Storsjöyran 2006, torsdag

Det här var kanske min bästa Yrankväll hittills. Som en äkta musiclover lämnade jag mina Jamtlikamrater när en skulle stanna och prata. Jag hade inte tid att vara social utan skyndade vidare för att tillbringa kvällen för mig själv. Och det var så trevligt med alla ungdomar som var uppklädda för att se tuffa och festivaliga ut. Tur att jag kommer ut ibland och kan titta på ungdomen.

Kaffetestet: Jämnt skägg mellan Coffe Cow – ungdomar med kaffedunkar på ryggen – och Kyrkor på Yran. Dock vinner kyrkorna på att priset – 5 spänn mot 20 för Coffe Cow. Dessutom kan man köpa en mazarin för en tia. Så som en gammal gubbe festade jag loss med kaffe och mazarin till Paradise Lost.

Vad jag såg och gillade:

Takida – såg jag slutet på. Bredbent rock med Pearl Jam-sång. Fantastiska instrumentala partier. Och alla utom trummisen var uppklädda i svarta kortärmade skjortor och slips. Extrapoäng för levande flames och fyrverkeribomber. En del av sången var inte riktigt i min smak. Åsså blir jag lite lokalpatriotisk eftersom de är från Ånge.

Dammit Vanessa – Typ som Millencolin/Lagwagon med inte särskilt gamla pojkar från stan. Påminde om festivalmusik som jag gillade som bäst när jag var i festivaltagen. Extra bra med en låt tillägnad Torvalla – Suburban Kids. Ena gitarristen hade det sötaste bästa-yranminnet i dagens ÖP: när han åkte baklänges i pariserhjulet som 7-åring.

Electric Eel Shock – Japanskt hårdrocksnostalgiband som övat in de flesta poser som någonsin gjorts. Dessutom en hel del nya. Schyssta riff och en hel del gamla bekanta i mellansnacket som publikflörtning. Gulligt mellansnack typ: ”solly my shitty english you don´t understand” och ”do you love punklock?? I said do you love punklock?” Och publiken skriker ja. ”Solly – we only play heavy metal”. Svängigt.

Corduroy kings – såg jag slutet på. Jag tänker närmast på typ Hellacopters. Men bra mycket bättre än när de började. Och gitarristerna såg väldigt väldigt unga ut.

The Kristet Utseende – spelades mycket på fester i Sveg typ 95/96. Jag föll väl aldrig för bryta-tabu-texterna. Kul dock att höra många av de gamla låtarna. Rent musikaliskt var dock låtarna som jag inte kände igen bäst med fett bakoversveismangel. Sångaren gav lite oväntat ett ganska snällt och sympatiskt intryck.

Inte lika kul:
Surplus People – tjejtrio på synt, bas, megafon och trombon med en del loopningar. Hårt skruvad musik. Första och andra låten var kul – men i längden blev det lite för mycket konstfack över det hela.

Paradise Lost – Hård och lite brötig rock men samtidigt seg, bombastisk och pompös. Alla låtar jag såg var i motljus. Varför? Är de blyga och vill inte synas?

Vapnet – Jag gillar Thoméegränd. Jag väntade på låten, sen gick jag. De gör sig bättre på radio.