Arbetarromantik
Jag håller på bli arbetarromantiker. Jag tycker det är helt tillfredsställande att klyva ved på dagarna. Såga och stapla är också helt OK. Detta gör jag mer eller mindre varje dag på jobbet. Idag har jag slagit med lie. När jag får till skären och kommer in i rytmen är det nästan som telemark på ett sätt. Och resultatet blir så påtagligt och tydligt. Jag ser skillnad på vad jag gjort de senaste 5 minuterna. Med tanke på hur dyrt det är med liftkort borde folk kunna betala bra mycket för att få slå med lie. Det är något speciellt med att hitta in i ett nytt rörelsemönster.
Självklart så skar jag mig i tummen när jag brynade lien. Det finns tydligen ett särskilt ord för just edt såret man får när man skär sig i tummen när man brynar lien. Ljomusa. Ljo (om jag minns rätt) för lie och musa för ... ja musen. Alltså fittan. Det blir ju en skåra. Övriga tecken på mina arbetarhänder i vardande är några fler sår och blivande valkar i handflatorna. Kroppen känns lagom mör.
När jag var barn var jag skeptisk till allt monotont arbete. Att klippa gräsmattan var ett hav av tråkigt arbete. Nu nöjs jag åt det konkreta resultatet och åt själva rörelserna. Är detta det ultimata tecknet på att man är medelklass, att romantisera fysiskt arbete?
Självklart så skar jag mig i tummen när jag brynade lien. Det finns tydligen ett särskilt ord för just edt såret man får när man skär sig i tummen när man brynar lien. Ljomusa. Ljo (om jag minns rätt) för lie och musa för ... ja musen. Alltså fittan. Det blir ju en skåra. Övriga tecken på mina arbetarhänder i vardande är några fler sår och blivande valkar i handflatorna. Kroppen känns lagom mör.
När jag var barn var jag skeptisk till allt monotont arbete. Att klippa gräsmattan var ett hav av tråkigt arbete. Nu nöjs jag åt det konkreta resultatet och åt själva rörelserna. Är detta det ultimata tecknet på att man är medelklass, att romantisera fysiskt arbete?
posted by Jon Söder at 00:01
3 Comments:
Jag delar precis dina erfarenheter av att slå gräs och hugga ved. Det finns en tidlös tillfredsställelse i att arbeta utomhus emd kroppen. Jag skulle dock snarare kalla det för agrarromantik än arbetarromantik. Vedhuggning hör ju inte hemma på fabriksgolvet, knappast i den moderna ekonomin överhuvudtaget.
Men det borde höra hemma. Själva klyvningsmomentet i vedhuggningen är ju en skön blandning av gym och meditation med den skillnaden att man faktiskt får något gjort. Jag har aldrig kunnat förlika mig med gymtränande - att lyfta upp något för att ställa ner något på samma ställe utan att det ens är roligt. Vid klyvning har man ett konkret resultat - samtidigt som träets beskaffenhet och den mänskliga bristen på precision gör att resultatet av en klyvning aldrig är helt förutsägbart.
I vintras hade min arbetskamrat Einar hjälp av en som sågade och klöv ved i tre timmar - en betalande besökare. Jag har varje dag hjälp av både barn och vuxna som sågar och klyver. En del kan hålla på ett tag.
Min farbror som har Zorbcenter har även en minigrävare där som folk betalar en hel del för att få gräva grop och grushög med i en kvart. I en värld av abstraktheter är det oerhört tillfredsställande att se resultat av det man gör.
Jag har läst att Stefan Sundström brukar hugga ved för när han är slut och behöver inspiration. Vedhuggning kan mycket väl vara en del av den moderna ekonomin - upplevelse- och fitness- och komma-tillbaka-från-utbrändhetsindustrin. Det gäller bara att någon slår mynt av det.
Min poäng är just den som du själv under stryker: "Vid klyvning har man ett konkret resultat - samtidigt som träets beskaffenhet och den mänskliga bristen på precision gör att resultatet av en klyvning aldrig är helt förutsägbart." - Detta skiljer vidklyvningen, slåendet av gräs med flera arbetsmoment stammande från det agrara, förindustriella samhället, från industrialiseringens monotona arbetsuppgifter. I övrigt delar jag dina synpunkter.
Skicka en kommentar
<< Home