Värderingarna

Idag har vi bland annat hållit på med värderingsövningar på jobbet. Ledaren kommer med ett påstående och vi som deltar får välja på fyra alternativ. Sen får de som vill kommentera och motivera sina val. Det är roligt för jag måste tänka på vad jag tycker och framför allt motivera det för mig själv, för jag vill kunna motivera det för mina arbetskamrater. För mig blev inte det viktigaste vad de andra valde utan att höra deras reflektioner kring valen. Jag märkte också att mina val inte helt följde en klar och tydlig linje. Jag såg själv inkonsekvenser i hur jag valde och mina värderingar. Men då kan jag alltid glädja mig åt att jag läst lite socialpsykologi. För där var det någon som menade att de som gör, tänker och handlar helt konsekvent är som regel ganska olyckliga. Det behöver ju i och för sig inte betyda att jag är lycklig, men att jag har kommit undan en fallgrop.

Om rondellhundar och andra konstverk

Jag är lite P1-nörd och hörde för nån vecka sedan talas om Muhammed som rondellhundgrejen. När Jyllandsposten först publicerade Muhammedkarikatyrerna tyckte jag att det var fel, utan att tänka så mycket på det.

När Lars Vilks rondellhundsbilder kom på tal kunde jag inte låta bli att tykca att det var lite kul - just med tanke på att det var den folkliga och omkramade rondellhunden som fick vara syndabock.

Igår fick jag en timme över och gled in på biblioteket och tittade på nyinkomna böcker. En var handlade om konstens roll idag. Från att konst skulle vara det finaste man kan tänka sig, och kanske även det mest svåruppnåeliga rent hantverksmässigt så ska konst idag gå på tvärs med allt, vara fult och väcka känslor. Det är kul att väcka känslor och få reaktioner. På skrivarkursen i Umeå skulle vi skriva det fulaste och äckligaste vi kunde och jag tillhörde de som hade minst hämningar i den genren. Andra deltagare berättade att det blivit fysiskt illamående av att läsa det jag skrivit. Det var en kick. Att jag med skrivna ord kunde påverka folk så mycket. Jag antar att Vilks har skitkul just nu. På mitt jobb har vi ibland nuddat vid detta med islam och vad man får säga och inte. Vi har yttrandefrihet och man får säga ganska mycket vad man vill så länge som man inte ljuger - och om det är media får man kasta skit på vem man vill så länge som man kallar det satir. Samtidigt är lite som när man var liten och sa kuken eller dumdjävel till någon vuxen bara för att se vad de skulle säga. Är det det som vi ska ha konst till - att se vad som händer om man gör något? Det känns lite löjligt. Å andra sidan kan jag se att Vilks har en poäng när han tycker menar att muslimer kanske inte tar så illa upp i längden om de blir utsatta för detta många gånger. Vad jag förstår kan man inte förolämpa någon i Sverige lika grovt som bilderna på Muhammed förolämpar många muslimer. Folk kan liksom inte trampa på min värdighet på det viset eftersom min värdighet och heder inte sitter så mycket i vad folk säger om mig utan mer i vad jag tycker om mig. Tror jag. Å tredje sidan: ska vi i västvärlden utbilda folk i hur man ska se på heder och värdighet i andra kulturer? Å fjärde sidan: måste man ta hänsyn till vad varje land, folk och person tycker innan man ritar en bild?

Hmm, det blev visst bara det vanliga svamlet kring frågan det här. Men Jonas Sjöströms bild av Muhammed som träbjörn i Sveg är lite skojig.

Uppdatering:
Den som vill läsa mer kan titta på Lars Vilks blog - han länkar till det mesta i frågan och kommenterar det som händer rätt ofta. Om man vill förstå vad han vill och tänker i frågan så finns det mycket att läsa. Dessutom kan man se flera av de bilder som är aktuella - och motbilder, tex Jesus som elefant och en bild på när Maria ger Jesus smisk. Där finns också gamla bilder av Muhammed från 1800-talet samt bland annat en bild av Muhammed som tittar på bandymatch (Kalix/Nyborg mot Vänersborg. Muhammed håller på Kalix/Nyborg).

Ordning och reda på Lucia

På Familjecentralen i Sveg är det ordning och reda på både könsroller och etnicitet. Flickorna är tärnor, pojkarna är tomtar och hon med konstigt namn är pepparkaksgumma.