Istället för gym eller medeljympa

Så kom jag mig då för. Jag har tänkt göra det sen jag flyttade hit och jag gjorde det nån gång i Gävle. Jag spände på mig skidorna och åkte utför. Som motion. Förut har utförsåkning mest varit för mitt höga nöjes skull. Men nu gör jag det istället för gym eller medeljympa eller något annat. Och det är ganska trevligt även om backen är kort.

Skidor med flames. Mina. Rossignol Bandit 1.

När jag växte upp var det helt självklart att det skulle finnas en slalombacke i närheten. Nu har jag gjort en sväng utanför länet och lärt mig att det inte är det. Så nu känns det exotiskt att åka skidor med utsikt över stan. Än mer exotiskt var polackerna i backen och norrmännen. Det var tre norrmän. Två av dem åkte telemark. Den tredje hade NRK-jacka så jag började fundera på om jag skulle hamna bredvid honom i liften så skulle han fråga mig om skidskytte-VM och Anna-Carin Olofsson och så skulle jag säga att vi jobbat på hemtjänsten tillsammans och att hon var ganska tyst och att hennes syster var kompis med min syster. Men jag hamnade inte bredvid NRK-mannen utan bredvid en västgöte. Men liften är kort så vi pratade inte. Och de andra ensamåkarna ställde sig inte vid mig och jag inte vid dem. Lite får man allt hålla på sig och inte vara för framfusig.

Stan von oben.

Hemtjänstnostalgi

Det är alltid kul när det går bra för gamla arbetskamrater. På nåt vis blir det mer intressant bara för att man råkat träffa någon eller vara lite bekant, oavsett om det är sport, film och teater eller musik. Jag tycker nästan alltid att musik är lite bättre om jag är bekant med den som spelar. Och jag vet att jag tycker att det är bättre för att jag känner den som spelar och ändå tycker jag det. Därför kommer jag aldrig bedöma lillebror Emils sång rättvist. Men å andra sidan, varför skulle jag? Så när nu Anna-Carin Olofsson a.k.a. ACO tar medaljer så engagerar det mig mer än om någon av de andra skidskyttarna skulle göra det. För att hon också kommer från Sveg, för att vi jobbat ihop en sommar och kanske för att hon är storasyster till det som var en av Fridas (min lillasyster) barndomskompisar.

Det är något särskilt med att åka bil två och två på jobbet. Det gör inget att man inte är amerikanska poliser som käkar donuts och pratar om sina familjeproblem. Det räcker med att åka en liten kackig vinröd Renault mellan olika vårdtagare på hemtjänsten och snacka om nyheter, arbetskamrater och ja lite allt möjligt. Släppa av den medpassageraren och åka vidare, kanske ge lite ögondroppar och sen komma tillbaka. In och ut och sen kaffe. Det var i hemtjänsten jag lärde mig dricka kaffe. ”Jag har satt på kaffe.” sa de utan att fråga om man ville ha när vi var och städade. Jag drack på bit för sockrets skull och på fat för hettans skull. Som en annan farmor eller morfar, visade det sig när jag kom till Linköping och ingen hade sett någon dricka på bit mer än gammelfolk. Och man sitter där två och två i bilen och gör korta turer och långa turer. Bäst var det en eller två somrar på kvällar då man jobbade själv i sin egen grupp. Då följde vi den som jobbade i grupp två och åkte tur och retur till Herrö. Sen var det bara att byta bil i Sveg och åka själv till Duvberg. Egentligen var det i hemtjänsten jag fick någon slags rutin på att köra bil. Små korta turer dagarna i ända och mestadels odramatisk tätortstrafik med upp- och nerväxlingar.