It takes en hel del to argentinsk tango.

Vi går på tangokurs. Det är argentinsk tango och jag och Petra är nästan utan undantag yngst. För mig är det ett helt nytt sätt att röra sig, att föra kroppen på och till viss del även att föra den man dansar med. I början var jag i vanlig ordning när jag lär mig något nytt helt frustrerad för att jag inte fattade. Men nu känns det lite bättre. Jag har lite grepp i någon ände av dansen och ser att jag lär mig saker för varje gång. Vi har toknött karaktär och hållning i dansen samt hur man för, vilket känns jättebra. Jag är inte så intresserad av att lära mig nya steg och turer. Jag vill lära mig själva dansen, hur dansen känns i kroppen. Och musiken är helt speciell. Den skulle göra sig så bra i film eller teater. När vi står uppställda på rad framför speglarna i Gamla Tingshuset och föröker gå så tangoaktigt vi kan med våra ganska olika kroppar, åldrar och erfarenheter och både se på ledaren och oss själva i spegeln så känns det som en scen ur en Bröderna Coenfilm. Vi går och sätter fötterna som på en linje efter varandra, försöker att inte gå passgång utan låta magen jobba emot fötterna, inte svikta som i foxtrot eller schottis, inte gå som Zeb Macahen med fötterna brett isär, inte gå in i väggen när vi backar, tänka att energin kommer från magen, gå på insidan av fötterna, inte gå in i de andra som trängs framför spegeln. Inte kliva utan skjutsa iväg sig, inte svanka och inte säcka ihop. Till lite svajig och sprättig tangomusik. Och rätt vad det är, efter flera timmars övning med och utan partner så sitter en vändning eller en sväng eller bara att gå känns rätt, de gånger de händer så vill jag mer och bättre och det är helt fantastiskt och sen misslyckas jag fyra gånger igen men den femte lyckas jag tänka på allt samtidigt och då är det värt det.

Det här med Bröderna Coen och argentinsk tango är tydligen ingen ny tanke. Jag skrev om det för snart två år sedan.