Lite härligt våld

En av våra asylsökande sysslar med så kallad mixed martial arts, ett begrepp som jag inte är säker på att jag hört talas om innan jag träffade honom. Däremot kände jag till begreppet ultimate fighting, att det är någon sorts våldsam slåsskamp där det mesta är tillåtet. Så, av nyfikenhet och en vilja att förstå så började jag titta på program om detta på TV4 sport sent på kvällarna, oftast när jag hade sovande jour på jobbet. Och det har blivit några sena nätter, för jag har fascinerats.

När man en gång började med detta så var kanske tanken att se vilken kampsport som var bäst, för här var det mesta tillåtet och folk åkte på rejält med stryk. Men nu har man hållit på ett tag och slagskämparna har lärt sig att försvara sig, så för de mesta verkar de veta hur de inte ska åka på alltför mycket stryk. De flesta fighterna slutar med att vinnaren vrider ett ben eller en arm på motståndaren så att denna ger upp. Annars vinner de på poäng eller knockout eller för att någon blöder för mycket. Att ligga på rygg med motståndaren på bröstet boxandes mot huvudet behöver inte vara ett dåligt läge, för i nästa sekund kan den som ligger underst vara den som kopplat fast den andre i en bensax. Paulo Roberto kommenterar ibland och han har berättat om hur man, när det blivit ett jack i ögonbrynet till exempel, hela tiden slår mot det och gnider sig mot det för att det ska bli större. Och visst är det motbjudande med slag mot huvudet och att det går ut på att tillfoga den andre så mycket skada så att den ger upp. Samtidigt. Jag fastnar. Jag sitter kvar och tittar och i varje fajt håller jag på en av kontrahenterna på ganska lösa boliner, typ om de ser sympatiska ut eller är lite ödmjuka inför matchen eller nåt. Jag håller på den som verkar mest snäll. I ultimate fighting. Tjena.

För mig är det inte helt tydligt vem som har bästa läget här.

Men jag skulle aldrig ställa upp själv. Jag tror inte att jag skulle kunna hålla mig kall och taktiskt gå in och ta stryk och vänta på rätt läge och nöta på och hålla emot. Jag tror jag skulle bli sur eller arg och göra helt fel saker och tappa tålamodet. Och inte vill jag få en enda liten smäll ens. Här blir de inte ens arga utan berömmer den andres skicklighet efteråt. En del är till och med kompisar. Fast helt ädelt är det väl inte. En kommentator sa att en fattig och olycklig barndom är precis vad som behövs för att bli bra på mixed martial arts.