Vitsen med att skriva och lite förströelse

Det har blivit ett gift detta med att skriva för andra, men samtidigt bara för sig själv. Om jag inte har skrivit på ett tag så börjar det krypa i kroppen och det är det som jag går och längtar efter. Dels lyxen att få formulera sig utan att bli avbruten kring något jag gått och funderat på och dels kanske någon slags skuldkänsla mot de som kollar upp lite då och då här på tapeten om det har hänt något. Sen är det för mig något alldeles speciellt med att skriva. Jag tror jag har skrivit om det förut, men jag måste göra det igen. När det är som bäst och som roligast är det för mig en känsla av flow som jag sällan annars upplever. Det är lite som när jag åkte inlines i början och det gick riktigt bra och det var mörkt i Linköping - för sommarnätterna är mörka i Linköping. Natriumlamporna gjorde världen gulorange och gräsmattorna, parkerna, fälten och skogarna började bli kalla och fuktiga men asfalten värmde fortfarande och det var nästan ingen trafik, hjulen ven, sprätte undan grus och tog sprickorna i asfalten och eventuell kullersten utan att byta riktning. Och tänderna blev kalla för att munnen var öppen. Det kan vara som när man dansat i flera timmar och har flera timmar kvar att dansa och man är bara ett med musiken och dansen. Det går bara så mycket fortare att hitta flowet i skrivandet för mig. Framför allt är det så mycket lättare att våra sätta ord på det där som man inte visste att man tänkte på. När jag sitter och funderar kommer jag sällan så långt utan fastnar på första tanken. När jag skriver så kommer första tanken ner på pränt och ger plats för nya tankar. Jag har för dålig förmåga att hålla flera tankar i huvudet för att komma så långt genom isolerat funderande.

Nu ska jag egentligen valla igenom det mesta av skidparken. Vi har slitit av glidet på nästan alla skidor vi har och imorgon åker vi till Tänndalen för att skida. Jag ska lyssna på missade radioprogram från SR i några timmar. Sen ska jag packa.

Så, några länkar som jag glatt mig åt på sistone.
Först lite dubbelriktad lyteskomik.
Sen, nya arbetsmöjligheter för svenska folkmusiker verkar öppna sig då svensk folkmusik omfamnas av tyska metalband som med eld, tatueringar och fantasifulla kläder efter bästa förmåga sjunger på svenska och norska. Jag misstänker starkt att de såg Garmarna någon gång på 90-talet. Men det här är förmodligen norska - koreograferade säckpipor, brinnande trumpinnar och cymbaler och dessutom kan de faktiskt spela, vad ger ni för det? Jag har ju i Klubb SAM varit med och arrangerat småskalig akustisk musik och det här är precis motsatsen.





Det här är för oss som läst språk, lingvistik och kommunikation och tittat alldeles för mycket på populärvetenskapliga program. Som Arvid sa: Förstod inte riktigt det roliga, folk skrattade i bakgrunden det gör dom aldrig på tema. (institution i Linköping).