Travelling with Rolf Lassgård

Jag åker tåg. Jag åker med Intercity genom inlandet. Det tar längre tid än flyg och X2000. Men tid utan Internetuppkoppling eller nåt särskilt att göra har visat sig vara precis vad jag behöver. Jag sitter och funderar på stort och smått, lyssnar på skivorna som varit inlagda i podden i flera år eftersom jag aldrig tänker på att byta och läser en mindre känd Mankellbok där huvudpersonen är från Sveg. Och då kommer självaste Wallander och går genom tågkorridoren. Vi sitter i nattågskupéer. Jag delar kupé med en skånsk familj som varit till Åre och en skotergangsta från Ljusdal och rygg mot rygg med mig i kupén intill sitter Rolf Lassgård. När man åker tåg måste kändisskap vara ett lyte. Man ska inte glo på lytta människor och man ska inte glo på kändisar. Men när jag står i toakön och Lassgård är på väg in i sin kupé och tittar på mig så tänker jag att nu tittar självaste Rolf Lassgård på mig och jag försöker se ut som om jag tittar på vemsomhelst.

Och i restaurangvagnen förklarade Jämtlands exlandshövding Maggi för några tjejer hur kön ringlade sig samtidigt som en ensam man satt och åt SJ-mat ur plastlåda och drack vin. Ensam. Med en kö som tryckte sig mot honom och en vinflaska som såfort han släppte den gled iväg mot kön i kurvorna. Han som bara ville ha lite mysigt. Vi skämtade om att det flaskorna borde vara självhäftande på tåget eller så skulle det finnas flaskhållare vid borden eller varför inte kardborre? Och jag låtsades att jag var lite kontinental eller nästan indisk eftersom jag skämtade och pratade med främlingar. Det gjorde jag med skånepappan också. Han tyckte att SJ var sura och obegripliga när tanten som klippte biljetter var grining med mig eftersom jag inte hade biljett. När det sen visade sig att jag hade SJ Priokort så var allt OK utan att hon helt tillkännagav det. Och jag tyckte att det var skönt med några små öar kvar i samhället där man inte bara kvittrar och ler utan gör sitt jobb och sen är det bra med det och han såg väl poängen med det utan att riktigt verka hålla med.

Nu är vi i Gävle. Nu går Rolf Lassgård av. Vi blev inte vänner. Inte för att jag på allvar trodde det. Men ändå. Man vet ju aldrig. Vi kanske skulle ha mycket gemensamt. Han ju till exempel från Östersund. Han har ju till exempel en dotter som förra året tog examen från samma skola som min lillebror Emil tar examen från i år. Och han spelar Wallander som skrivits av Mankell som delvis växt upp i Sveg och som har en lillebror som jag förhandlat med eftersom han jobbar med kultur på kommunen i Linköping och han var folkmusikföreningens kontakt. Och han har jobbat med en av mina arbetskamrater på Jamtli. Ni ser. Vi känner nästan varandra. Men man måste freda våra kändisar som ger sig ut och gör folkliga saker. Låta dem vara. Låta dem känna sig som vanliga människor. Jag tar mitt ansvar.

Exlandshövdingen Maggi är också folklig. Förutom att åka tåg med oss vanliga var det alltid hon som dansade mest på Storsjöyran. Hon bjöd in hela yran till residenset. Men hon blev avsatt. Jag vill ha fler makthavare som går ut och dansar bland folk. Det är nåt gott med det. Det är nåt gott med att åka tåg. Jag fattar inte det nya biljettsystemet, och vagnarna är lite sunkiga och på toa hade inte bajspapperet följt med i spolningen utan klibbade kvar på toaväggen så att jag kände mig tvungen att målmedvetet kissa ner det i vattnet i botten. Men jag myser ändå. Trots den långa långsamma kön i bistrovagnen och glidande vinflaskor och sura konduktörskor. Sverige har helt sjukt rejält byggda järnvägsvagnar. Intercity vagnar alltså. De håller hur länge som helst. Det är bara att bättra på inredningen då och då. Jag gillar det. Och jag gillar att jag har en bilmodell som det finns en av i Funäsdalen som gått 80000 mil.