Grovsopa

På Enars initiativ i kommentarerna till förra inlägget kommer här lite gamla grovsopor. För mig är det mycket mer otroligt att ha en massa nya grejer än andras gamla sopor. Både jag och Petra har långa tentakler in i gamla Fattigsverige och har alldeles för bra fantasi för att lyckas göra någon vidare urstädning ur förråd och annat. I några år hade vi förråd fulla med gräsklippare, vattankannor, krattor och spadar inför den dag vi hade tänkt oss att köpa hus. Till och med en våningssäng hade vi i förrådet när vi bodde i tvåan i Torvalla. Det var i och för sig arvssaker som ingen annan var så intresserad av så det räknas inte som skräp. Men om vi kommer in i ett soprum så är sannolikheten ganska hög att vi har mer grejer när vi går ut än när vi går in. Och soptippar. På ett sätt är det helt sjukt att det inte längre finns gamla hederliga soptippar, brandgropar, där man kan gå och fynda bland andras skräp. Det är ju inte riktigt så att man uppmanas att hoppa ner i containrarna på återvinningsstationerna för att fynda.

Så, för Enars skull, några gamla sopfynd (och ja, det är väl lite stökigt då):

Brevsortering eller vad det heter, framrotat ur en container framför ett dataföretag i Linköping. Där hittade vi mängder med papper med företagets logga, kilovismed overheadplast för skrivare (jo vi bar hem kilovis), typ 20 förpackningar med självhäftande etiketter att skriva ut på, gardiner, kablar mm.


Handledsstöd och platta för både tangentbord och mus. Har jag använt i två trånga lägenheter för att slippa ta uppskrivbordsplats. Istället har jag skrivit med plattan i knäet. Från samma container som ovan.

Lite rysk erotik från kvarterssoprummet i Torvalla. Där hittade vi också dukar som vi gav till bättre behövande. Handduken nedan är en av flera som vi hittade och tog hem.

Sängbord. Inte en sopa i strikt mening då en som hyrde min lägenhet i andra hand på T1 i Linköping lämnade kvar den utan att säga något om det.

Lampa från en container som stod utanför sjukhuset i Sveg. Pappa fyndade också och tog även med sig lysrörsarmatur hem. En liknande lampa med något längre skärm kan man köpa för knappa 4000 SEK på Mio här i stan.

Titta! Det är ju lampan från inlägget Titta! Lampa! Ett soprumsfynd från mitt soprum på T1 som Pär Nyström först la vantarna på. Sen fick vi den av honom när han flyttade ut ur ett kollektiv som jag och Petra ensamma tog över. Han hittad även en cykel och en hurts som vi fick sen. Cykeln hade han låst och tappat nyckeln till och vi orkade aldrig låsa upp den. Hurtsen står under vår trappa.


Och en Klippansoffa. Petra fick den av en kusin som inte ville ha den längre. Fast kanske fick hon betala en hundring eller två för den. Jag är lite osäker. Såhär ser soffan ut när Petra är borta. Vi har bytt överdrag och jag knölar till och Petra slätar ut. Det tar aldrig slut. Fast jag slätar ut ibland. Bordet och soffan passar perfekt ihop för att äta vid TV:n rent höjd och breddmässigt. Man får plats med benen under bordet och man kan dra in bordet ända till magen så att det blir rent omöjligt att söla på något annat än sig själv och bordet. Istället för haklapp: bord. Numer verkar alla soffbord främst vara tänkta att användas som fotpallar. Skärpning, möbeltillverkarna!

För övrigt kan bland annat nämnas en stor fruktkorg och ett par längdskidor med tillhörande bindningar och stavar. Om vi sen ska gå in på arvegods och sånt vi bara fått ändå av andra begagnat så blir det lite pryltjatigt.

Våren - igen.

Per definition är jag en kille på 32 vårar. 32 och jag tröttnar inte. Att återvända till snön efter att inte haft den för självklar i 7-8 år har gjort att jag är turist där jag bor. Fast jag bodde härikring i ca 20 år och nu bor i Östersund för tredje året så blir jag lika fascinerad igen. Först av snöns ankomst och nu av dess försvinnande. I morse var jag bara tvungen att gå ett varv runt huset i lågskor på skaren utan att sjunka ner det minsta. Och igår var jag bara tvungen att när jag cyklade till jobbet gena över sjön. Jag cyklade över isen. På snön. Den 16:e april. Det är benhård skare på mornarna och förmodligen måste jag bara ut på en sjö eller en myr imorgon och åka skidor eftersom allt annat vore brottsligt och förkastligt enligt min uppfostran. Det är inte ens skare varje år så det gäller att passa på. Skare och solsken - då bör man som god människa tacka och ta emot.

Men i stället för ett skatepass på Storsjön som friskvård så var det spinning i en källare längst ner och längst in på Jocks med jobbet på förmiddagen. Nersläckt ljus med bara några halogenspottar, eurodisco och en ledare som tjoar och tjimmar och tycker att vi som cyklar på fläck är rent fantastiska och det blev nästan Lars Vegas-känsla med Ni är den bästa publik vi nånsin spelat för och det är inget som vi säger varje gång. Och det var pulsklockor också och jag höll å dö av tristess men hur mycket mer i-landsproblem kan det egentligen bli? Bättre med betald trist friskvård än ingen alls och kommer jag alltid vara en obstinat tonåring i de här lägena som tittar ner i backen och muttrar för mig själv? I Irak kan ett sommarjobb vara att langa sten upp till murare på byggnadsställningar i solen (den irakiska solen) i tio timmar per dag och är det fel stenar så kastar de ned dem på en så varför kan jag inte bara gilla läget? I alla fall, lite spökboll skulle friska upp. Eller brännboll. Varför kan inte Korpen eller Friskis och Svettis ha lite skolgympasporter? Spökboll, brännboll, skeppsbrott eller mattrugby? Kramkull? Jag är med på en gång. Men de måste byta sport ofta och hitta på nya lite då och då så inga lag blir för bra. Tokallvarliga grabbgäng som ska visa de andra jävlarna vilka som regerar. Jag blir så matt på sånt. Som skulle tycka att kramkull var rena finalslutspelet i Stanley Cup.

För övrigt börjar husmoren i mig vakna till liv igen. En stor klump med älgkött kokar sakta på spisen. Det ska bli en rejäl laddning köttsoppa med husets egna rotfrukter. Hur många vuxenpoäng får jag för det?

Hurra en lista! (2)

• Husmodern Jon slår till igen. Denna gången har jag sköljt, förvällt, sköljt i kallvatten, låtit rinna av, fryst in separat på en bricka, förpackat i aluminiumform. Sockerärter alltså. Det enda som drar ner helhetsintrycket är att det är någon vecka sen jag plockade dem. Någon ärtskida möglade, men de andra var fortfarande krispiga och goda. Extra plus är att det här är något som mina föräldrar aldrig gjorde vad jag kan minnas. Annars har de alltid varit över hövan självhushållningska.
• Facebook. Vad handlar allt tjat om Facebook om? På vilket sätt skiljer det sig mot Lunarstorm, helgon.net och slikt? Jag har fått min första inbjudan, men än så länge avvaktar jag. Vill inte bli fast i något sånt där som jag ändå inte riktigt gillar men inte kan låta bli.
• Imorgon ska vi grannar som drar in fjärrvärme träffas och diskutera olika förlag på vattenburen värme. Hur många vuxenpoäng ger ni mig för det?
• Petra går på After work med sitt blivande jobb. Jag förväller och fryser in ärter. Men jag ska inte vara orättvis. Under helgen har hon staplat och kluvit ved och kokat sylt.
  

Vuxenpoäng

Jag antar att man får vuxenpoäng när man gör saker som man som barn inte gillade men nu tycker är helt toppen. Som barn tyckte jag att det var trist att tvätta sig och jag undvek det gärna. Nu är det OK, men fortfarande rätt så trist. Tror dock inte att jag inhåvar några poäng för personlig hygien. Däremot satt jag ute och rensade lingon igår i ullfrottélångkalsonger och fulbyxor och tyckte att det var helt OK. Jag lyssnade på ett långt p1-inslag om Umeås stadsplanering och myste fast fingrarna var kalla när de pilade fulbär enom bärrännan och kastade bort löv, barr och mossa. Borta var tankar om sånt som är jobbigt på jobbet och saker som borde och måste göras det var bara lingonen och jag och några besserwisrar långt bort i Umeå.

Sila saft

Jag silar saft genom silduk. När man kokar saft kokar man först upp bär och vatten och kokar sen ett tag. Då är det tänkt bär eller vad man nu kokar ska gå sönder och dess saft ska leta sig ut ur sina skal. Sen silar man allt genom en silduk som helt enkelt är lite lagom tjockt tyg uppträtt på en ställning. Från börjar rinner det genom duken. Sen strilar det. Sen droppar det. Sen droppar det väldigt sällan. Sen är hela silduken helt saftig på utsidan samtidigt som silmassan är ganska blöt. Och då känner man att man vill klämma lite på duken och med handan raka av saften på utsidan duken som inte vill dripp droppa ned. Sen börjar man tokklämma på duken ungefär tills man råkar pressa ur lite silmassa ner i saften. Jag vill ha något effektivare. Jag vill vara lite mer industriell. Nu kokar vi saft i omgångar. Jag vill tokpressa ur all saft så att silmassan blir mer som en kaka än som en smet. Bob och Önos använder inte silduk va?

Mmm. Det här är saften gjord av.

Dripp. Dropp. Varför går det inte fortare? Varför kan inte allt droppa ut?

Idag kokar jag rabarber och rödvinbärssaft.

Postsemestrig stress

Ett Urkult, en avslutad semester, några kilo svartvinbär och en ny jobbvecka senare... Troligen blir detta ett sånt där aslångt inlägg som borde vara indelat i flera delar för att vara sökbart och för att folk inte ska trötta. Men eftersom jag är uppfödd med andra upplagan av Nordisk Familjebok så tänker jag inte förenkla det hela för någon.

I dagens LT har lillebror Emil trätt fram som ännu en av alla bygdens lovande söner. Att han löptränar med en lanslagsskidåkerska gör knappast saken sämre. För övrigt kommer denna musikalstjärna in spe förära yours truly med ett besök i helgen. Då ryker långvolvon som vi haft på långlån och jag får lov att cykla att cykla i jobbet även om det känns lite raspigt i halsen eller molnen ser tunga och hotande ut.

Jag lyssnar just nu på NOFX skiva Punk in Drublic som motvikt till allt Urkultande. Låten just nu är Don´t call me white. Känns aktuellt nu när jag är tillbaka på jobbet. Men mångkultur är inte alltid så lockande som det låter i teorin och att tota ihop unga killar som är mer eller mindre uppväxta i krigshärdar innebär inte bara en tillvaro med harmoni och samförstånd. Men nyheterna känns så mycket mer aktuella när jag jobbar med människor som bott och har släkt kvar i just de städer som nyheterna nämner varje dag när de pratar om självmordsbombningar, kidnappningar och övergrepp. Jag har inte varit där men jag lever med det varje dag på jobbet. Världsläget är min vardag och just nu vill jag inte jobba med något annat.

Bäst på Urkult var förutom festivalstämningen farbröderna i JP Nyströms och bönorna i Big Ass Barbeque. JP Nyströms spelar klämmig gammeldansmusik och folkmusik från Norrbotten. Bara. Men med ett suveränt mellansnack som tar lika mycket plats som musiken och pendlar mellan hjärtlig humor, vemod och en fullständig självklarhet om vilka roller man har på scenen så lyckas de vinna publiken och bygga upp en stämning som man sällan upplver och då ser jag ändå väldigt väldigt många konserter. Big Ass Barbecue var tre tjejer som gjorde det man alltid ser män göra, att ta ut svängarna i både ord och handling på det där tokroliga sättet som till exempel Lars Vegas Trio och Sirqus Alfon är. Med texassvada, piskor, country och gangstarap, lasso, en korv och en naken stjärt var det svårt att inte ryckas med och bara tokskratta.

För övrigt har vår självhushållning fortsatt med att göra sylt, saft och marmelad av svartvinbär och ändå är nästan hälften kvar. Morötterna är goda och lagom stora, jag mumsar lite ärter mest varje dag och kålrötterna är klara. Gurkorna och squashen var kommit av sig lite efter upprepade snigelangrepp. Men inte av mördarsniglar utan av vanliga små grå trädgårdssniglar. Och potatisen. Förutom de i landet satte jag en överbliven i komposten och den har blivit stor som your average ölandstok. Och jag har lärt mig att själva kålrabbiknölen bildas ovan jord och inte under till skillnad från t.ex. kålrötter. Så Maria (som kommenterade i förra inlägget). Satsa på ätbart istället för blommor och buskar utan bär.