Jag? Introvert?

Vi har varit på teambuilding med jobbet i tre dagar. Det hela presenterades som värsta boot campen av vår chef som är f.d. militär och åker på FN-uppdrag ibland och jag var väl inte helt förtjust i att det såg ut att bli snålt med maten. Jag är förmodligen på gränsen till att ha diabetes då jag blir som en skrikig unge på ICA om jag inte får mat på en gång som mat- och sovklockan ringer. När jag som tonåring reste med andra hade jag alltid med mig en påse med havregryn för att ha åtminstone nånting att stoppa i munnen som mättade om det skulle gå för långt mellan mattillfällena. Dessutom var det en förkylning som spökade. Det blev i alla fall ganska soft. Det var gott om både mat och tillfällen att bara hänga. Min egen höjdpunkt var ändå när vi var med om ett låtsasgisslandrama. Vi fick säckar över huvudet och blev småbryskt fösta åt olika håll. Vi satt, stod på knä om vart annat ganska länge. Sit still! I will kill you! Shut the fuck up! Skrek kidnapparna. Vapenskrammel, glaskross och hot om sälja tjejerna samt en 1,5 sekunders melodislinga som upprepades om och om igen nästan hela tiden under de två timmarna som dramat varade. Och det var så skönt för att jag för första gången på typ 28 timmar fick vara helt själv i min lilla säck över huvudet och fundera och vara helt asocial. Jag kopplade av och fick massor av energi jag inte haft innan. Efter kände jag mycket piggare och mer utåtriktad. Jag behöver vara för mig själv för att orka med folk. Dessutom var jag glad över att man kostade på vår lilla personalgrupp en sån här grej. Fyra aktörer plus en neutral kontrollant som fanns där om någon av oss skulle krisa. Det kändes superlyxigt. Och det är en annan grej att stå på knä i en ouppvärmd lokal med folk som petar på en så fort man rör sig jämfört med att se ett gisslandrama på TV. Hade vårt drama varat en hel dag hade energin jag fick av att vara för mig själv helt försvunnit.

Efter att ha jobbat två somrar som aktör på Jamtli var det helt rätt att själv vara med om ett rollspelsdrama där jag inte hade kontroll.

Men som sagt, att vara själv. När jag var barn blev mamma orolig för mig. Det kom barn och ville leka men jag ville hellre sitta på mitt rum för mig själv så de fick vända i dörren. Och det var barn jag tyckte om att vara med. Och när jag rest som tonåring på klassresor, curling- och dansresor har det hela tiden varit en räddning att kunna stänga in sig i huvudet med musik och få vara själv ett tag. Och nu när jag är ledig en vardag så sitter jag ganska mycket hemma för mig själv. Inte för att jag inte tycker om folk utan kanske för att hämta kraft till att umgås med andra. Vi på jobbet har i alla fall fått en ny metaforer för att vilja vara för sig själv: Har du tagit på dig säcken? Jag har på mig säcken idag osv. Perfekt.