Det här är en blogg.

Det här är en blogg. Folk går in här och vill veta vad som har hänt. Eller de flesta vill ha en huskur mot magsjuka eller läsa om senapskål, armband mot illamående eller kanapéer. Eller - förstås - tapeter. Men några vill följa bloggen. Bli uppdaterade. Då kan det kanske uppfattas oartigt att inte tillmötesgå denna lystnad efter god läsning. Så nu skriver jag.

Jag skriver att

• Olov blev biten av en häst idag. En liten söt fet ponny som gjorde reklam för att man kan rida på honom (som i sitta på sadeln och bli runtledd - inget annat) vid andra tillfällen än Jamtlis vårmarknad. Jag och Olov och 5 andra barn klappade honom. 2 hästtämjare såg på. Kanske trodde hästen att Olovs hand var havre. Kanske var han jävligt less. Men han bet sig fast i hans fingrar så vi fick öppna munnen på honom innan han släppte. Han bet med sina gula tänder - och jo jag blev lite skärrad. Tittade bara på först. Trodde inte det var sant. Olov sa inget förrän han drog efter andan och skrek. Han har dock kunnat använda handen ikväll utan att reagera på något illavarslande vis.
• Vi har trädgårdsprojekt som är större än vi hinner med. Vi har sänkt ambitionsnivån nu.
• Vi funderar en del på hur vi bäst ska få tid och pengar att räcka till i förhållande till Försäkringskassan och föräldraledighet. Vi tycker själva att vi hittills varit ganska finurliga även om vi råkat bränna bufferten. Men framtiden har vi inte listat ut än. Mer än till nyår. Från midsommar ska båda vara hemma året ut. Vi ska få ett till barn i sommar. Olov ska få ett syskon. Så att det finns bläck i pennan som någon sa på ett jobbmöte när jag berättade. Kanske löjligt men jag blev lite stolt då. Man ska ju bli stolt över själva barnen.
  
• Bilen behöver fixas. När vi bytte däck och köpte nya sommardäck sa däckmannen att vinterdäcken var helt tokigt slitna. Har jag beställt tid? Har jag bytt halvljuslampan som var paj redan i påskas? Eller undersökt varför det hänger ner en plastkåpa fram? Men jag känner mig jävligt kaxig när jag backar med släp. När jag åker till återvinningsstationen (Varför kan det inte få fortsätta att heta tippen?) vill jag helst ha keps, arbetshandskar och jobbarbyxor. Att det är Petras snickarbyxor behöver ingen veta. Jag känner mig stor då. Bekväm. Fast för det stora flertalet av oss borde arbetsbyxor heta fritidsbyxor. Det är de jag har i sandlådan om jag hunnit med att byta.
• Jag skademyser i mjugg när jag läser att kakel och klinker i badrum inte är da shit utan ofta skit eftersom det är svårare att täta än en gammal badrumsmatta. Våra 70- och 80-talsvåtrum fnissar med. Man ska ju inte vara sån. Men efter att ha hyrt bostad hela mitt vuxna liv och i princip inte reflekterat mer över inredning än var skåpet ska stå så fullkomligt matas jag nu med inredningtips och tyck. Jag tror vi får tre villatidningar som vi inte har bett om. Och om man på jobbet eller hemma ska småprata med någon är ofta bostaden minsta gemensamma nämnare. Det är inte det att jag inte är intresserad. Om jag kunde inreda genom att vifta med ett trollspö skulle huset se annorlunda ut. Men det blir stökigt och tar tid och kostar pengar och jag orkar inte lägga energi på att välja dörrknoppar till badrumsskåpet som jag inte orkar välja. En fördel med att ha hus är ändå att särskilt äldre män behandlar en som vuxen när man har ett hus. Det är konstigt men det är så.
• Jag måste sluta nu. Jag måste gå bums i säng utan att passera Facebook. Eller läsa gamla Rocky eller Stenmarkare på nätet. Jag måste få sängdisciplin för idag sa Marcus att ett barn är inget barn men två barn är hundra barn och jag sover redan för lite och det är oftast mitt eget fel. Och i slutet på juli kommer nästa barn.