Släppfest och släkt

Jag är trött och borde sova istället för att skriva på en blogg som varken gör från eller till här i världen. Idag har egentligen två saker hänt. Förra veckan när jag kom hem hade jag fått en inbjudan om att vara med på Hoven Drovens släppfest. För mig är det en väldigt stor sak. Jag har varit fan sen 94-95 nån gång och sett dem så fort jag har kunnat. Jag har uppträtt med dem och varit med och arrangerat konserter med dem i Linköping. Så fort det har varit möjligt att se en konsert har jag gjort det och när de släppt en skiva har jag köpt den fortast möjligt. Andra band har jag köpt skivor av fortast möjligt under några år kanske, men jag har inte följt något band så länge. Idag lördag (Ok, det är söndag nu men jag har inte lagt mig än) har jag alltså besökt släppfest/15-årsjubileum.

I morse dog farfar. Mamma ringde och berättade. Det var inte direkt oväntat. Men det var inte heller självklart att det skulle ske just nu.

Jag har dumsurfat, sett på TV och sett Emma hjärtar Olle som SVT visat i veckan. Det är kanske den vackraste film om kärlek jag sett.

På festen satt jag med Kiki och hennes nya arbetskamrater och Monika. Vi pratade, åt och drack. Dagens lilla överraskning för mig var att arbetskamrat Markus är med i Komeda som för några år sedan ändå inte var helt okända. Jag såg dem på Herrgår´n i Linköping och gillade särskilt extranumret Disco som aldrig ville ta slut och var bättre än resten av konserten. Minns att jag sett videos med dem på ZTV.

Festen var på O´learys. Det blev med tiden väldigt hög bakgrundsmusik och liksom den förra gången jag var där (jag går visst inte på lokal så ofta) så var det mycket fylla och kladdiga golv sen dörrarna öppnats för alla. Konserten var bra, men tyvärr var O’learys inramning inte lika OK. Det är mer en disko- och publokal än konsertlokal.

Före konserten, men efter maten, träffade jag kusin Lena och kusin Christina. Lena hade fullt upp bakom croupierbordet så vi hejade i princip bara och jag tittade imponerat på hur hon skötte spelet. Nere vid Christinas bord var det lugnt när jag passerade och jag fick en lång och stadig kram och hon berättade att hon fått kämpa lite under kvällen särskilt när ingen spelade och hur det var sista gången hon träffade farfar, som är hennes morfar. Var. Det kändes så bra att få lite tid med henne där och då även om det var den konstigaste inramningen att dela sorg på. Jag hade inte vågat känna något förrän då.

När farmor dog kom alla känslor på begravningen. Vid avskedet stod farfar vid kistan och pratade till henne och grät och runt kistan stod barn och barnbarn och alla storgrät och jag var jätteledsen och grät jag med men kände samtidigt glädje åt att stå där vid kistan tillsammans med de andra och storgråta. Vi var liksom Släkten eller Klanen. Som i en italiensk film. Med tjockt blod i ådrorna. Då träffade jag inte dem ens varje år och helt plötsligt hade jag en släkt som ju funnits där hela tiden utan att jag riktigt tänkt på det. Det var lite så om än i mindre skala att stå där på O´learys och hålla i Christina att prata lite. Att mitt i vimlet fanns det en släkting som visste något mer om hur jag hade det och jag något om henne. Det kanske är självklart för andra, men för mig är det inte det. I Sveg har jag inte haft några jämnåriga släktingar utom mina syskon och inte heller i Linköping, Gävle eller Trondheim. Därför är det fortfarande väldigt roligt att träffa på kusiner på stan om än bara i förbifarten. Jag får ett annat sammanhang.