Bilande och skrivande och brev

Kom från Funäsdalen efter att ha jobbat 7 dagar i sträck igårkväll. För mig, som under ganska lång tid bott i en stad och tagit mig fram på cykel eller genom att gå eller möjligen åka buss och ibland unedr längre tider inte lämnat staden, är det speciellt att ha blivit långdistanspendlare. Jag lever i bilen någon timme. Då lyssnar jag på radio och om det är möjligt på skivor (Åker i morfars 740 från -86 som bara har bandare, tänkte inte på att ta med band.) Jag pratar i telefon, käkar äpplen och fikar. Jag bländar på och av, kör om och blir omkörd, saktar in för tjädrar som spelar vid vägkanten och konstaterar att det verkar vara säsong för att köra på ekorrar just nu. Rattar på radion. Ibland kommer jag på mig själv med att vara trafikfarlig när jag just hällt upp kaffe ur termosen samtidigt som jag kör (detta utan någon annan kopphållare än låren) eller pillat ur Läkerol ur asken samtidigt som jag pratar telefon(no handsfree).

Två gånger har det varit klart och soligt från Östersund fram till Vemdalsskalet. När jag sedan kör ner mot Vemdalen så åker jag ned bland dimma och moln som sedan håller i sig till Funäsdalen. Som ett lock över Härjedalen.

Igår pratade jag med Carina mellan Funäsdalen och Vemdalsskalet. Hon ska jobba i Storbritannien nånstans. Vi konstaterade att det är skillnad nu mot för 12 år sedan att leva i ett annat land. Nu har hon Skypenummer och ringer hem för vanligt lokaltaxapris. Och mail och allt det där. När jag var i Texas hade jag några få kompisar som just fått tillgång till email. De hade långa konstiga e-postadresser. Det kunde ta 40 minuter för modemet att ringa upp servern i Waco. Det var inte ens World Wide Web utan något textbaserat system som kanske hette Gopher (eller?) som var gränssnitt på datorn jag använde. Jag har en bag med pappersbrev kvar från den tiden. Även om morfar fick gå sex mil till skolan i snö upp till midjan så var det inte så lätt när jag var ung heller.

Delvis tänker jag mig bloggen som ett alternativ till några av de massbrev jag skickade hem då. Eller i alla fall ett. När jag varit där ett tag skrev jag ett brev som drog läget och några av mina funderingar som jag sedan kopierade upp. En lägesrapport från någon annanstans. Skillnaden var att jag fick kanske 20 svar på bara det brevet. Jag skrev väldigt mycket brev det året, jag skrev ett nästan varje kväll, ibland fler. Jag tror att det året har bidragit ganska mycket till min fascination för skrivande, att börja på en text utan plan och att bara befinna sig i skrivandet som ett flow. På samma sätt som att dansa eller åka telemark eller köra skoter eller vad som helst när det är som bäst. Jag hade många bra skrivupplevelser det året.

Carina berättade om en fest hon varit på där en som inte så många kände inledde med "Var det bara jag som röstade på moderaterna?" varpå alla blev tvärtysta och ingen visste vad de skulle säga. Efter en stunds tystnad "Äh, jag skämtade bara.". Jag tycker det är väldigt komiskt, att vi ofta befinner oss i så homogena grupper att folk blir helt ställda av någon som tänker annorlunda och att det dessutom är så kompakt homogent att man kan använda det som skämt för att man vet att ingen har den åsikten. Var sker denna åsiktsskiktning någonstans?

Hon berättade detta när jag åkte genom Hede. Skoj detta - hur en berättelse kopplas till en plats. Jag tror att jag skulle kunna återskapa mycket av samtalet bara genom att tänka på de platser resan passerade.

När jag läste böcker i tonåren lyssnade jag för det mesta på musiken, både för att stänga ute omvärlden och för att komma in i ett läsarflow. Än idag kan vissa skivor väcka minnet av olika böcker eller resor som gjorts med musiken i lurarna.

Lite såhär skrev jag brev, en tanke hoppade till en annan utan något särskilt mål. På samma sätt är det med de roligaste samtalen. Att när man funderar på hur det kommer sig att man pratar om det man nu pratar om så kan man spåra samtalet bakåt till något helt annat. Röd tråd är för premodernister.