Snö!

Jajjamensan. Då kom första snön. Inte för att stanna men för att visa vem som bestämmer. Och såklart. Även i år känslan av eufori. Det blir en vinter med skidor, skridskor och snöskottning. Jag kommer skotta min egen gård i vinter och än så länge är det något jag ser fram emot. Jag förstår om man inte gillar snö i södra Sverige. I Linköping var det roligt första gångerna det snöade. Men sen smälte det bort eller så smälte det bara lite och frös till. Det blev besvärligt att cykla. Snön blev till saltmodd och var mer gråbrun än vit och skimrade. Men jag minns fortfarande glädjen av att cykla till min första eller andra tenta. Det var minus 25 (i Linköping!) och det hade snöat ganska rejält. Jag bylsade på mig och åkte iväg och gladdes åt luften som rev i halsen och nöp i kinderna och ändå var jag klädd så att jag var helt varm. Men annars var det mest besvärligt. Här är första snön ett löfte om snökojor, snöänglar och ett vinterlandskap som man aldrig blir mätt på. Jag vill ställa fram adventsljusstakar och hänga upp stjärnan, sladda med bilen och slira med cykeln. Tända ljus, koka te, gå i kofta (som om jag inte gör det året runt) och börja tjata om julmust. Men först måste jag ta upp allt ur landet. Trots att gillestugan fortfarande har allt kvar att göra så har jag tänt upp i kakelugnen. Lite värme kanske sprider sig till resten av huset och sparar in på elräkningen.

En musicerande bekant berättade att han alltid blir så inspirerad av första snön att han skriver en låt och går ut och vill fånga snöflingor på tungan. Jag nöjer mig med att knäppa kort. Som om jag aldrig har sett snö förut. Mys. Mys. Mys.