Allt flyter (2)

Mormor dog igår. Det är verkligt och overkligt på samma gång. Hon blev sämre under en lång tid och hade varit på avdelningens anhörigrum en gång förut. Det fanns ingen väg tillbaka. Det var väntat, en lättnad för omgivningen, och ändå så definitivt.

I höstas dog både farfar och moster Birgit (pappas moster som var lite av en parallellfarmor). Under senaste dryga året har många i Vänsjö dött – bekanta och vänner till mormor och morfar. De var 60-70 år när jag var barn och tillbringade en stor del av min lediga tid där. Det är en annan by nu än då. Döviken är även det en annan plats nu än då. Säkerligen gäller det för alla platser. Allt förändras och vi försöker leva med det. Jag vill inte vända tiden. Allas far- och morföräldrar dör, jag vet. Jag har haft rätt så bra kontakt med dem, jag vet. Och jag har haft lyxen att ha kvar dem rätt så länge – och rätt så många av dem, jag vet. Ändå. Nu är en morfar utan mormor den enda som är kvar av mina kopplingar till generationen från 10-20-talet och en stor del av de personer som var viktiga vuxna när jag var barn försvinner.

Ändå. Det finns en del av mig som är emot förändring. Som vill att allt ska vara som det varit. Att jag ska ligga på den solgula filten bakom väggen i Kerstas och höra hur bladen i asparna prasslar sakta, plocka åkerbär mellan bäcken och dammen och bada med en gammal folkainnerslang i Vikaränge. Äta mormors bullar och dricka hallonsaft som smakar hallon istället för hallongodis. Ge en bulle till jämthunden i hundgården. När mormor badar ska hon hoppa upp och ned och skrika. När vi badar i Västersjön så dricker vi av vattnet för det får man.

Ändå. Jag vill ha en farfar som varje gång vi träffas ska känna på armmusklerna och beundra hur stark jag blivit. Som varje gång ska säga, Jon Sebastian Bach, mannen som uppfann glansisen och jag ska inte fatta vad han menar men ändå se att han är glad.

Men, jag är glad och tacksam över att inte vara barn. Jag tycker ändå att det är bättre att vara vuxen.