Svarte Petter

Vi har gemensam lunch på jobbet. I vanliga fall äter vi matlåda eller frysmikromat men ibland är det gemensam mat. (Går)dagen till ära äter vi idag våfflor och ärar matlagningen och surrar. Vi har blivit bra på att surra här med fikaraster som är riktigt långa. Denna dag skiljer sig inte från andra. Vi surrar på och äter våfflor. Och in kommer så en av de som surrar utan substans och lyhördhet och vi börjar himla med ögonen åt varandra. Hon ska hit på möte kl 13. Det är många som rör sig här och de som passerar brukar få en kopp kaffe när de ändå finns. Även hon bjuds in och helt plötsligt börjar alla skruva på sig. Alla känner ett behov att diska sin tallrik och komma ifrån henne. Jag hamnar längst bak i diskkön och lämnar disken på bänken för att gå tillbaka och diska senare. Och ingen orkar säga åt henne att vara trevlig. Fan, jag känner henne inte. Ingen vill bli kvar och behöva stå ut med surrkvinnan fram till 13 för ingen vill bli sittandes med Svarte Petter och vara nödtrevlig. Det är en hård och kall värld för den som uppfattas som jobbig och jag orkar inte göra den bättre.