Soffa de kartong de Chiquita

Mmm. Nä. Det blev visst lite för stor soffa. Vi kollar hur stora olika soffor är med banankartongsmetoden. Toscana var för stor.

Ängslig?

Tre tecken på att jag börjar bli ängslig:

• Soffa. Vi måste köpa en soffa före jul. Och få den levererad. Röd såklart då. Det är så löjligt med all sån reklam om att man "måste köpa". Men nu är vi där. Om vi vill ha folk på besök kring jul vill vi gärna ha kakelugnsmys och då är det fint att ha något att sitta i.
• Facebook som jag här har tagit aktivt ställning mot. Som i veckan hängts ut som värsta storebror ser dig grejen. Nu funderar jag allvarligt på att ge mig till föga. Ifall jag missar nåt. Ifall folk som jag känner som skulle läsa bloggen om de visste om den hittar mig där. Som reklamplank för olika saker jag arrangerar. Sen ska tydligen "alla" vara där. Utom jag då.
• Burdus. Börjar jag vara bordus och tvåla till folk i olika sammanhang till höger och vänster? Rent verbalt alltså. På sistone har jag sagt och skrivit en del saker som jag funderat på efteråt.
  

Eller är det mer förnuft än ängslighet?

Inredningshandikapp

Allt är inte perfekt i vårt hus. Igårkväll började jag sätta ihop hyllorna till vardagsrummet. Hyllorna blev ok men golvet, som ser jämnt ut, visar sig ha en hängmattas karaktär, även längs väggen. Det blir tydligare när man sätter något som är två meter högt på det. Hyllan på bilden står intill väggen i golvhöjd men är alltså fyra cm från väggen vid hyllans överkant. Varför skickar inte IKEA med små kilar att sätta under hyllan?

Till alla trädgårdsintresserade: Ni ser delar av en måbärshäck, en tall, en tuja och ölandstok genom fönstret.

Vår trapp/hall har av tidigare ägare blivit begåvad med fastklistrade classy citroner urklippta ur en badrumstapet. Mittemellan sitter ett eluttag. Vi ska hänga upp något. Ett tyg eller en fet handknuten matta eller nåt. Snart. Sen ska vi det. Nån gång.

För övrigt heter SAS informationsdirektör Hans Ollongren och jag kan inte låta bli att fnissa när jag hör det på radio.

Det som inte dödar

Oj. Jag glömde visst beskära bilden och nu orkar jag inte. Blomman på bilden är det som är kvar av Petras skyddslingar, ampelliljorna. Ett tag hade vi ganska många, tog skott och gav bort till höger och vänster. Ni ser också två vattenkannor. Det är från när vi bodde i Linköping i en stor lägenhet med många fönster och många blommor. Då räckte inte en vattenkanna till. Sen följde stålbadet i Torvalla när de flesta av blommorna slängdes, dödades eller bara kastades. Av ampellijorna blev det en kvar. Vattenkannorna var av någon anledning fortfarande två. Ampelliljan fick ohyra som vi behandlade på olika sätt. I våras såg den rätt risig ut. Vi ställde ut den så nyckelpigorna och andra kunde smaska på den (ohyran). Det gick bra och den blev bättre om än lite ful och tanig. Så kom snön och en och annan frost. Alla bladen frös. Petra ville ändå inte kasta den utan tog in den. Och nu kommer det gröna skott samtidigt som de döda bladen hänger kvar.

Över en kopp kaffe

Anna Örn. Läs nedan.

Jag sitter inne och väntar på att jag ska dricka upp kaffet. Då kan jag lika gärna lyssna på musik och se om någon kommenterat det jag skrivit på bloggen. Det har någon. När jag skrev om att levitera och kakelugnsmys var det kvinnor som kommenterade. När jag skrev om sopor och energi var det män som kommenterade. Är sopor manligt och levitation kvinnligt? Då vill jag hellre vara kvinna. Men det statistiska urvalet är litet kan jag trösta mig med.

När jag druckit upp kaffet väntar jag på att skivan ska ta slut och läser lite om DINKS, som Petra brukar prata om att vi är - Double Income No Kids. Det är oss som marknadsförarna vill åt för förväntas ha så mycket pengar. Skivan tar slut men nu är jag mitt uppi Internet så jag sätter på en ny skiva. Sofia Karlsson. Jag går från Ranarim till Sofia Karlsson. Senaste halvåret har jag helt snöat in på svenska folksångerskor. Eva Åström Rune lyssnar jag också mycket på.Vi är lite trista vad gäller pengar. Nu kommer snart allt att gå till fjärrvärme och dragning av vattenburen värme. Det kostar mer än ett hus i mammas hemby. Och en knapp tredjedel av ett 70-talshus i Sveg. Vi är rika på skulder men räntorna är låga. Och vi som trodde att vi skulle kunna köpa hus räntefritt och låna på JAK-banken. Hela den ekonomiska livskurvan är lite felbyggd om ni frågar oss. Nu i skaffa-barn-åldern har man relativt lite lön och man betalar mest i ränta om man köpt hus eller lägenhet. Sen, när man blir äldre och barnen inte behöver lika mycket tid, får man högre lön, mer semester och betalar mindre i ränta och amorteringar eftersom inflationen sänkt dessa kostnader. Hur har han som bestämde hur samhället ska vara tänkt? Tills vidare har vi två bilar och ingen släpvagn och funderar vagt på att köpa en tredje dator och ett vindkraftverk och en soffa och en säng och i källaren ligger saker i kartonger om vi köpt och inte hunnit sätta upp. Vi hinner inte använda det vi köper. Och ibland tänker jag att jag skulle köpa en ny tröja. Jag köpte en i somras i på Yran och före dess vet jag inte. Men jag fick en av festivalen som jag och Petra känner oss som två av mammorna och papporna till. Före dess tror jag att jag sist köpte en tröja i höstas. Förra hösten när jag började tjäna pengar, för två jobb sen. Eftersom en tredjedel av alla bloggar är shoppingbloggar och hälften av alla som läser bloggar läser shoppingbloggar så kan ju jag kokettera lite om min brist på klädshopping. Från topp till tå:

Hårsnodd från HM.
Kofta med dragkedja köpt i Bangkok för 100 kr (En ullkofta från Bangkok! Och vi stannade till där en dag för att shoppa. Livets vägar är konstiga, men åk Sky-Train om ni är där för det var helt Sci-Fi bland palmer, tempel, glasskyskrapor och tropiska medfarna bostadshus).
T-shirt från Kharma i Sveg som la ner för ett par år sen. Den är kanske 4 år.
Henry Pearsonjeans från Domus för 300 kr kanske. 3 år gamla. Det är där jag köper byxor numer. Storlek 34-34 och sen är det klart. Jag blir så nervös av klädprovning.
Point Zerokalsonger som jag fått av Petras lillebror.
Birkenstock - kanske 5 år gamla.

Och när HM här i stan återöppnade efter renoveringen var det kö ut på gatan och folk klämdes och grät när det öppnades. Men dimman har lättat. Fem dagars tung dimma, som gjorde att Östersund såg ut som en akvarell från slutet av 1800-talet av S:t Petersburg från Frösösidan och jag tänkte att jag skulle ha haft kameran med mig och det hade jag men den var i ryggsäcken och jag började gräva men sen var jag på bron och sen tänkte jag va fan och åkte hem. Alltså. Jag åkte bil. Att gräva i ryggsäcken när man cyklar blir bara löjligt. Om man har den på ryggen.

Sen borde det vara en bild. Eftersom jag tog upp Vänsjö förut, mammas hemby så bildgooglade jag på bynamnet. Upp kom bilder på vandrarhemmet, skotrar, fiske, timrade stugor och svartvita bilder, där en av dem föreställde Anna Örn. Jag känner inte till henne men väl Örns, det gula huset vid dammen. Och Per Örn som verkar ha varit Annas pappa som nån sommar på 1860-talet skulle mönstra eller göra militärtjänst i Östersund och gick över Ljusnans is på midsommarafton. Och så säger de att det var bättre förr. I alla fall. Kaffet är slut. Och snart skiva två och jag sitter bara här och gaggar och muttrar för mig själv. Nu ska jag försöka låna den där kompostkvarnen.

Vad är det med komposter?

Detta med kompost fascinerar mig. I Östersunds kommun, åtminstone i stan, har man kompostkärl och möjlighet att sortera ut komposterbart. Rent miljömässigt är det lite otydligt hur stor vinsten är med det jämfört med att bara elda upp skiten. Men. Rent känslomässigt så tycker jag att det känns så mycket bättre att mina mandarinskal till jord åter ska varda. Om jag förstått kedjan rätt så rötas komposten först så att man klämmer ur den metangas man kan - och på den kör man bilar. Sen blandas komposten upp med gräs- och häckklipp (mitt häckklipp) och får ligga till sig en par tre år. Sen blir det jord till gräsmattor och vägbankar. Jorden är än så länge inte tillräckligt bra för att blir trädgårdslandsjord. Men ändå. Mandarinskalen slipper åka lastbil till Sundsvall. Istället blir de drivmedel och jord i en grässmatta som nån kan gå på och känna gräs under barfotafötterna en solig sommardag.

Jag matar inte kompostkärlet ute så medvetet. Däremot ska helst varenda litet strå och löv placeras i trädgårdskomposten eller ner i landet. Under sommaren har vi torkat ogräs för att kunna kompostera det utan att jorden ska innehålla ogräs. Imorgon ska jag låna en av kommunens två kompostkvarnar och mala ner ärtriset och kålrotsblasten. Potatisriset har nästan multnat ändå. Sen lär jag prova att köra lite häckklipp och annat bara för att. Allt ska grävas ned och runt i landet. Skulle gärna ha en matkompost också så att våra egna matrester blir vår egen matjord. Jag tänkre att den jorden skulle bli så fet och fin.

Eget vindkraftverk?

Nu har en man från Jämtkraft förklarat hur de flesta delarna på värmeväxlaren för fjärrvärmen fungerar. För första gången på mycket mycket länge kände jag att jag hade lite nytta skolans fysik- och mattelektioner. Just därför var det väldigt trevligt att prata med Jämtkraftsmannen. Vi diskuterade också möjligheten att köpa sig ett eget litet vindkraftverk att sätta upp på tomten och om Jämtkraft skulle kunna tänka sig att köpa eventuell överskottsel. Jag är ganska sugen på det även om jag misstänker att det (som vanligt i mitt fall) kan vara långt mellan tanke och handling.

Nackdelar och frågor med att köpa ett litet vindkraftverk och sätta upp på tomten:

• Behöver man bygglov och får man det? Det står på etc:s hemsida för egenel att man inte behöver det.
  
• Vad säger grannarna?
• Låter det?
• Blåser det tillräckligt?
• Får man sälja el till Jämtkraft?
• Hög startkostnad
• Fungerar tekniken? Det är inte direkt så att jag känner någon som köpt sig ett eget litet vindkraftverk.
• Håller det? Hur länge?
  
• Kommer priserna att sjunka med tiden så som det brukar göra med annan teknik som blir vanlig med tiden?
• Vilken service och underhåll behövs?
  

Fördelar:

• Om allt funkar så betalar man en engångskostnad och sen har man ganska mycket egen el till förfogande.
• Om man får sälja el så får man in lite pengar.
• Miljön. Vi gör en del av vår egen energi. Ganska mycket dessutom. Den är förutom tillverkandet av verket helt miljöneutral skulle jag tro. Som andra förhoppningsvis också kan ha nytta av.
  
• Vi får känna oss lite duktiga.

Här kan man läsa om det vindkraftverk som vi läser om och här kan man läsa om hur mycket det producerar. Jag har inte sökt aktivt efter olika alternativ. Om det är någon som vet mer om andra alternativ eller har egna erfarenheter är jag nyfiken.

Jon i P2

P2-programmet Folke gästade Linköpings folkmusikfestival. Programmet sändes alldeles nyss och festivalen tog upp en dryg halvtimme av programmets en timme. Reportaget börjar ca sju minuter in i programmet. Jag och Petra blir intervjuade om hur vi tänkte när vi startade festivalen. Jag var trött och hungrig (klockan var tre och jag hade inte ätit lunch) men det gick ganska bra även om jag själv vid en lyssning hör hur jag snubblar i pratet. Sen är det mycket festivalstämning och VM och workshop. Det enda som man inte fått med tycker jag är scendanssatsningen. Kul kul. Det bör gå att lyssna på snart på programmets hemsida.

Som ett riktigt 40-talspar har vi suttit i gillestugan framför radion och lyssnat. Det brann i kakelugnen. Petra stretchade efter en löptur och jag drack te sittande i fåtöljen jag en gång fick av mormor och morfar, nu framgrävd ur en kartonghög. Här är kartonger i drivor och böcker och lågenergilampor från IKEA-turer men det är mysigt ändå. När programmet var slut övade Petra lite på att levitera.

Vad jag gör och vad jag bör

Vad jag gör:

• Lyssnar på Ranarims nyhitsända CD som är ett tack för husrum.
• Googlar namnet Martin von Schmalensee som är ett namn jag sett många gånger i musiksammanhang och som tydligen är hela namnet Ulrika Bodéns karl. Han mixade Ranarims skiva så på det viset fick jag reda på namnet. Han bodde också här när Ranarim var på turné.
  
• Kollar på ÖP på nätet om presstexten jag skickade igår kom med. Det har den inte gjort. Inte på nätet och inte än.
• Skriver här.
• Laddar hem OpenOffice som är en laglig gratis variant på Officepaketet. Det dök upp som en ikon på menyraden eller vad den heter.

Vad jag bör:

• Åka med skräpet som ligger i kofferten på 740:n
• Sätta på vinterdäck. Fortsätta att höst städa ute.
• Städa inne.
• Göra klart räkenskaperna på Ranarims konsert.
• Förbereda en del saker till Anders och Patriks Klubb SAM-konsert i helgen. Jag jobbar från torsdag kl 10 till fredag kl 12 så det blir inte mycket tid efter idag.

Varför är det mycket lättare att göra de saker jag ska göra när jag är på jobbet än hemma?

Sann glädje?

Jag kan bli helt nervös på en bil som kör för sakta som jag ligger bakom. Å andra sidan, om en bil som ligger bakom mig i stadstrafik kör jättenära som för att puffa på mig för att köra fortare blir jag tjurig och håller hastighetsbegränsningen exakt eller saktar ner till typ 40 om det är 50. Jag vet att det är löjligt och att man ska krama varandra i trafiken. Jag kan bara inte låta bli att skadeglädjas över att den som irriterar mig blir mer irriterad.

Fortfarande trött och korten på busskurer som jag inte tog

Jag sov ordentligt inatt. Det enda som störde var Petras väckarklocka sex imorse. Den saknade henne och ringde fast hon var borta. Ändå är jag trött så jag kan somna när som helst. Igår märkte jag flera gånger när jag körde bil att jag inte hade riktigt alla bananer i kartongen. Jag glömde bort högerregeln och tittade för mycket i backspegeln för att se vad som hände med olika trafiksituationer istället för att titta framåt. Dessutom ägnade jag mig väl mycket åt att fippla med olika reglage i bilarna och byta radiokanaler. Om jag ska skylla lite på tekniken så har vi två olika bilar på jobbet och två bilar hemma. Jag har inte vant mig med alla och blir hela tiden tvungen att leta, särskilt på jobbilarna.

På väg hem från jobbet idag satt en mamma och en son i en busskur tätt tätt ihopkrupna. Mamman lutade sig över sonen som mer låg än satt. Om det varit ett svartvitt fotografi från ett exotiskt land hade det varit med i en fotoutställning i Stockholm och DN:s kultursidor hade haft med bilden. Men nu var det bara utanför Statoil vid campingen i Östersund och ingen tog kortet. Vid nästa busshållplats var kuren flyttad med betongfundament och allt. Det grävdes och kuren var placerad på gräsmattan intill. I kuren satt två vuxna människor och väntade, självklart ganska långt ifrån varandra på bänken. Det såg ut som om de följt med när kuren flyttats. Även det hade blivit ett bra kort. Men jag hade ingen kamera med mig och vår digitala är jättetrög så jag hade ändå inte hunnit. Nu är den dessutom med Petra i Stockholm och luckan till minneskortet har pajat så man måste hålla in luckan för att kameran inte ska stänga av sig.

Hemma från festivalen

Trött, trött, trött. Igår genomled jag ett fyratimmars halvårsmöte efter att ha sovit två timmar natten innan och kanske fyra timmar natten före det. Natten innan åkte jag nattåg efter att ha jobbat 28 timmar i rad. Natten som var åkte jag återigen nattåg. Snart ska jag på jobbet.

• Festivalen bara fortsätter att öka. 400 fler dagsbesök i år än förra året. Det var fler besökare på fredagen än hela första festivalen. 15 lag deltog i Studentspelmanslags-VM mot fyra första året.
• Om ni spelar tramporgel, sitt inte med ändan mot publiken som Sofia Karlasson. Hela kroppen och mest stjärten jobbade på och vikade fram och tillbaka på ett lite utvecklingsstört och krampaktigt sätt.
• Hoven Droven + Bo Lyckligs Gammeldansorkester (HD spelar gammeldans) spelade nästan 5 timmar under festivalen. Jens Comén hade bokstavligt talat blodiga fingrar efteråt.
• Men tidningarna skriver mindre och mindre. Årets reportage i Corren påminner om när lokaltidningarna här bevakar en loppmarknad i Överberg. Snabbt in och snabbt ut. Några bilder och prat med några besökare.
• Det betyder inte att jag slutat att glatt dyka upp i olika medier. Blev intevjuad av Kanal Lokal på fredagen, tillsammans med Petra intervjuad av Folke i P2 samt uppringd av Corren som frågade om VM-resultaten.
• Festivalen har blivit en stor social grej. Dels dyker det upp folk som bor i Linköpingstrakten som håller på mer eller mindre med dans och musik. Dels dyker det upp folk från studietiden som gillar att det är festival, dels dyker det upp en hel del som bodde i Linköping när vi gjorde det och som åker tillbaka till festivalen och dels är det alla andra som man är bekant med inom genren av olika anledningar.
• Nu kostar det 20 kronor extra att betala bussbiljetten på bussen i Linköping, sammanlagt 40 kronor. Det är delvis mitt fel. Jag jobbade som tidsstudieman och satt på två busslinjer hela dagarna i en par tre veckor och klockade när bussen stannade, när folk klivit på och när folk klivit av och hur lång tid det tog att köpa biljetter, samt räknade hur många som klev av bussen. Jag fick aldrig se några resultat. Men det verkar som att en slutsats var att det tog för lång tid när folk betalade biljetten på bussen.
• Folkets Park. Stället är rakt igenom sunkigt och verkar senast ha varit renoverat på 70-talet. Personalen är överlag befriade från onödiga leenden och ursäkter. Max två brödskivor till maten osv. Förra året var osalt kålpudding en av rätterna på menyn. Hela stället har någon slags öststatscharm som både förhöjer och drar ned festivalen.
• Som alltid avslutade vi helgen med ett besök hos Sara och Fredrik. Det är så skönt att få allt på lite avstånd och avdomnad av intryck och trötthet hänga med dem några timmar innan tåget går. Behagligt och helt OK att somna ifrån några minuter. Sen förra året hade de skaffat charmigt radhus, charmig hund och Sara hade skaffat körkort och körde på ett charmigt ursäkta-jag-har-nyss-tagit-körkortsätt sådär som man gör i början. Å jo, dottern Eva var också charmig och väldigt blyg.
• Igår och idag är det ett år sen vi förlovade oss. Igår var det ett år sedan för det var söndagen efter festivalen. Idag är det ett år sen för det var den 15 oktober. Idag åker Petra till Stockholm med nya jobbet. Vi firar när vi hinner.

Äntligen!

Det är inte helt vanligt att jag har hört talas om en nobelprisförfattare innan Horace presenterar pristagaren och Gert Fylking upprepar sitt gamla skämt. I år däremot har jag faktiskt det. Jag tror det var en faktatext på engelska när jag gjorde högskoleprovet någon gång förra millenniet. Dessutom tror jag att jag fick översätta ett utdrag ur en bok av henne på en kurs om översättningsprogram för datorer i olika skepnader och att översätta datorprogram. Dessutom har jag dragit bokjackpoten då pappas moster Birgit hade en hel hög med böcker av henne och jag och mina kusiner fick plocka vilka böcker vi ville när hon hade begravts. Dessutom hade Petra tre. Löp och köp ni andra. Jag går ner till gillestugan.

Lessing is moore kanske nån sätter som rubrik

För övrigt snöar det i Östersund och jag vill tända ljus och ha temys. Istället ska jag packa och åka nattåg ikväll mot Linköping för Linköpings folkmusikfestival och ett halvårsmöte med RFoD. Det kommer bli extremt lite sömn. Som tur är har jag precis jobbat 28 timmar i sträck, så jag är uppvärmd.

Planerade nöjen

En fördel med att gilla musik som det stora flertalet inte gillar eller inte känner till är att det sällan blir fullt. Samma sak gäller om man går på mindre filmer och teaterföreställningar. Om man dessutom är arrangör så är det bara att gå på evenemanget och sälja lite biljettre eller ställa ut stolar eller nåt. En nackdel är att man lär sig att ha noll framförhållning. Det har fungerat bra tills nu. Det här börjar bli den stora bakslagshösten för mig och Petra på kulturfronten. Vi har hittills inte varit ute i tillräckligt god tid för:

Bröderna Lindqvist med vänner och familj - Åsgård sessions. Drygt 20 pers som jammar inom alla möjliga musikstilar. Lät hur kul som helst. 650 platser var slut någon dag innan.

Lasse Winnerbäck på Sporthallen. Jag tros det är i november och vi hörde oss för för någon vecka sedan.

Klungan - Jag är en fågel nu. Klungan, mest känd för Mammas nya kille och Job Andersson mm, är ute på turné. De kommer hit 21 oktober och biljetterna är slutsålda. Dessutom är det en lång kölista på tillbakalämnade biljetter.

Vilken tur att vi ska vara funktionärer på folkmusikfestivalen i Linköping, så vet vi att vi kommer in. Och vad mycket pengar vi sparar på biljetter vi inte köper. Och tid. Och tid är ju också pengar.

En lång kväll och en blåsig dag

Det blev en lång kväll och jag kan inte skriva mer om det för jag har tystnadsplikt och vet inte var gränsen går. Men jag blev inkallad till jobbet vid elvasnåret igårkväll och kom ham vid halvtiotiden på förmiddagen.

Petra gör sin första dag på nya jobbet idag. Hon är anställd som specialist i pedagogik och ska utbilda de på Skatteverket som utbildar Skatteverkets anställda i lagar och regler och vad det nu kan vara. Hon ska utbilda i att utbilda.

Vi flyttar perenner, använder kompostjord och komposterar annat och det börjar bli dags för mig att ta tag i dagen och åka med häckklipp och annat på tippen och peta ner jordgubbarna i jorden som är vänd, påfylld med kompostjord och aska och ogräsrensad. Jag är bara lite trött och desorienterad.

Ute står stor vargen och säger I'll huff and I'll puff and I'll blow your house away och det är bara några grader. Löven lossnar fler och fler så garageuppfarten är gul av löv, men det är ingen mening att kratta eftersom hängbjörkarna har det mesta kvar att tappa.

Och Petra tror att vi har gnagare i golvet/källartaket för hon tycker att det tassar och rasslar i golvet.

Mina nätter med melodifestivalstjärnan

• Petra vill påpeka att Ulrika Bodén är melodifestivalstjärna. Hon är med i Kapell Sheida som deltog i årets festival.
  
• Jag kunde inte värma henne under nätterna.
• Elelementen i den sektionen av huset fungerade inte.
• Men det var mest karl'n hennes som frös.
• Idag har vi fått en hög med jordgubbsplantor av min och Petras tidigare kollega på SV i Östersund.
• Det är byte i asylboendet på Frösön och det har inte fyllts på i samma takt som det har tömts. Just nu är fyra platser tomma vilket gör jobbet mycket lugnare. Vi får mer tid för var och en av de som bor där.
• Morfars bil kan komma att bli förödande för min form. Jag har inte suttit på cykeln sen bilen kom hit. Och det är jävligt bekvämt. Idag tog jag den 300 m typ för att köpa pizza. Men jag blir lite orolig i kroppen av att inte röra på mig.
• Andra natten bodde även Ranarims-Sofia här.
• De som flyttat från asylboendet gör det för att de fått permantent uppehållstillstånd - PUT (uttalas putt på mitt jobb). Det är alltid kul att jobba när någon har fått PUT, när de kommer ut från samtalet med Migrationsverket. De kan dansa, skrika hoppa, kramas eller bara se jävligt nöjd ut. Ingen har hittills fått besked om utvisning. Dessutom är det kul att se att killarna kan lägga eventuella konflikter åt sidan och gratulera varandra även om de själva inte fått PUT.
  

En vecka kvar

Det är en vecka kvar till Linköpings folkmusikfestival och här i Östersund är det Ranarim ikväll. Igår var rörmokaren här och drog in fjärrvärmen in i huset så nu är i alla fall tappvattnet inte uppvärmt av el längre. Jag ägnade hela dagen åt att städa och plocka och dona, både efter rörmokaren, men också för att göra plats i ett par rum för att några ur Ranarim som skulle bo här. Jag fick mer gjort igår än på mycket länge. Det behövs liksom att någon ska komma på besök för att det ska bli något. Jag behöver en yttre påverkan. Därför är det så bra med mitt nya jobb. Saker händer hela tiden, så det är ingen risk att man bara blir sittande med ett dåligt samvete för att man inte gör något. Enda risken är att man inte hinner med allt man borde göra.

Igår kom Ulrika Bodén och hennes karl som heter Martin och en 7-veckors bäbis. Lite Charlotte Perellivibbar över att vara ute med småbarn på det viset. Och jag och Petra märker att vi legat av oss lite på att vara värdar. I Linköping hade vi alltid en hög med kartor över stan åt folk som bodde hos oss.

Ska jobba helg i helgen, för första gången en hel helg med Johan. Vi är de enda killarna på jobbet och har jobbat ihop väldigt lite. Han pratar ganska ordentlig Hoforsdialekt och är bra på att härma folk och dialekter. Vi har hittat varandra bland annat när det gäller gamla avlagda ordspråk och uttryck från förr och förr eller senare slutar det alltid med av vi fnissar mer än jobbar och jag är så full i skratt att jag inte kan prata ordentligt.

Nu tänker jag ringa morfar och kolla läget. På söndag har han bott på servicehus i en vecka och jag är nyfiken på om han fått några nya kompisar eller hittat några gamla. I söndags när vi var där var det en farbor som kollade med pappa om morfar var jägare och lät mycket nöjd när han fick höra att han är det. Förhoppningsvis får morfar någon att dra sina 3000 jakthistorier för.

För övrigt har jag helt arbetsoekonomiskt börjat sätta upp böcker i bokhyllorna nere. Vi ska jumåla väggarna sen, men jag orkar inte vänta. Jag vill se böckerna i hyllorna. Petra är helt inne på att sätta upp faktaböckerna efter bibliotekens sorteringssystem. Tidigare var en del av hennes böcker sorterad efter vikt eftersom en av hennes hyllor är så klen. Ett annat sorteringssystem är färg på bokryggen som jag hört att någon ska ha.

Jo just det. Han Martin, karl'n åt Ulrika, är visst ljudtekniker och har en studio och mixar skivor. Kent och Timbuktu och förstås Ranarim. Jo så atte.

Ofokus

Liten lista över tydliga tecken på ofokus:

• Glömmer hela tiden att slå av helljus vid bilkörning i mörker och möte. Glömmer sen att slå på det.
• Glömmer att stänga av vindrutetorkarna när det slutat regna. Glömmer att slå på dem när det börjar regna.
• Försöker dra på de smutsiga jeansen utanpå de rena eftersom man glömt bort att man redan har ett par jeans på sig.

Det regnar/duggar. Flera växter i trädgården ligger utslagna av förra veckans frost. Det är just nu väldigt mycket måndag hos mig.