Jag? Praktisk?

Folk föreslår lite då och då att jag borde jobba med olika praktiska saker. Nu senast kommenterar Maria förra inlägget med att jag kunde ju bli kanapébagare. Petra har bland annat föreslagit att jag skulle ju kunna bli ystmästare på ett inte helt okänt bymejeri och göra ost eller hästkarl - gå i skogen och hugga timmer och köra hem med häst och släde. Tydligen är det senare alternativet inte orealistiskt rent ekonomiskt eftersom dagens skogmaskiner är så dyra att köpa och köra att överbliven vinst per arbetande person blir ungefär detsamma. Dessutom tar sig hästen fram i skogen mycket bättre.

Men hallå. Jag kan följa ett recept och i vinter har jag gjort limpor då och då, med färdig mjölmix. Ost? Jag äter ost men är ingen konä... konno... finsmakare. Häst? Jag har suttit på en häst kanske tre gånger. Jag har aldrig styrt (tömmat?) en häst från vagn eller släde. Jag har i och för sig låtsats vara hästkunnig på Jamtli. Men visst finns det en lockelse i allt det praktiska, särskilt i att köra hästar. Men de är så stora.

Är det inte väldigt jobbigt att lyfta upp timret på lasset?

Kanapé

Jag, Petra och arbetskamrat Maj slog av en fredagsfika på klassiska Wedemarks. Jag är inte så mycket för bakverk och kakor. Men när jag bodde i Linöping kom jag att tänka på kanapé, som var något jag ätit i både Sveg och Östersund. Jag hittade det inte på ett enda fik i Linköping. Petra skulle överraska på Alla hjärtans dag med en kanapé, så hon finkammade Stockholms stad (hon jobbade där då) utan att lyckas. Hon hittade till slut ett ställe där de bakade kanapé, men det visade vara något så konstigt som äppelkanapé, något jag aldrig tidigare hört talas om.

Av det lärde jag mig att kanapé kan vara mer än en sak. Enligt wikipedia kan det dels vara ett bröd och dels en möbel. Brödet i sig kan dels vara en sorts smördegsbakelse och dels en munsbitsstor smörgås.

Jag bildgooglade lite på kanapé.

Möbeln kanapé

Kanapé - munsbitsstor smörgås

Kanapé - smördegsbakelse

Vad menar då jag (och troligen andra östersundare) med kanapé? Jo, en smördegsbakelse där smördegen är hårt gräddad, nästan knaprig med tosca på. Jag var tvungen att gå till Wedemarks egen hemsida för att hitta en bild med vad jag tänker mig är en riktig kanapé.

Inte riktigt i fokus, längst bak till höger ligger den, kanapén. Klicka på bilden för att se den tydligare.

Hittade också följande bild på samma sida.

Bildtexten lyder: Arthur Wedemark med en ätbar modell av Gamla Kyrkan

Wedemarks har också en liten vattenfallsfontän som fanns redan när jag var barn. På äldre fik i Linköping där jag frågade efter kanapéer fanns det de som faktiskt visste vad jag menade och kom ihåg att det var ju riktigt gott och samtidigt som de kliade sig i huvudet förstod de inte riktigt varför de slutat baka och sälja kanapéer.

Sorg kostar samhället 33 miljarder

Sorg kostar samhället 33 miljarder kronor i sjukskrivningar och bortfall från arbetet enligt Karolinska institutet. Alltså. När Stenmark åkte slalom så stannade Sverige. Det kostade samhället massa pengar. Samhället sparar en massa pengar på att annandag pingst inte är helgdag längre. Alltså. Jag kan tycka att man har lite konstig vinkel på sakar och ting i media. Vad skulle det kosta samhället om folk inte sjukskrev eller var lediga på grund av sorg i form av misshandel, självmord och annat som oventilerade känslor kan leda till? Vad betydde Stenmark för att svenskar för tillfället skulle vara lite gladare och stoltare och jobba lite bättre samt börja åka utför på vintersemestern och göra av med pengar i Sverige istället för att åka till Mallorca eller Thailand? Osv.

Det är sånt här, bland annat, som gör att jag är kritisk mot media. Okritiskt tar man alltid den ökade tillväxtens och den s.k. marknadens parti istället för det mänskligas parti. Sorg och avkoppling är en del av livet. Man kan tycka att det kostar pengar. Man kan också tycka att det finns andra sidor i livet än arbete som är värda att beakta. Ja, jag vet, det skrivs om sånt här varje dag att man måste tänka på livet också och att det blir tjatigt. Jag tycker bara att detta om vad samhället förlorar på allt möjligt börjar bli än tjatigare. Sen förstår jag fullt ut att Karolinska pekar på vad sorg och depressioner kostar. De vill ju ha pengar till att jobba med det. Inget fel med det. Synd bara att det är ekonomiargumentet som ska till för att man ska få genomslag i media.

Telefonbus senior

Mobilkurs igår. En av de 80-åriga männen ringer upp den andre 80-årige mannen samtidigt som han ger luren till sin fru. Till att börja med fattar frun och han som svarar ingenting och 80-åring 1 skrattar så han kiknar. Han försöker prata men lyckas inte. Tårarna rinner och han försöker säga något flera gånger men lyckas inte pressa fram det genom skrattandet och de andra på cirkeln skrattar med.

En del tycker barn är härliga, men pensionärer kan vara ganska roliga de med.

Olika nyanser av snö

Anja är en poet eller vad sägs om: ...snön var plötsligt som hårt kompakt bakpulver. Snön höll emot som klister i DN.

Morgon mellan fjällen - kväll på Norrmalm

7.40, cirka, imorse flög jag från flygplatsen formerly known as Frösö flygplats, numera Åre Östersund Airport (ja det har arga insändare om det i lokaltidningarna). Solen hade inte gått upp utan det lyste svagt rosa på Bydalsfjällen och Åreskutan och jag höll på vrida nacken ur led när jag höll kvar blicken på fjällen och på de första orterna vi flög över. Jag hade koll på Näkten, Storsjön, Orrviken, Fåker, Myrviken och jag såg var Svenstavik borde vara och snölandskapet var rosa men träden var blå.

Krånglade mig ut till en dansmässa i Nacka där vi fick avsnitt ur olika föreställningar. Mässan riktade sig mest mot inköpare av föreställningar. Jag fick kaffe och macka ändå. Jag gillade Freestyle Fanatics bäst. Man kommer långt med rätt attityd och skojig akrobatik. De ville berätta om hip hopens historia och olika element. Flera av de andra grupperna var lite stela. Dansare som försöker spela teater för att credda upp sitt program. Gör det ni är bra på. Bättre med ren dansshow. Antingen var de inte bra på teater eller så förstod jag inte kopplingen mellan dans och teater. Men gruppen med två boxarklädda kralliga män i klackskor var bra. Like a virgin på stillsamt durspel, melodika och sång funkar för mig. När de sen dansar med en klacksko var på så funkar det. Bara en enda högklackad sko betyder kvinna upp till knäet. Sen var de män.

Köpte strömmingslunch vid Slussen - rekommenderas. Åt på Nybrokajen och fick reda på att jag kan få åka på en folkmusikens grammisgala i Århus på studiebesök. Vi är sugna på att ha en sån i Sverige också.

Lämnade grejer på hotellet (Örnsköld - samma som i december, denna gång med fönster) och vidare till SV:s kontor på Kungsgatan för att fixa lite. Hämta grejer på hotellet och lite TV innan kvällspasset med tre timmar möte med en ungdomsgrupp började. Det var riktigt bra och jag har lärt mig en hel del om break dancevärlden, bland annat. Men en riktig breakdansare säger bboying. Kan lätt konstatera att break dance också är folkdans. Det är precis samma snack om traditioner, förebilder, inställning till dansen osv. Liksom i halling så är det inte akrobatiken som är dansen utan det är en del av dansen. Fick också lära mig att Run-DMC:s video It´s like that har spelat otroligt stor roll för att locka folk att börja bboya.

Nu har jag TV-slöat ett tag. Köpte en korv och snart sover jag gott.

Dagens födelsedagsbarn: Min morfar, Erik Dahlin som fyller 89 (Ja jag har ringt och sjungit. Smög in i ett konferensrum på Kungsgatan och försökte se viktig ut genom glasväggarna samtidigt som jag sjöng).

Le Vent du Nord

Kanadensarna Le Vent du Nord gästade stan i lördags. Allt var bra och trevligt, men roligast är ändå felskrivningen i Folkmusik- och dans kalendarium där det just för Karlstad står att de heter Le Ventre du Nord. Jag såg bara att det var en felskrivning. Petra förklarade att Le Vent du Nord betyder Nordanvinden där vent betyder vind (som i ventilation då, I suppose). Ventre å andra sidan betyder mage. Nordanmagen. Franska kan vara kul. Kjell Brel liksom. Petra säger att fransmännen gillar ordvitsar.

Livet i korthet - en lista

• Mötte tre polisbilar mellan Torvalla och Ås i morse.
• Ås?
• Ja, en ny mobilkurs för pensionärer drog igång. Tog del av det senaste åsskvallret.
• Jag är förkyld. Det är synd om mig. I lördags sov jag mer än jag var vaken. Så fort jag tänker gör det lite ont i huvudet.
• A och 1 krånglar på min bärbara dator. Det går bra att skriva aaaaaaaaa. Men banan blir bnn.
• Vi husspanar. Hus i Östersund är oproportionellt dyrt. Det verkar snart bara vara Umeå som är dyrare i Norrland.
• Jag tar tillbaka det jag sa förra veckan om att Patrik Järbyn skulle vara en medelmåtta i sin sport. Däremot skulle jag med min klena karaktär aldrig ha kunnat hålla på som han ha gjort.
• Blogger har tvingat mig att uppgradera till nya blogger. Jag vet inte vad det innebär, bara att de som gjorde det på en gång det gick tappade bort en del poster. Hoppas att bildhanteringen är bättre nu.

Harry Potter, Åsa Larsson och Volvo Lastvagnar (ninnanninnanninnannanninna...)

Nu vill jag mest läsa böcker. Under jul brukar jag alltid komma in i en läsperiod, men i år har den sträckt ut sig. Förresten började den redan under hösten i Funäsdalen när jag var utan TV och läste istället av bland annat de böcker jag ärvt från Moster Birgit (pappas). Om du tycker att det är tråkigt att läsa om böcker kan du sluta nu.

Jag läste Harry Potter and the Half-Blood Prince där jag fascineras av det vanliga bli vuxendilemmat, när allt plötsligt är upp till en själv och ens förebilder inte är till hjälp längre. Även om det i Harry Potters fall handlar om att rädda världen och vi mugglare får försöka ta hand om oss själva. Hittills har fjärde HP-boken varit den mest spännande. Den femte var lite av en mellanbok och den sjätte som Half-Blood Prince är känns som en uppladdning inför sjuan då allt ska hända. När jag började läsa femman och sexa efter ett uppehåll från fyran på ca sju år så tog det dels lång tid innan jag kom ihåg alla karaktärer och hela handlingen. Dessutom tog det ganska lång tid innan jag helt kunde acceptera upplägget med goda och onda. Det blir en del lite enkla personbeskrivningar. Dessutom känns en del av trolleritricksen och magiska-världengrejer lite barnsliga. Femman och sexan är mer ungdomsböcker. Men när jag tvåhundra sidor kom in i femman var jag med och i sexan behölls magin.

Efter det följde fortsättningen i Åsa Larssons deckarserie (väldigt få är detektiv numera i deckare). Boken heter Det blod som spillts. Boken innan, Solstorm, var hennes debut och jag tycker att både språk och berättarteknik utvecklats. Det är helt enkelt säkrare och mer trovärdigt vilken är helt toppen eftersom redan Solstorm var riktigt bra. Dessutom gläds jag åt att det är en bok som utspelas i Kirunatrakten. Liksom i Mikael Niemis Tornedalsböcker så känns det lite mer som hemma.

Slutligen har jag läst Volvo Lastvagnar av Erlend Loe. Petra var i Oslo häromveckan och köpte den på norska. Förutom Kurtböckerna och kanske José och Maria så är kanske det här den första boken där han inte berättar i jagform utan som den allvetande berättaren. Ja, till och med som författaren som skriver för att gillar språket och inte för att han har en berättelse att berätta. Loe kommenterar då och då händelseförloppet just i egenskap av att vara författare, att han bestämt att den ena eller andra personen ska vara på ett visst sätt och varför Doppler, som är huvudperson i boken Doppler, gör det han gör. Detta gör han ganska ofta, som för att medvetet bryta att vi som läsare ska tro på boken. Och hela tiden kommer jag tillbaka in i handlingen och tror på den fast den är absurd och hela tiden fortsätter Loe att bryta mot berättarmagin. Jag vet inte varför han gör det. Det kanske har något slags konstnärligt syfte. Jag läser hellre en intervju med författaren efter jag läst boken. Det mesta som Loe säger om sig själv i boken känner jag till från intervjuer. Jag stör mig på två saker till:
Han kallar Tomas Wassberg för Robert Wassberg. Sonen Gregus verkar inte längre gå på förskola om man lyssnar till vad han säger. Han säger saker som en tonåring skulle göra. Då har det max gått någon månad sen förra boken slutade. Det är som att även detta är gjort medvetet för att bryta berättarmagin. I övrigt gillar jag boken och särskilt gillar jag den gamle värmländske scouten von Borring.

Nudå? Jag har precis börjat läsa En kort berättelse om traktorer på ukrainska av Marina Lewycka.

Omediatränad

Hm hm. Än en gång lär jag mig att man inte ska säga något till en tidning om man inte vill bli felciterad. Nu var det inget viktigt utan en tre frågor om Linnéåret i SV:s egen tidning Impuls (SV står för Studieförbundet Vuxenskolan vilket inte är samma sak som Studiefrämjandet eller Komvux. Därför är det lag på att antingen säga SV eller Studieförbundet Vuxenskolan. Att bara säga Vuxenskolan är aja baja. SV har helt enkelt lite problem med sitt varumärke.). På två av tre svar så har det blivit andra svar än jag menade. Antingen utryckte jag mig alltför kryptiskt eller så fattade han som frågade mig ganska fel. En fråga var:
”Kan Linnéåret öka ditt intresse för Naturvetenskap?”
I tidningen står det att jag svarar:
”Jag har alltid varit intresserad av teknik, det ligger ganska nära, tycker jag.”
Egentligen sa jag att jag alltid varit intresserad av naturvetenskap så jag tror inte att jag kommer bli mer intresserad. Jag tycker att det är mer än en nyansskillnads fel här.

Nu berättade arbetskamrat Malin om hur hon blev felciterad som ung. De frågade vad hon tyckte om tjejband och svarade att det var patetiskt att man skiljer på tjejband och killband eftersom det borde vara musiken som räknas. Det långa svaret fick inte plats. Istället stod det bara att hon tyckte att det var patetiskt med tjejband.

Än en gång får jag en anledning att funderara på vad av det som står i tidningarna som man ska tro på när journalister (?) gör så enkla fel.

Jag kan väl också skriva VM-krönika

Och det är VM i att åka skidor på tvären och lokaltidningarna håller på att gå bananas för att det händer något i Länet. Här uttalas länet med stort l och alla tänker på länets bästa. Tanken på att bli ihopslagen med Västernorrland är både Mordor och Voldemort på samma gång. I alla fall så händer nåt i länet och alla står på tårna för att få vara med. Skärvången hoppas på att få sälja mer ost. Ragunda kommun hoppas på fler turister och samerna skulle vilja synas mer än de gör (grattis på nationaldagen, samerna). Kuddarna som delas ut på prisutdelningen är sydda av en samekvinna från Funäsdalen och är av renskinn från innanlåren på renar och lite påminner det om när Kim Jong Il fick en kudde med bara nackfjädrar från kungssångare eller nåt. Det var det finaste vi kunde hitta på i Länet. Hoppas pristagarna som står där mellan Bauhaus och Carlsbergreklamen och Åreloggorna kompade av skvalmusik före och efter nationalsången tycker att de är fina. Kuddarna känns lite malplacerade i sammanhanget och jag undrar lite om de hårar lika mycket som de renskinn jag råkat ut för gör.

Förutom lokalpress och riksmedia så märks VM här i Östersund mest på att varje gång man är på stan möter man minst en polisbil. Så är det inte annars. VMpoliserna bor i Östersund men är inte alls lika många som under Natomötet för snart två år sedan då det var fler poliser än demonstranter och man på stan kunde se flanerande, promenerande, ridande och cyklande poliser och piketbilar fulla med poliser. De har visst aldrig tagits så många knarkare i Östersund som då. Det var de enda de kunde göra förutom att äta glass och låta barn klappa hästarna.

Men jag blev glad när Anja vann, för hon verkade så glad. Det verkade vara så viktigt för henne. Jag har väldigt svårt att se hur folk kan vara elitidrottare. Man har en gång om året på sig när det verkligen gäller i ganska många sporter. Om man missar då så är det ett år till någon bryr sig och i vissa sporter är det fyra år mellan varje gång det är viktigt. Hur kan någon vilja ha ett så prestations/turberoende liv? Och i varje sport så är de flesta i eliten ändå en slags medelmåttor typ som Patrik Järbyn som alltid tror att han ska vinna men aldrig gör det. Å andra sidan kanske det är roligare att åka skidor och vara halvbra än att köra traktor eller konsulta och vara halvbra.

Hemtjänstnostalgi

Det är alltid kul när det går bra för gamla arbetskamrater. På nåt vis blir det mer intressant bara för att man råkat träffa någon eller vara lite bekant, oavsett om det är sport, film och teater eller musik. Jag tycker nästan alltid att musik är lite bättre om jag är bekant med den som spelar. Och jag vet att jag tycker att det är bättre för att jag känner den som spelar och ändå tycker jag det. Därför kommer jag aldrig bedöma lillebror Emils sång rättvist. Men å andra sidan, varför skulle jag? Så när nu Anna-Carin Olofsson a.k.a. ACO tar medaljer så engagerar det mig mer än om någon av de andra skidskyttarna skulle göra det. För att hon också kommer från Sveg, för att vi jobbat ihop en sommar och kanske för att hon är storasyster till det som var en av Fridas (min lillasyster) barndomskompisar.

Det är något särskilt med att åka bil två och två på jobbet. Det gör inget att man inte är amerikanska poliser som käkar donuts och pratar om sina familjeproblem. Det räcker med att åka en liten kackig vinröd Renault mellan olika vårdtagare på hemtjänsten och snacka om nyheter, arbetskamrater och ja lite allt möjligt. Släppa av den medpassageraren och åka vidare, kanske ge lite ögondroppar och sen komma tillbaka. In och ut och sen kaffe. Det var i hemtjänsten jag lärde mig dricka kaffe. ”Jag har satt på kaffe.” sa de utan att fråga om man ville ha när vi var och städade. Jag drack på bit för sockrets skull och på fat för hettans skull. Som en annan farmor eller morfar, visade det sig när jag kom till Linköping och ingen hade sett någon dricka på bit mer än gammelfolk. Och man sitter där två och två i bilen och gör korta turer och långa turer. Bäst var det en eller två somrar på kvällar då man jobbade själv i sin egen grupp. Då följde vi den som jobbade i grupp två och åkte tur och retur till Herrö. Sen var det bara att byta bil i Sveg och åka själv till Duvberg. Egentligen var det i hemtjänsten jag fick någon slags rutin på att köra bil. Små korta turer dagarna i ända och mestadels odramatisk tätortstrafik med upp- och nerväxlingar.

Sängkammarvägen

Jag fick Petras gamla jobb, eller en del av det. Man kan säga att de anställde sängkammarvägen. Jag var redan där. I sängkammaren. Alla säger hälsa Petra. Jag hälsar, men kommer ytterst sällan ihåg vilka det var som hälsade. Max 5 per dag kommer jag ihåg.