Supa, knulla och travet

Att ta en promenad på vintern behöver inte vara detsamma som att göra det på sommaren. Långkalsongerna i ett par byxor som i vanliga fall passar precis och ett underlag av snö som är mer eller mindre packat och mer eller mindre ojämnt gör att kaloriförbrukningen, arbetsinsatsen och andhämtningen ökar. Vi har alltså kommit till den punkten att vi känner oss lite duktiga när vi varit ute och gått. Att vi skottat lite snö gör inte saken sämre.

Ok. Det finns ett Storsjön. Självklart finns då också Lillsjön. Bryggorna ligger ute men annars är badförutsättningarna lite sådär.

Skogsstig för rullstolsburna, rullatorgångare och småbarnsföräldrar. Inte prio 1 när snösvängen är ute.

Vi längtar snö och nästan avgudar kyla. Vi grämer oss när det är plusgrader och förbannar vägsalt. När det blir stora högar av snö i korsningarna så man inte ser om det kommer någon förrän bilnosen är långt ute i gatan så gläder vi oss åt att det ser ut som när vi var barn. Men. När stan ser ut som ett julkort så är det fullt upp både hemma och på jobbet och det blir liksom inte av att man kommer ut på de där turerna som man drömmer om då när första snön kommer och man önskar att det var socialt acceptabelt för 30-nåntingare att fånga snöflingor på tungan eller göra snöänglar.

Kraftledning. Skidspår som inte dras upp med maskiner. Detta är 100 m från ett industriområde och spåret går till campingen och travet. Här åker en hel del av Sveriges blivande skidstjärnor eftersom det på vintern är studentboende på campingen.

Och här får studenterna reda på att de måste lämna skotern om de ska åka vidare.

I alla fall. Nån promenad blev det i alla fall även om det i vårt fall är lite av ett projekt innan vi kommer iväg. Och idag var stan som ett julkort och ljuset var sådär grönorange och det hade varit en perfekt dag att spela in julkalendrar eller för den del engelska filmer där delar av den utspelar sig i Chicago (jo, det är sant, det var ett filmteam här i stan och gjorde just det före jul). Och jag hade en Allan Edwalllåt (hur sätter man ihop ett sånt ord, Enar?) på hjärnan och gick och sjöng ”supa, knulla och travet och sprit har jag haft som tidsfördriv och ont i skall´n fick jag av ’et” om och om igen tills jag helt plötsligt nynnade på Inner Circles Copssignaturmelodi. Cops och Americas Funniest Home Videos är två program som visas nästan varje dag på mitt jobb. Man behöver inte fatta språket för att uppskatta dem.

Petra posar framför en del av Östersunds snötipp, kanske ett blivande turistmål för Vinterstaden? Här smälter snö hela sommaren. Vattnet rinner sedan sakta sakta ut i Storsjön och ska tillsammans med lakvatten renas i sedimentdammar, bäckar mm innan det släpps iväg med Lillsjön som första anhalt. Rening genom långsamhet - ett schysst koncept som sköter sig själv.

Snyggjon

Idag är jag Snyggjon. Förutom att hugga loss på Clas Ohlson elsortiment igår (jag köpte två motorvärmartimrar också) köpte jag två par jeans på Domus och en kofta på Carlings. Idag, på jobbmötet, uppmärksammade flera att jag hade nya kläder. Och jag som nästan aldrig tänker på vad andra har på sig och uppmärksammar det blir nästan lite generad. Och i en liten släng av Tourettes syndrom så bara måste jag understryka hur billigt jag kom undan. Jag kan liksom inte bara säga tack utan måste liksom alltid förklara - eller säga var jag köpt kläderna.

Ibland kan det betyda så mycket att bli sedd. I början, när jag just börjat på mitt jobb hade jag en riktigt pissig morgon och drog fram en gammal Indiskaskjorta mest för att känna mig bekväm. Då berömde en av tjejerna den och hela dan vände. För övrigt, Indiska, hur många är vi som tycker att de inte bara ska göra tjejkläder? Jag köpte det mesta där så länge det gick. Och, i och för sig, det var nästan alltid halva reapriset när jag handlade så det gick väl inte så bra med herrkollektionen.

För att toppa snyggheten så skämtade Chefkenneth om att alla tjejerna skulle vara i form för baddräkten i sommar då han dragit datumen för den gemensamma träningen på Jocks. Nån frågade om inte jag behövde komma i form. Det behövde jag inte. Mig har han sett i duschen efter träningen. Ehrm. Vet inte om han vill antyda nåt mer med det.

För övrigt har Jons tapet sin meste kommenterare Fredrik B startat egen blogg med namnet Titta lampa!

Titta! Lampa! (2)

Senaste nytt på lampfronten är som följer. Idag shoppade jag loss på Clas Ohlson och kompletterade med en till diodlampa till spotarmaturen i hallen.Den är av en annan sort än des som sitter där och har 20 dioder och är på 1,8 watt. Sen köpte jag två 20 W spottar att ersätta 50 w spotten med när den pajar. Jag var elevskyddsombud på högstadiet och fick lära mig att det är bra med blandat ljus. Bara diodlampor blir nog lite trist ljus med dagens utbud. Det finns även lysrörsspottar till halogenarmatur, men varför köpa det när det finns diodspottar? Jag köpte en rörelsevakt till den nyuppsatta utelampan på husgaveln. Elektrikern kopplade den till framsidans utebelysning, så den står och lyser även när det inte behövs. Alltså, oftast vill vi ha ljus på framsidan, men inte på gaveln. Och vi orkar inte försöka få hit elektrikern igen för att dra mer sladd. Jag har också hittat 3 watts lågenergilampor att sätta i fönsterlampor. Hittills har det lägsta varit 4 w, men på slutet har jag bara hittat 5 w. Och jag vet att jag silar mygg, men va fan. Och jag köpte en energimätare så här ska krypas på alla fyra kring uttag och här ska jämföras. Jag har fortfarande inte lämnat OÄ:n.

Sen har Karin, som gick samma skrivarkurs som jag, i Gävle upplyst mig om att Gefle Dagblad testat lågenergilampor. Mycket intressant för alla lampnördar. Jag vet att Råd och Rön även de ska ha testat lågenergilampor. Men det har jag inte hunnit kolla upp. Det kan vara samma test som i GD med tanke på hur mycket som återvinns i media.

För övrigt säljer ETC diodlampor både till halogenarmatur och vanliga E 14- och E 27-socklar på sin hemsida. Jag tycker att de är lite dyra och väntar tills de går att köpa till ett lägre pris på hemmaplan. Men om någon testat dem är jag nyfiken på resultatet. De verkar vara lite starkare än CO:s diodlampor.

Husränta och platt-tv

Ja, nu är jag alltså där. Jag spetsar verkligen öronen som en vulcan så fort det pratas ränta på radion. Idag har tydligen USA:s centralbank sänkt styrräntan med 0,75 %. Om det skulle påverka min bank att sänka alla mina räntor lika mycket skulle det innebära en lägre räntekostnad på 10500 kronor per år om jag räknat rätt. Vi skulle alltså kunna köpa en halvflott platt-tv per år om räntan sänks med så mycket. Om räntan inte sänks - förlorar vi då en TV per år? Det känns så godtyckligt. Men, nu är lånet uppdelat i fyra poster som alla har olika bindningstider. Därför kommer vi inte köpa fler platt-TV-apparater på ett tag. Ändå. Ska det vara såhär? Jag har inget med USA:s centralbank att göra och jag vill inte ha något med spekulationer att göra. Kan inget göra nåt?

Spikbodarna söndag vecka 3

Å bara sådär så blev det vinter. Idag har det varit helt perfekt. Jag har inga övriga önskningar mer än att det kan få hålla i sig. Och just nu pratar alla i Östersund väder, mer än någonsin (Ok, jag har inte pratat med så många, men de jag har pratat med har inte kunna låtat bli att nämna vädret).

Vi åkte skidor i Spikbodarna, den här gången lite var för sig. Och allt möjligt folk var ute, från farmor med 4-årigt barnbarn barnbarn till medelålders sakta-och-försiktigt-glidare till par med turskidor till flåsmotionärer i tajta dräkter från 80-talet till vad som verkade vara elitåkare. Jag såg unga vältränade med skiddräkter från Östersund, Åsarna och Domnarvet. Petra tyckte att hon såg självaste Charlotte Kalla. Och många var ute. Men spåren var inte uppkörda av maskiner sen de senaste snöfallen och träden dignade av nyfallen snö. Jag lyssnade på radio i en salig blandning: Mammas nya kille, lite radio Riks, P4 Extra, Lunchekot, och nåt slags Lantbruksnytt. Fan vad jag kan vara akademikertyp. Lyssna på radio om försurade skogar och lapptäckesmässor i Tokyo och åka längd.

Spikbodarna. Det är där jag har min skidåkningsvagga. En av mina tidigaste skidminnen är därifrån. Jag åker utför en lång, stor och brant backe som jag brukar ramla i. Luften viner i öronen, ögonen tåras och jag kan knappt se för hastigheten, fartvinden och alla synintryck som susar förbi och den här gången ska jag inte ramla och det går ju bra, jag står, jag kan åka skidor och hupp. Sen ramlade jag igen. Nu är det en backe jag stakar utför i. Typ.

Vi slog till på ytterligare en TV igår, denna gång en platt 32-tummare till gillestugan. Vi vältrar oss i materiell välfärd. Vi gick in på affären en kvart före stängning och lät oss övertalas till ett märke vi inte tänkt på igår. När vi kom hem kollade vi på nätet och hittade den för 1500 billigare. De pengarna har vi idag fått avdrag för.

Expressens löpsedlar med nya regnstormar som hotar. Ja. Jo. Mm. Jag säger då det. Vädret är en nyhet. Det är inte bara jag som tycker det.

Nycklar i dörren men ingen bilägare. Jon hugger till med kameran omdelbart. Ett sånt bildscoop kan man inte missa.Övriga detaljer att lägga märke till: Snö, så ser det ut, sydliga vänner. Snöhög, jojo, det finns i överflöd. På bilden är det även en korsning där skidspåret korsar cykelväg och bussgata, med andra ord en orgie i miljövänliga transportmedelsinfrastruktur och politisk korrekthet. Förutom det där miljömonstret 740:n som verkar slumpas ut till den som vill ha (det är inte vår, den är blå och repig). Ok. Kreosotstolpen ska också bort. Om du vill uppleva platsen själv, ta buss 4 eller 6 mot Torvalla och kliv av vid Tjädervägen.

Och bara sådär. En hel snögubbsarmé vid skidspåret.

Fler snögubbar. Och en rest långst bort i bilden från den tiden då månen gick sin tysta ban och snön lyste vit på taken och tall och gran. Nu är ju hur många som helst vaken på natten. Och snön, ja ni vet ju hur det är med den.

Och där. Tomten. I fjompig skiddräkt. Obs. Det är inte fuskspröjs i fönstret.

Jag stryker vitskjortan

Jag stryker vitskjortan och dammar av kostymen jag köpte som student. När det skulle vara kostym till sittningar. Det skulle vara en kostym som skulle funka till allt. Nu kanske inte byxsnittet är helt modernt, men jag tycker det funkar. Senaste åren har det varit bröllop och begravningar i en ström jag tidigare inte varit med om, så kostymen har kommit väl till pass. Idag är det Petras yngste farbror som ska begravas. Han är den yngste av tolv syskon och han dör först av dem. Han var rörmokare som dragit i sig för mycket i damm från betong, asbest och kanske ångor från rörsvetsningar under ett yrkesliv. Och för sambon är det den tredje mannen som dör i cancer för henne.

Jag äter gröt till lunch för att bädda mjukt åt smörgåstårtan. Jag har rakat mig och tvättat håret. Petra har satt in pengar till Cancerfonden. Det är dags att böja nacken för Gunnar och kanske än mer för de efterlevande. Det är skönt med ritualer såhär när man annars inte vet vad man skulle göra.

Om ingen gör något åt vädret ska jag börja tjata om det

I söndags. I söndags sken solen. Snön gnistrade och knarrade och det rök ur munnen. Vi gick i parkområdet mitt i Odensala, ner mot Storsjön, mellan järnvägen och gamla E 75. Det hade snöat mycket och vi fick pulsa fast vi gick i andras spår. I skoterspår som gick varv på varv i den lilla parken och rivit upp snö, is och gräs. Och folkspår ackompanjerade av snirkliga hundspår och oupplockad skit. Och en man med fru som sa ”vilket väder” till oss när vi mötte dem. ”Ja vilket väder”, sa vi och sen skojade vi om gemytligheten. Och barn som åkte pulka och föräldrar som åkte med. Och en jättestor pappa som hoppade i jättestort hopp med en pytteliten snoräjser. I motljus. I gnistrande djup nysnö. Mellan koloniträdgårdar, park, järnväg och villaområde. Med utsikt över Storsjön, Annersia, Oviksfjällen och Sveriges största ö i en insjö.

Det var i söndags och det var ett undantag för sen i måndags har det varit takdropp och hopsjunken snö. Idag snöar det blötsnö som är så blöt att det droppar av träden. Och på bussen, på stan, på möten och på jobb pratar man om vad som hänt med vintern och med januari. Det sägs vara en världslig sak att prata om väder. Men just nu saknar jag kalla tår, snor som fryser i näsan och ögon som tåras fast det nästan inte blåser och rädslan för förfrysta örsnibbar. Snart kommer jag romantisera om knarrande snö och ljudet från när man sparkar på en snöklump som är minus 35. Jag kommer få en anledning att låta som att jag verkligen kommer från en tidigare generation och säga att när jag var barn fick vi alltid gå till skolan om det var varmare än minus 35. Och jag ska dra mig till minnes den gången när jag gick i tvåan och det var minus 42 i Sveg och på TV var det reportage om kylan för det var minus 25 i Stockholm och det var ju kallt för dem. Stockholmarna. Så kallt är det inte ens här på hela vintern. Om ingen gör något åt vädret ska jag börja tjata om det.

Starkt jobbat

Tänkte överraska Petra med att ha skruvat ihop ett av IKEA-borden när hon kommer hem. Bordet Björkudden i massiv björk för ett billigt pris. Det låter som ett servicehus. Och nu har när jag för hand dragit av två skruvar så känns det bara besvärligt. Skruvarna gick i botten så nu är allt utom skruvhuvudet nerskruvat, men själva skruvhuvudet som är av håller inte fast det som det ska hålla fast. Skruvarna måste upp men det finns inget att ta upp dem med.

Bordet är köpt i Sundssvall så reklamerandet känns så besvärligt och hur kan skruvarna vara så klena att en tunnis som jag skruvar av dem? Jag har aldrig skruvat av en skruv förut och helt plötsligt har jag skruvat av två. Ett tecken på tidens allmänna förfall. Först sopade jag av två kvastskaft och nu har jag skruvat av två skruvar så jag vet inte hur jag ska göra. Jag bävar inför framtiden. Vad ska jag ha sönder härnäst?

Myskoketterier

Söndagkväll igen men ingen söndagsångest inför veckan som ska komma. Efter svinhelgen förra veckan så är jag nu i go' veckan i schemat. Natten mellan måndag och tisdag sover jag över (jag är på jobbet i 22 timmar och) och sen är det bara två möten. Det gäller bara att inte falla in i något slags arbetslöshetslunk utan istället göra sånt som jag vill göra. Inte så att jag behöver vara duktig och nyttig. Men ibland (ganska ofta är jag rädd) så såsar jag till framför datorn och blir sittande. Sen när det är läggdags på kvällen får jag krypningar i kroppen och undrar vad jag gjort av dagen. Så inte denna helg. Igår åkte vi skidor i Torråsen som ligger på en höjd utanför stan. Det finns sjukt mycket och många och långa preparerade skidspår i den här stan. Jag undrar om det finns någon stad i världen som har fler. Dessutom ska de dra 2,5 mil på Storsjön senare i vinter. Torråsen är en avstickare på ett 15 km-spår där vi åkte valda delar av det spåret. Det är inte så brant där. Dessutom ligger parkeringsplatsen på ett hygge med utsikt över stan, sjön och fjällvärlden. Den här helgen har stan varit som ett julkort. Det kom bra med snö natten till idag så jag fick köra julklappssnösläden. Sa jag att jag känner mig som en riktig vuxen när jag skottar snö på egen uppfart? Det gör jag.

Och vi har promenerat idag och tänkt på människor som bor vid Norrlandskusten där det visst skulle regna istället för snöa. Det kanske blir lite tjatigt detta, men vi är sjukt glada i snö. Petra är dessutom sjukt glad i kyla och en av mycket få som myser åt att det är 35 grader kallt. Vad jag minns så var 35 grader kallt det vanliga under december-januari-februari när jag var barn, men det kanske är helt fel. Det brukade vara en treveckors period med den temperaturen.

Igår bastade vi och sen var det kakelugnsmys. När vi bastar brukar Petra förundras över att vi helt plötsligt har en bastu. Och jag förundras över kådan som tränger upp ur lavarna (visst kallar man bastubänkar för det?). Förra gången small det till när jag reste mig från banken. Nu hittade Petra hår som hade ryckts loss. Som satt fast i kådan. På långtids-att-göra-listan under rubriken högst eventuellt finns en ombyggnation av bastun. Dels bygga lavar som inte kådar av sig och dels flytta om dem. Jag vill ha plats för fler på dem och jag vill ha högsta bänken högre upp. Nu har man en massa luft ovanför huvudet där det är varmare än där man sitter och det känns inte helt bra. Det gör däremot själva bastandet. Det är få saker som klår känslan av att som kall sätta sig i bastun och slå på riktigt mycket vatten så man knappt kan andas. Det river i lungorna och skinnet och sen öppnas porerna för fullt, så mycket att det på ett sätt känns kallt. Jag måste ta på huden för att känna hur het den är. Just under uppvärmningsfasen njuter jag som mest. Det är som när man är kall på våren och råkar stå eller sitta i solen inomhus och sakta värms upp. Fast varmare. Fast utan solljus.

Eer. Hmm. Det här håller visst på bli någon slags mysblogg med långa vinterpromenader, kakelugnskoketteri och nu bastande. Säg ifrån när jag börja skriva om vinsorter i 200-kronorsklassen och över eller promenader i vinlundar i Provence.

För övrigt har jag just läst ut Peter Robinsons En märklig affär. Det är första boken jag läser i den serien men det är väl typ fjärde boken i serien. Jag brukar gillar deckare även om jag inte gillar alla. Den här var ganska tråkig och ospännande och det var stora textsjok som jag gärna strukit helt och andra som jag hade komprimerat helt. Tidigare böcker i serien kanske är bra. Kanske senare också. Den här var tråkig, ospännande, seg och figurerna kändes platta även om fokuset på trafficking var skrämmande. Nu har jag gett mig på julklappsboken Luftslottet som sprängdes av Stieg Larsson och det känns betydligt roligare.

Var god dröj, omkoppling sker

Jag har ett antal samtal som jag ska ringa. Elektrikern som var här i måndags kopplade fel i garaget så det att de två lysknapparna för de två lamporna inte är oberoende av varandra. Den ena lampan är beroende av att båda knapparna är i rätt läge. Den andra lampan är bara beroende av att den ena knappen är i rätt läge. Jovisst knäppt. Jag ska diskutera element med rörmokaren. Vi fick jobbwindstopperjackor före jul och in är för kort i ärmarna så jag måste ringa om det. Jag ska ringa mamma om ett recept och om en sak som Petra glömde i Sveg i julas.

Det hjälper inte att du ler professionellt. Jag gruvar mig ändå.

Förutom mamma så känns det gruvsamt. Det kräver ett visst mått av uppbådad energi från min sida. På jobbet ringer jag massor av mer eller mindre kända människor varje dag och det måste bara göras och det är inga problem. På jobbet har jag ett högre inre varvtal (ja för det mesta då) och då går det av sig själv när telefonen är ledig och det inte är alldeles för många personer på kontoret. Petra har ingen som helst förståelse för detta utan tycker bara att jag ska växa upp och komma igång. Tyvärr jobbar hon kontorstid och inte jag så det är mest logiskt att jag ska ta alla samtal med hantverkare och kommunfolk och andra. Och efteråt frågar hon om saker som jag inte tänkt på. Så måste jag ringa igen. Men. När jag väl är igång brukar det gå rätt OK. Och har jag bara börjat ringa den ena jag skulle ringa brukar det gå bra med de andra. Och efteråt är jag förvånad över hur lätt det gick. Ändå är det lika gruvsamt nästa gång. Jag suger lite på den karamellen och gruvar mig ett tag till. Efter lunch kanske jag är mer motiverad. Eller nästa vecka.

På stället marsch! (Eller vad är grejen med spinning?)

Idag har jag fått lön för att cykla på en motionscykel tillsamman med andra som också cyklar på andra motionscyklar. Vi hade pulsklockor på oss och min var inställd efter min ålder. Nu har jag tydligen högre maxpuls än vad som förväntas för min ålder. Så ganska länge kunde jag fiscykla och ändå ha rätt mått pulsen enligt instruktörens anvisningar. Sen på slutet när det "blev uppförsbacke" (man skruvar upp motståndet) så gick min puls en bra bit över det som skulle vara min maxpuls och jag kom upp i över 200 i puls utan att helt dö av utmattning även om jag fick ta i. Jag har så svårt att motivera mig till att sitta still och cykla eller lyfta vikter. Det är jobbigt och tråkigt och när man är klar har man inte åstadkommit något. Och folk gör det på sin fritid. Om jag åker skidor på längden fascineras jag av vinden i ansiktet, rytmen, föret och att jag faktiskt ser hur jag rör mig framåt i terrängen. Om jag tar i mer går det fortare. Om jag tar i mer på spinningcykeln blir det bara jobbigare och pulsen går upp. Tänk om det åtminstone satt en generator på cykeln som skickar ut ström på elnätet. Då kunde det dras från elräkningen.

Nu är det här inget unikt för spinning. Hela högstadiet och gymnasiet och kanske tidigare också var jag avogt inställd mot allehanda fysiska aktiviteter som jag inte tyckte var roliga på en gång och jag var liksom bara tvungen att vara lite småtvär mot gympaläraren. Och jag vägrade springa på orienteringen. Istället gick jag runt. Hela banan. Stackars Dessan fick vänta kvar på att jag skulle komma tillbaka på hennes övertid gång på gång.

Eftermiddagens aktiviteter:

• Lunch på Tutti frutti eller vad det heter - gamla Potatisbaren - med Petra och Johan. Ungefär samma meny som tidigare så vi är nöjda.
• Spritköp till pappa och morfar. Husmedicinen Fernet Branca ingår inte längre i sortimentet på Systemet i Sveg.
• Gå och slötitta på stan med Johan. Och jag märker att jag aldrig går på stan och tittar i affärer med någon kompis. Måste vara många år sen jag gjorde det sist.
• Buss hem. Jag försöker i alla fall vara en bättre människa ibland på förflyttningsfronten.
• Försökte skruva ihop julklappssnösläden men förstod inte hur. Åkte till Granngården och fick instruktioner. Skruvade.
• Skottade snö. Jag är en vuxen man nu. Jag har en snösläde som jag skottar garageuppfarten med. Så kändes det.
• Skruvade ihop julklappssopen och skaft samt skaft som jag köpt till en av de sopar jag sopade av före jul.
• Bar in ved.
• Satte på vitt 60.
• Moppade golvet i tvättstugan då elektrikern som var här i måndags måste råkat få en massa tvättmedel på golvet.

En fråga bara: Vart tar fettet vägen på den som tappar vikt? Vad blir det av det? Kiss? Bajs? Svett? Utandningsluft? Kraftig hårväxt? Jag kom bara och tänka på det.

Titta! Lampa!

Det har liksom växt på mig. Om jag går på Clas Ohlson eller planerar IKEA-köp med Petra är det en sak som fascinerar mig allra mest. Lampor. Och då snackar vi inte plafonder, spottar, uplights och slikt utan själva ljuskällorna. Att spara el genom att byta ljuskälla har blivit en mani nästan. Och då har jag ändå noll koll på elmätaren. Vi har inte ens tittat förrän vid jul då Petras bror, som på sistone även han fått energimani, öppnade elskåpet och konstaterade att vi ligger på två tredjedelar av den beräknade elförbrukningen (en beräkning som bygger på förra ägarens förbrukning). Dessutom vet jag ju att det vi sparar in på lampornas energi måste vi ta ut från elementen som fortfarande är elelement. Än så länge är det i stort ett nollsummespel förutom för utelamporna. Men ändå kan jag inte låta bli. De senaste tre-fyra gångerna jag varit på Clas Ohlson har jag fastnat vid lamphyllorna bara för att titta och fundera. Just nu kan jag inte låta bli att tänk på diodlampor. De finns till halogenspotsarmatur och jag har sett i ETC att de även finns till vanlig lamparmatur, men där är de väl dyra. Och för någon månad sen sa de på radion att man om bara några år kommer kunna tillverka diodlampor i många olika styrkor och nyanser så att alla andra lampor kommer vara överflödiga och att man säkert förbjuder vanliga glödlampor. Jag vet, jag sväljer mygg och silar kameler. Jag sparar watt men gödslar med bensinlitrar men den gamla 740:n som startas med choke. Ändå, en sparad watt är en sparad watt.

IKEAs billigaste plafond i somras. Vi har tre stycken och i varje sitter en 11 w energilampa som ger ett OK halljus. I somras var jag nästan lite kär i ljuset för att det var så mycket energisnålare. Nu är smekmånaden över, men det känns fortfarande bra.

En studie i spottar. Till vänster 50 w halogenspot. Till höger 1 w diodspot. I mitten en trasig spot. För övrigt tycker jag spottarna är övervärderade och mest jobbiga när de lyser en rakt i ansiktet på de mest oväntade platser. Lampskärmen som uppfinning finns av en anledning.

En klassiker. 60 w glödlampa. Lampan är från ett soprum i Linköping.

Ett problem med vanliga energilampor är att ljuset sällan är tokmysigt. Men med den här lampan blir det helt ok. Vi har upptäckt att fönsterlampa är the shit när man bor i villa. Det ska liksom inte vara helt mörkt och släckt. Det ska lysa för lysandets skull och inte för att belysa. Särskilt inte när man inte är hemma. Diodgardinen är ny för den här julen. Mycket mys för watten om du frågar mig (som är lite rädd för att verka tasteless, diodslingor i ny och nä har ju fått den stämpeln även om det är rätt schysst).

Skamfläcken. I uplighten sitter ett rör som drar 300w. Lika mycket som två motorvärmare.