Ur skogen i kabben

Förmiddag på vedbacken. Det skiftar mellan lite sol och lite hagel och hunden som jag vaktar gnäller lite ibland och tycker att vädret och hela grejen är sådär. Och det där med att klyva ved som tydligen en gång i tiden var värsta straffet känns idag helt ok. Om det är för lätt blir det tråkigt. Men om det är kvist eller om kabben som ska klyvas är nog stor då är det bra. Jag tar i för allt jag är värd och jag måste fundera på hur vedfibrerna går för att överhuvudtaget få till några sprickor. Och grövsta kabben jag hittills klyvt ville verkligen inte dela på sig. Jag högg och högg och det blev bara små märken tills jag kom på att knepet var att försöka att nästan skala av yttersta lagret ved. Att klyva längs med årsringarna istället för på tvärs med dem. När jag väl kom på det så gav hela kabben med sig ganska snabbt. Men innan dess hade jag hunnit hugga ur mig ganska mycket.

Förmodligen har jag helt lillgammalt åtskilliga gånger spytt ur mig över hur tråkigt det är med gym. Man lyfter upp en sak, sätter ned den, lyfter upp den, sätter ned den om och om igen. Och när man är klar så är allt som förut. jag kan bara inte med det. Hugga ved däremot. Jag tar i allt vad jag kan och när jag går in har kabbhögen minskat och vedtraven växt. När kommer man ta betalt för att folk ska få lyxen att utföra fysiskt arbete? Det är ändå mer tillfredsställande att se ett konkret resultat än att arbeta på tomgång.

Promenad med hunden i lilla skogudden ut i Odensalas villahav och ofärdiga kojor, ölburkar, stigar på kors och tvärs och träd med gröna algstrumpor av allt hundpinkande och ett vindskydd med allehanda klotter och tags, störst av alla var BMB - Blue Mountain Boys? - och på fotbollsfältet en ung man som cyklar fram och tillbaka. Stannar cykeln. Plockar upp en frisbee och kastar iväg den. Cyklar efter. Stannar och kastar. Jag har väldigt lätt att sympatisera med sånt även om jag skulle ha svårt att göra det själv. Och för första gången tänker jag att just såhär kanske det såg ut där vår tomt är. Såhär var skogen där vi bor. Jag har funderat många gånger på hur det kan ha sett ut, men aldrig sträckt ut tanken några hundra meter till skogen intill.

Storm!

Nyheterna varnar för storm och jag kan inte låta bli att glädja mig. Jag vill läsa i nyheterna om storm. Se storm på TV. Bilderna från den stora snöstormen i Gävle på 90-talet är bland det mest fascinerande jag sett på TV. Översiktsbilder från Gudrun fascinerar på samma sätt. Lillebror Emil blev fast i Gudrun när han åkte tåg till Skåne. Till och med stormen som rev ner en hel del av familjens skog utanför Vänsjö fascinerar. Att ett landskap kan förändras så totalt.














Vår skog i Skurberget efter stormen som drog ner 1 miljon träd i Härjedalen 2001.

Jag minns sista terminen på gymnasiet. Jag var less och ville inte vara kvar i Sveg eller på gymnasiet eller bo hemma. Det var mars och trist. Så en dag blåste det riktigt hårt i Sveg. Pudersnö drev runt och la sig i drivor över trottoarer och gator. De gick knappt att cykla igenom. Samtidigt sken solen från en klarblå himmel. Pudret blästrade gatorna av packad snö så de blev helt blanka. Det är ett av de få minnen från sista året på gymnasiet som jag brukar tänka tillbaka på och glädja mig åt. Naturen jävlades med oss och var samtidigt så vacker.

Så medan det lokala kraftbolaget Jämtkraft skickar hem sin personal för att vila upp sig efter senaste snöovädret för att vara pigg inför nästa så gläder jag mig och följer ovädrets härjningar så mycket jag kan. Ja. Hemma i soffan då.