Ur skogen i kabben

Förmiddag på vedbacken. Det skiftar mellan lite sol och lite hagel och hunden som jag vaktar gnäller lite ibland och tycker att vädret och hela grejen är sådär. Och det där med att klyva ved som tydligen en gång i tiden var värsta straffet känns idag helt ok. Om det är för lätt blir det tråkigt. Men om det är kvist eller om kabben som ska klyvas är nog stor då är det bra. Jag tar i för allt jag är värd och jag måste fundera på hur vedfibrerna går för att överhuvudtaget få till några sprickor. Och grövsta kabben jag hittills klyvt ville verkligen inte dela på sig. Jag högg och högg och det blev bara små märken tills jag kom på att knepet var att försöka att nästan skala av yttersta lagret ved. Att klyva längs med årsringarna istället för på tvärs med dem. När jag väl kom på det så gav hela kabben med sig ganska snabbt. Men innan dess hade jag hunnit hugga ur mig ganska mycket.

Förmodligen har jag helt lillgammalt åtskilliga gånger spytt ur mig över hur tråkigt det är med gym. Man lyfter upp en sak, sätter ned den, lyfter upp den, sätter ned den om och om igen. Och när man är klar så är allt som förut. jag kan bara inte med det. Hugga ved däremot. Jag tar i allt vad jag kan och när jag går in har kabbhögen minskat och vedtraven växt. När kommer man ta betalt för att folk ska få lyxen att utföra fysiskt arbete? Det är ändå mer tillfredsställande att se ett konkret resultat än att arbeta på tomgång.

Promenad med hunden i lilla skogudden ut i Odensalas villahav och ofärdiga kojor, ölburkar, stigar på kors och tvärs och träd med gröna algstrumpor av allt hundpinkande och ett vindskydd med allehanda klotter och tags, störst av alla var BMB - Blue Mountain Boys? - och på fotbollsfältet en ung man som cyklar fram och tillbaka. Stannar cykeln. Plockar upp en frisbee och kastar iväg den. Cyklar efter. Stannar och kastar. Jag har väldigt lätt att sympatisera med sånt även om jag skulle ha svårt att göra det själv. Och för första gången tänker jag att just såhär kanske det såg ut där vår tomt är. Såhär var skogen där vi bor. Jag har funderat många gånger på hur det kan ha sett ut, men aldrig sträckt ut tanken några hundra meter till skogen intill.

Köpa hus

Jag och Petra har köpt hus. I Odensala (stadsdel i Östersund). I utkanten av ett villahav. Vårt gröna vågpratande om får och billigt leverne kan därmed ses som avslutat för en lång tid framåt.

Det är ett segmenthus från Bräcke, byggt av Norrlandshus, kallat WP-villan. Just nu läser vi på om banklån och försöker få bankerna att tävla om att ge oss bästa räntan. Vi funderar på uppvärmning och energisparande och har köpt en bok om trädgårdsodling. Och flytt och möbler och vad det ska vara i vardagsrummet och ska vi bygga altan och var ska alla trista pärmar vara och hur många skrivbord ska vi ha (av någon anledning äger jag 3 och inget av dem är i Östersund). Ingår stege i husköp och måste vi bygga förråd och hur många fönster blir det att putsa och vi måste köpa ved för det är kakelugn.

Vi sätter oss i skuld och kommer sitta klistrade framför världens tråkigaste program, A-Ekonomi, för att följa ränteutvecklingen. Vi kommer ringa Riksbanken om de inte är snälla. Vi kommer bli sura och blänga på slarviga grannars gräsmattor och buskar om de inte har green-kort gräs och gå med i Villaägarnas riksförbund och köpa elektrisk häcksax och förbanna småfåglar som äter bär från buskarna. Vi kommer skrika åt småungar som är ute och spejar eller busplingar på, vi kommer funder på Carport när eller kanske dubbelgarage och ska vi ha inglasad altan och vi kommer fundera på fukt, alltid denna fukt. På fester kommer vi att tjata om fastighetsskatten och sophämtningsavgifter. Vi kommer bli odrägliga som fan, men det skiter vi i när vi sitter och jäser framför kakelugnen i 30 kvadratsgillestugan helt inredd i trä i feta skinnfåtöljer varma i våra mysdressar efter att just ha bastat. Och just det, tre badrum är det också. Jorå såatte.