Bäbis 825

Säg pappa.

Sådärja! En fyra kilos dotter på dryga halvmetern. Hon föddes i tisdags. Och jämfört med förra förlossningens 35 timmar så var den här halvdan en promenad i parken. Åtminstone för min del. Varken jag eller Petra kan se att hon är lik någon av oss särskilt mycket. Men enligt de röster vi hittills fått in så leder Petra klart. Men en röst har jag minsann fått.

Svårt att förstå att jag och Petra är dubbelt så många nu. Vi har varit hemma ett dygn nu. Hunnit fika med grannarna och köra tre diskmaskiner. Tvättat lite. Sovit lite. Vi har ätit alla mål mat vi ska äta. Olov har klappat bäbisen, sagt godnatt till henne och härmat hennes gråt. Hon jobbar på att acklimatisera sig till nya omständigheter. Vi med. På lördag är hon dubbelt så gammal som nu.

I denna ljuva väntetid

Vi är på upploppet nu. Petra har föräldraledigt och jag har föräldraledigt och Olov är väl barnledig då. Det är slutet på en era eller eller två i våra liv. Min era som ensam hemma med Olov och Olovs era som enda barn och världens centrum. Snart ska vi pracka på honom ett syskon och hans första livskris. Och det har varit en kväll som det oftast bara är några få av per år när man bor i ett kallhål som Östersund. Villaidyll extreme med grillning, melon och nakenbad i uppblåsbara lilla poolen för Olov till två timmar efter hans äldre kusiners läggningstid. Det är lugnet just nu och jag vill att det aldrig ska ta slut och jag vill att han ska ha ett syskon. Det är såna här kvällar man skriver en sång eller en film om. När pojken leker lite barnsligt kan vi fnissa åt hans påhitt och mysprata om det som varit och om det som komma skall. Och det är just nu och just här och jag undrar om det egentligen - egentligen - blir bättre än så här.