Istället för löss

På begäran så skriver jag ett inlägg igen. Kom liksom lite av mig sist. Var så trött när jag skrev att jag inte riktigt visste efteråt visste vad jag hade skrivit. Med tröttheten kommer segheten. När jag träffar vänner numer som jag vill umgås med händer det ofta att jag inte riktigt orkar hålla uppe något slags konversationstempo. Jag klarar inte riktigt av att komma med följdfrågor, att dra igång nya ämnen, att vara rolig eller att byta vinkel på ett ämne. Samtidigt kan jag bli sällskapsjuk av att vara såpass mycket i hemmabubblan. Jag vill att samtalen ska flyta, sprudla och hoppa än hit och dit utan annat mål eller mening än att ha det trevligt ihop. En eller annan samtalsforskare har hävdat att samtalet kom till då vi blev så stora grupper att vi inte räckte till för att plocka löss ur pälsen på varandra som ett sätt att chilla. Jag vill bara åt just det - känslan av att ha det lite tryggt och skönt ihop. Samtalet blir medlet. Tyvärr behärskar jag det inte så bra längre som jag än gång gjorde.

I stort sett har det gått bra att vara hemma med två barn. I början planerade jag en hel del - lade upp dagarna och gjorde matlistor. Nu planerar jag ibland och skjuter en hel del från hösten. Den största avlastningen är att barnen är mycket mer sams nu än tidigare. De börjar förstå varandra. Ett antal gånger har Olov förklarat för mig vad Astrid leker. Hon dammsuger, kan han säga när hon bockar sig och petar med ett långt skohorn under bordet. Och när han säger det ser jag att det faktiskt är det hon gör.

Jag har varit med på en del kursdagar på jobbet. Senast igår var jag på en kurs om Afghanistan. Det var en av de bästa kursdagarna jag haft någonsin. Först såg vi en dokumentärfilm om en Khazar Fatemi, kurdisk kvinna, som efter sina första sju år i Afghanistan växt upp i Sverige. Hennes föräldrar var från Iran från början. Som vuxen återvänder hon till kvarteren hon bott i och träffar folk som känt hennes familj, den lokale bagaren och besöker skolan. Hon åker även ut i andra delar av landet. Alla berättar om livet nu och hur det var förr och hur det var under talibantiden. Gripande berättelser och en djupare bild av livet i Afghanistan. Kanske inte helt perfekt berättad, men första gången jag torkar tårarna på en kurs på jobbet. Filmen kommer på SVT i februari och heter Where my heart beats. Trailer här. Därefter berättade Anders Fänge om landet, kulturen, samhället, folk med mera. Han lät som en i Fråga Lund och var tillräckligt kunnig. Han har jobbat för Svenska Afghankommittén sen 80-talet och var inte rädd för att vara politiskt inkorrekt. Det var mycket tillfredsställande att höra någon så kunnig berätta så initierat om något jag velat veta mer om så länge. Hade kunnat höra på honom tre dagar i sträck.

Sådärja, Maria.

Natten mot måndag

Sådärja. Frost. Snöblandat. Äntligen slipper man vara osäker på vad det är för årstid. I onsdags var jag ute kvällstid efter mörkrets inbrott (heter det verkligen så?) utanför tomten för första gången i höst. Då insåg jag med kroppen att det är höst lite mer. Har lagt barn, plockat disk och hängt tvätt på kvällarna. Annars så:

• Det där med att en svensk får nobelpriset i litteratur, är det inte väldigt stor andel av oscarsvinnarna som är amerikaner?
• Råkar för övrigt ha några böcker av Tranströmer i bokhyllan, nån med hälsning och allt från författaren. Jag har ärvt dem av pappas moster Birgit som var psykologkollega med honom.
  
• Såatte.
• Den som sår sina blomfrön i slutet av juni har fina blommor när snön kommer.
• Nu får tar jag inte barnen själv till badhuset mer. Det gick fint, men de börjar känna sig lite för säkra i sadeln. För många egna initiativ och för lite oro för att att komma långt från mig.
  
• Vi har spanat på minigrävare under två veckor eftersom en granne dränerat huset. Grävmaskinisten berättade för Petra att han och kollegorna varit på det där - vad det verkar - människoföraktande vattenspelsprogrammet som TV6 ska visa och sprängt och grejat på också som en del av programmet.
• Jag är gräsänkling igen. Tre kvällar lägger jag barnen själv.
  

Om nån vill överraska

Ja, på mitt hörn går det bra. I måndags dristade jag mig till att ta med båda barnen på badet. Själv. En ett- och en tvååring. Jag har haft dem tre dygn på egen hand när Petra varit borta på jobb. Och det går fint. Jag känner mig oftast nöjd och glad när jag är med dem även om jag får ont i huvudet ibland av allt jag vill få till och ska hinna med. Och jag blir tokarg när han slår henne och jag blir lite matt när jag tycker att vi borde gå ut och jag inte kommer mig för och jag känner mig lite fantasilös när jag går ett till varv runt tomten med Astrid.

Om någon känner för att överraska med en fin present bara sådär ändå men inte riktigt kan komma på vad ni ska ge har jag några förslag:

• En rejäl matkällare, gärna jordkällare med stenar i taket. Det vore fint om man kunde komma in i den direkt från huset. Jag vill kunna börja lagra potatis och rotfrukter en längre tid. I år skördar vi säkert 20-25 kg kålrötter. Potatisen är det sämre med än tidigare år även om det kanske räcker in i december och morötter är årets bottennapp.
• En till frysbox. När jag pressat ner den halva älgkalven kommer frysen vara rågad och jag måste panikkoka sylt och saft av bär vi sparat och äta kött och bär till frukost, lunch och middag. Får kanske börja konservera kött annars för det är en hel del kvar på tilldelningen.
• En rök. Ingen lite plåtlåda som man bränner på lite spån utan en rejäl. Petra vill ha rökt fisk och jag vill röka kött för att kunna ha till pålägg.
• En utökning av tomten. Just nu överväger jag att börja riva upp de sista ölandstokbuskarna mot granntomten för att odla där i stället. När området planlades var det tre rader med buskar mellan tomterna. Man har tagit bort mittenraden eftersom den kvävdes av vår rad som ligger högre. Grannarnas rad är kvar. Jag har tagit bort delar av vår rad och flyttat bärbuskar dit. Nu lever de buskar som är kvar i vår rad farligt.
• Sen vore det förstås kul med sån där kruka som man syrar grönsaker i.

Det är inte så att jag fyller år eller nåt. Bara om nån ville överraska eller så.

Släppa taget

Nu släppte hon taget, Astrid. I förrgår började hon gå mer systematiskt. Hon har gått innan. Till och med gått några steg, böjt sig ner och plockat upp något på golvet och sen ställt sig upp och gått tillbaka. Hon har även gått till lekparken och tillbaka med ett finger som enda stöd. Men nu går hon själv om hon ska någonstans. Jag och barnen var hos en annan barnfamilj och Astrid glömde bort att tänka sig för när allt blev för roligt så hon gick längre och längre när hon skulle hänga med på ett eller annat. Igår bar hon både pall och pedalhink när hon gick, så hon har haft det i sig ett tag.

Jag drömde att vi var på ett tak, jag och Olov. Det var till formen som ovansidan på ett rör. Vi hade varit på övervåningen. Ut från den kom man bara genom en lucka i taket. Sen skulle man gå på taket till en annan lucka, längre ned. Det var trätak. Vitt och flagnat. Olov började åka på skorna ner mot den andra luckan, fast jag sa åt honom att låta bli. Farten ökade. Han hade sina jumpaskor med Batman, där ena kardborren lossnar hela tiden. Han åkte förbi luckan, mot kanten och där tog det inte stopp utan han försvann bakom den. Vi var flera våningar upp. Och jag tänkte fan och hoppsan och det var det. Att om jag hållit i honom hade han inte trillat. Sen var det så hemskt att jag vaknade. Jag minns inte att jag drömt något liknande på mycket mycket länge. Förut har det bara varit jag som dör i mardrömmar. Ibland tänker jag att jag borde vara mer orolig, innan det är försent. Också en sorts oro.

Tjockmage

Vi säger att Olov har tjockmage när han ätit mycket - sådär så att magen pekar rakt ut. Som förälder till en tvååring känns det allra bäst när han ätit riktigt mycket och av allt vi serverat - ja kanske inte ketchup och sylt och sånt. Och då är han tjockmage och då är allt bra. Igår berömde Olov grannflickan för hennes tjockmage. Hon fyller sex i höst och sa att man inte får säga så till någon, att folk kan bli ledsna då. Lite jobbigt sånt där, att världen tränger sig på utanför med andra ideal än de som för tillfället är viktiga. Att snart måste barnen börja behärska sig och visa världen att de kan vara lagom. Att de kan låta bli att ta mer fast de egentligen vill - visa att de har en botten, att de har magahov som morfar sa när mormor trugade. Än så länge går Olov runt i en blandning av kläder - en hel del från 70- och 80-talet och bryr sig mer om färg och motiv än stil och form. Vi har ärvt kläder så det finns till långt upp på mellanstadiet (finns mellanstadiet kvar?). Men nånstans kommer det komma en krock när kläderna blir för fel. När man är cool om man har en Bilar 2-tröja och töntig om man har ett par hemsydda 80-talsbyxor med prilligt mönster. Omvärlden alltså. Svårt att veta hur mycket med eller motkraft man ska försöka vara. Om han ska ha coolaste kläderna för att allt ska gå lättare eller om man ska vara lite mer streberaktig och motvalls.

Samma med Astrid. Hon är ett år och cute as a daisy om hon en söt klänning och en söt hatt eller mössa. Gärna söta leggings också. Då ler alla tanter och farbröder på ICA åt henne och man kommer fram och pratar med mig - och henne. Om hon har kläder som Olov tidigare haft tror man och utgår från att hon är en kille och det blir inte alls lika många leenden och samtal. Med tjejkläder uppfattas hon som söt och blir sött behandlad. Det borde inte behöva vara så när man är ett men så är det. Och för en förälder är det ju trevligt om ens barn får positiv uppmärksamhet.

Min kampboken. Han - Knausgård beskriver sig själv utifrån. Utifrån det han själv ser. Som om han studerar sig själv. Och det är ändå skrivet i jagform. Det blir så rent på nåt vis då. Jag får se det komiska i en situation. Han viftar inte med stora humorflaggan.

Semigrönavågar och handlar på krita

Än så länge går det fint. Jag planerar och förbereder och hinner med någon extra sak här och där, även om jag ibland känner ett visst tryck mot huvudet när jag gör lite många saker samtidigt och har en tid att passa.

Den äldre håller eventuellt på att sluta med blöjor. Vi har försökt ett tag. Han är inte helt entusiastisk utan snarare lätt motvillig. Det går sådär. Kunde gå sämre, kunde gå bättre. Men efter två dagar på dagis har det inte varit några egentliga missöden. För min del är det ändå billigare än pappersblöjor och mindre jobb än tygblöjor. Det verkar vara så när man har småsyskon, att man inte vill skynda på med nya saker utan gärna erhålla samma service och hjälp som det yngre syskonet. Varför lära sig att hålla sig när man skulle kunna gå runt i blöja och slippa kontrollera sina behov och sen bli bytt på?

Vi, som aldrig skulle låna till konsumtion, har genat lite i kurvorna. Vi har sparat föräldradagar - Försäkringskassans föräldradagar med ersättning. Man kan göra det före barnet fyller ett utan att ens sjukersättning från Försäkringskassan påverkas om man skulle bli sjuk. Med sparade dagar kan man vara ledig mer efter att barnet fyllt ett och innan det fyllt åtta. Under sommaren har vi toksparat dagar och nu har vi knappt pengar till räkningarna. Och helt plötsligt känns det befogat med eget potatisland, eget köksträdgård och fisk och kött i frysen. Under några veckor har det vid nästan varje måltid varit åtminstone någonting från egen matproduktion. Jag är stolt som en tupp varje gång det är så. Samtidigt är det den här tiden på året som det tar mest tid. Vi höstar in när det blir tid över. Om vi hinner ska vi försöka göra vin på rödvinbär och kanske något mer i år. Vi har hittills aldrig lyckats plocka eller använda upp det plockade från rödvinbärsbuskarna sen vi flyttade hit.

Vi blev intervjuade av ÖP i våras på grund av vår alternativa livsstil. För att vi inte renoverar huset. Det var det artikeln handlade om - hur vi såg på vårt boende och att vi var lite speciella som inte renoverade. Reportern var trevlig och allt verkade bra - men vis av dåliga erfarenheter bad jag att få läsa artikeln innan vi godkände att den publicerades. Det vi hade sagt hade i flera fall fått en viss betydelseförskjutning. Det var inte direkt fel men inte riktigt det vi hade sagt. Jag tyckte vi framstod som några som tyckte att folk som inte gör som vi är dumma i huvudet. Jag kunde inte heller se att jag skulle nå framgång i att förklara detta för journalisten så det blev ingen artikel med oss. Jag har tidigare gått med på att göra knäppa saker för media. Men då har det varit för en sak, något jag vill få fram. Att vi är lite semigrönavågare (skrivisär/ihop - hur gör man, Enar?) behöver jag inte pracka på andra - ja mer än de närmast sörjande som läser här.

Jag lyssnar på Karl-Ove Knausgårds Min kamp och tycker den är fantastisk. Ibland är det lite långa beskrivningar av ett eller annat men ofta är det fantastiskt. Att det handlar om hans liv på riktigt och inte bara är hittepå är inte det avgörande. Det är hur det är skildrat. Boken är hittills mycket roligare än jag hade förväntat mig. När jag började lyssna hade jag bara sett författaren på Skavlan och som jag minns det verkade allt så allvarligt. Alltså. Det är ju allvarligt - men det händer roliga saker. Det är roliga iakttagelser. När han beskriver spelningen med hans band utanför ett köpcenter skrattar jag högt.

Eftersom jag är inne i boken lyssnade jag på hans sommarprat som också var bra. Det och Olof Wretlings har varit sommarens bästa för min del. Det gör stor skillnad om det är någon som är van att skapa historier som sommarpratar.

Ehuru planering skola hålla bitterhet, hopplöshet och kaos stången.

Imorgon smäller det. Eller. Petra börjar jobba. Jag börjar vara hemma med barnen. Själv. För första gången med båda barnen. När vi fick andra barnet sa någon att ett barn är ett barn och två barn är tusen barn. Någon annan sa att ett barn är ett barn och två barn är 1,5 barn. Jag håller oron för kaos stången med att göra upp planer. Jag har skrivit matlista för veckans arbetsdagar. Jag funderar på när jag kan förbereda olika delar till måltiderna i förhållande till när barnen sover och brukar ta det lugnt. Jag funderar på hur vi ska ta Olov till och från dagis i förhållande till sovtider mm.

Alltså. Jag har ju varit hemma med barnen kortare stunder. En dag eller en halvdag lite då och då. Men nu är det dag efter dag efter dag resten av året. Nu börjar nötandet. Utslitandet av det goda humöret och de där oväntade idéerna som kan få en två och ett halvtåring att vara förnöjsam och nyfiken istället för tjatig, motsträvig och våldsam. I två timmar klarar jag vad som helst. I tre också. Med en andningspaus kanske mer. Men dag efter dag efter dag. Samtidigt som ettåringen håller i mitt ben, vill bli buren, vill slå kullerbyttor i soffan som sin storebror och plockar sönder det han håller på att bygga i lego. Jag funderar hur det ska gå till, att klara ut detta utan att förlora sig i de små konflikterna med barnen. Att lyfta blicken och se att allt är ok egentligen och att vi har det ju rätt bra vi tre som är hemma. Att få till den där atmosfären som blir ibland när barnet som inte gjort illa sig eller inte är upprört stryker eller kanske pratar det andra barnet som för tillfället är en liten hög av misär och elände.

Jag behöver ett sammanhang som inte är jobbet eller hemma där jag lyfter blicken, släpper taget och kommer ifrån. Där det handlar om annat. Såna här gånger skulle jag ha spelat innebandy eller trummor i ett band där någon sköter allt det praktiska. Jag har en idé i alla fall. Får se om det blir nåt av.

Jon Söder i Odensala skrev detta blogginlägg. Han skrev det på uppmaning av Maria Nordvik i Skellefteå å alla människor som gått igenom en föräldraledighet med fler än ett barn med fattningen i behåll sin ära.