Vardagslunken, min vän

Äntligen! Fantastiskt! Den grå vardagslunken har till sist infunnit sig. Som jag har eftersökt lite gammal dammtrist dag-ut-och-dag-in-känsla. Under några år var det bara lite för mycket nyheter för en tröging som mig. Och nu när det har infunnit sig så känns det lite sådär. Det är ungefär så roligt som det låter med vardagslunk kan jag meddela alla som inte provat än. Vad ska man göra? Köpa nya kläder? Jag byter bara ut något eller några enstaka plagg per år så jag har fortfarande en del kläder som jag hade i gymnasiet. Men jag tycker oftast att kläder är för trista eller för fula för att ens orka prova dem. Det slutar för det mesta med att jag köper en pocketbok. Sen livar en ny tröja upp bara de första fyra-fem gångerna – om jag inte är väldigt nöjd med den.

Köpa ny bil kanske? Allvarligt så är det inget jag skulle överväga om vi inte väntade barn. Nu är det så att Petra inte gärna kör 740:n då den dels har choke och dels sladdar väl lätt på vintern. Miljömuppar som vi är känns biogas helt ålrajt men det finns inte i jättestort utbud. Och de flesta bilarna är ganska nya. Dyrt men PK alltså. Eller så slår vi till på någon lagom gammal japanare som har många mil kvar och bara går och går. Igår köpte jag Begbilsboken på Bilprovning men blev inte så mycket klokare av den. Bokens författare verkar mest ha fokus på motorprestanda.

Annars då? Funderar på att skaffa klippkort på badet. Gå dit och simma några längder och sen lyssna på gubbarna i bastun. Det gjorde jag ungefär en gång i veckan i Gävle eftersom jag hade 4 våningar till närmsta dusch där jag bodde. Jag lögade mig på Fjärran Höjder istället. Tyvärr har det blivit rätt dyrt sen de byggde om Storsjöbadet. Jag önskar att de hade ett särskilt pris för oss tråkbadare som bara vill simma fram och tillbaka och sen basta. Good ol’fashioned badhus rätt och slätt.