Naturämne

Han går fram på scenen. Föreställningen har hållit på ett tag. Det är mer folk än någon anat. Papperet han håller darrar lite. Han sväljer flera gånger efter att presenterat vad han ska sjunga, innan det är dags att komma igång. Blicken flackar lite. Lilla damen med rullator tjoar till lite när hon får höra det är för låt. Pianisten börjar. Rutigskjortan är nedstoppad i jeansen på sångaren och armarna till händerna som håller i papperet ser ut att vara en kroppsbyggares.

När han öppnar den lilla munnen blir den stor och stark. Små toner, starka toner, smekande toner, magstöd och huvudklang. Och lilla damen nynnar med och lägger sig efter ett tag på en andra stämma. När pianot tonar ut låten kommer den där lite osäkra minen tillbaka igen. När pianot slutar kommer kvällens längsta applåder. Han bockar och bockar. Sträcker ut armen mot pianisten och mot kvällens värd och pianisten igen och kvällens värd igen. Dagen efter skriver tidningen om ett oslipat naturämne som med träning kan ta upp kampen med landets tenorelit. Tenoreliten vet jag inget om. Bara att det var vackert att se honom gå från att vara nervös scentekniker till att vinna scenen som operasångare till att sedan bocka överväldigad. Det blir liksom inte mer äkta än så. Jag tackar och bockar.