Känsla för svenska

Jag läser "Hjälp jag heter Zbigniew" av Zbigniew Kuklarz, en uppväxt/kulturskildring av att växa upp som pollack i Sverige och helst av allt vilja vara som andra svenskar. Den påminner ganska mycket om Populärmusik från Vittula just i känslan av att inte riktigt höra till och i det burleska berättandet samtidigt som det finns en allvarlig grundton. Men jag tycker att Vittulaboken är bättre berättad.
Jag tycker det är kul att en del repliker är skrivna med polsk brytning både vad gäller uttal, ordval, och ordföljd. Jag riktigt hör hur det låter. I "Ett öga rött" störde jag mig på den fejkade invandrarsvenskan. Det lät inte helt trovärdigt. Här sitter den dock helt rätt. Samtidigt stannar jag upp och undrar ibland om ordföljden är riktig eller inte. När jag jobbade på hemtjänsten i Linköping var det det många invandrare och min egen ordföljd färgades en del av deras. Sen dess är jag aldrig helt säker. På samma sätt tog min känsla för stavning en del stryk efter året i Norge.

Nu är jag i Sveg (Sweet home Alabama). Igår fick jag, mamma och pappa med oss mormor och morfar ut på sjön. Mot alla odds fick vi upp mormor på skotersläden och kunde dra ut henne. Hon är både dement och har svårt för att gå samt är väldigt ängslig. På släden satt hon bara och undrade var jag bor nuförtiden och vad jag håller på med. Hon verkade inte alls fundera över att hon satt bakom en skoter.

Ikväll ska jag åka Inlandsbanan för första gången på 12 år. De har börjat köra helgtrafik mellan Sveg och Östersund i vår. Det är nästan lite spännande. Förut åkte jag den vägen många gånger.