On the tåg again

Med en jacka över huvudet, öronproppar och två nätter med lite sömn är det ingen sak att kraschsomna på X2000 på väg mot Sveriges (nåja) storstäder. Jag har just lämnat Stockholms central och är på väg mot Göteborg för att se Emils examenskonsert. Och jag sov mellan Ånge och Gävle och sen var det frukost och sen kaffe och sen var jag framme i vår ekonomiska motor, navet i det avlånga landet; huvudstaden. På centralen var det reklam för att man skulle flytta till Tranås, Nynäshamn, Särna, Idre, Älvdalen, Hedemora, Sala och jag vet inte vad. Stockholm var tydligen inte the place to be. I love Tranås.

Som vanligt har jag helt fullt upp med att ta in intryck på såna där folkhubbar. Tusen gångstilar, språk och uttryck. En anemisk tjejfotograf, stora tjocka människor, och en kändis? Babben Larsson och Daniel Dellamorte (barentvåa anno dazumal) ståtade med varsin kändislookalike. När jag skulle på tåget så var de där, Carl-Axel och Monica Dominique och äntligen var den kvoten fylld. De åker helt säkert på samma tåg som mig. På bänken bredvid mig satt en tjej som blev upphittad av en kille. De var så förväntansfulla och hon pratade umedialekt och han bar en konstig keps. Jag trodde de var på en blåsorkesterresa men det var militärbal och han var kompis till hennes kille och hon skulle bo något flådigt hotell med sin kille. Hennes mormor och morfar hjälpte till att betala och mormor hade skjutsat henne till stationen och hon var alltid precis i tid, mormorn. Och morfarn var än värre, han var född 15 minuter försent sa han. Det kan han ju inte ha som argument hela livet, tyckte tjejen som hade blekt håret, såg killen det? Jo det gjorde han. Och båda bar på resegarderober. Men hon satt och hade den liggande över väskan. Och han hade missat att boka samma hotell som hon och skulle bo på nåt som han trodde hette Zinkensdamm. Jag kände mig gammal och världsvan och undrade hur gammal de trodde att jag var. Förmodligen tänkte de inte på det för jag tänkte ju inte på hur gammal någon var så jag tittade runt på folk och försökte gissa. Fyra 60-åriga tanter i ring med bobbigt hår, två s.k. nysvenskar i 30-årsåldern och en tjej med huvudduk och jättetajt klänning som kanske var 25. Och massor med människor som var helt obestämbara. Och varför ska jag bry mig om hur gammal två 20-åringar tror att jag är? Nej det gör jag inte. En 45-åring med nästanpage som stod och tryckte bakom en stolpe för att ta kort på folk i smyg. Hade jag var lite mer framåt och frimodig hade jag också tagit bilder. Bara smattrat på och sen tittat på bilderna hemma för att ta in vimlet i lagom stora doser. Lagt ut de bästa på bloggen. Jag tar bilder hemma på går’n, jag. Det är tryggt.

Igår kväll tittade jag lite på schlagersemifestivalfinalen för att jag inte visste i vilken ände jag skulle börja göra saker. Jag har inte sett Perrelliskan på TV på länge och tänkte att hon såg ganska mycket ut som en animéfigur fast på riktigt. Det var det största intrycket och att de serbiska programledarna var fjantigt surriga.

Behöver jag säga att jag blir helt fånigt uppfylld av grönskan här nere? Nä. Den har kommit lite längre här i södern. Å andra sidan så finns inte ljuset här. Petra, hade helt missat hur ljust det har hunnit bli hemma och var helt förvånade när hon ringde en kväll från Göteborg vid elva på kvällen och jag sa att det lätt skulle gå att läsa en tidingstext i ljuset ute. Hon är redan i Göteborg. Just nu är hon inne i resehjulet och är än här än där och jag hinner inte riktigt med. Och imorse var det fyra grader när jag cyklade till tåget.