Jons Tapet

Istället för löss

2011-12-15T21:36:00.002+01:00

På begäran så skriver jag ett inlägg igen. Kom liksom lite av mig sist. Var så trött när jag skrev att jag inte riktigt visste efteråt visste vad jag hade skrivit. Med tröttheten kommer segheten. När jag träffar vänner numer som jag vill umgås med händer det ofta att jag inte riktigt orkar hålla uppe något slags konversationstempo. Jag klarar inte riktigt av att komma med följdfrågor, att dra igång nya ämnen, att vara rolig eller att byta vinkel på ett ämne. Samtidigt kan jag bli sällskapsjuk av att vara såpass mycket i hemmabubblan. Jag vill att samtalen ska flyta, sprudla och hoppa än hit och dit utan annat mål eller mening än att ha det trevligt ihop. En eller annan samtalsforskare har hävdat att samtalet kom till då vi blev så stora grupper att vi inte räckte till för att plocka löss ur pälsen på varandra som ett sätt att chilla. Jag vill bara åt just det - känslan av att ha det lite tryggt och skönt ihop. Samtalet blir medlet. Tyvärr behärskar jag det inte så bra längre som jag än gång gjorde.

I stort sett har det gått bra att vara hemma med två barn. I början planerade jag en hel del - lade upp dagarna och gjorde matlistor. Nu planerar jag ibland och skjuter en hel del från hösten. Den största avlastningen är att barnen är mycket mer sams nu än tidigare. De börjar förstå varandra. Ett antal gånger har Olov förklarat för mig vad Astrid leker. Hon dammsuger, kan han säga när hon bockar sig och petar med ett långt skohorn under bordet. Och när han säger det ser jag att det faktiskt är det hon gör.

Jag har varit med på en del kursdagar på jobbet. Senast igår var jag på en kurs om Afghanistan. Det var en av de bästa kursdagarna jag haft någonsin. Först såg vi en dokumentärfilm om en Khazar Fatemi, kurdisk kvinna, som efter sina första sju år i Afghanistan växt upp i Sverige. Hennes föräldrar var från Iran från början. Som vuxen återvänder hon till kvarteren hon bott i och träffar folk som känt hennes familj, den lokale bagaren och besöker skolan. Hon åker även ut i andra delar av landet. Alla berättar om livet nu och hur det var förr och hur det var under talibantiden. Gripande berättelser och en djupare bild av livet i Afghanistan. Kanske inte helt perfekt berättad, men första gången jag torkar tårarna på en kurs på jobbet. Filmen kommer på SVT i februari och heter Where my heart beats. Trailer här. Därefter berättade Anders Fänge om landet, kulturen, samhället, folk med mera. Han lät som en i Fråga Lund och var tillräckligt kunnig. Han har jobbat för Svenska Afghankommittén sen 80-talet och var inte rädd för att vara politiskt inkorrekt. Det var mycket tillfredsställande att höra någon så kunnig berätta så initierat om något jag velat veta mer om så länge. Hade kunnat höra på honom tre dagar i sträck.

Sådärja, Maria.

Natten mot måndag

2011-10-10T00:03:00.002+02:00

Sådärja. Frost. Snöblandat. Äntligen slipper man vara osäker på vad det är för årstid. I onsdags var jag ute kvällstid efter mörkrets inbrott (heter det verkligen så?) utanför tomten för första gången i höst. Då insåg jag med kroppen att det är höst lite mer. Har lagt barn, plockat disk och hängt tvätt på kvällarna. Annars så:

Det där med att en svensk får nobelpriset i litteratur, är det inte väldigt stor andel av oscarsvinnarna som är amerikaner?
Råkar för övrigt ha några böcker av Tranströmer i bokhyllan, nån med hälsning och allt från författaren. Jag har ärvt dem av pappas moster Birgit som var psykologkollega med honom.
Såatte.
Den som sår sina blomfrön i slutet av juni har fina blommor när snön kommer.
Nu får tar jag inte barnen själv till badhuset mer. Det gick fint, men de börjar känna sig lite för säkra i sadeln. För många egna initiativ och för lite oro för att att komma långt från mig.
Vi har spanat på minigrävare under två veckor eftersom en granne dränerat huset. Grävmaskinisten berättade för Petra att han och kollegorna varit på det där - vad det verkar - människoföraktande vattenspelsprogrammet som TV6 ska visa och sprängt och grejat på också som en del av programmet.
Jag är gräsänkling igen. Tre kvällar lägger jag barnen själv.

Om nån vill överraska

2011-10-02T20:37:00.004+02:00

Ja, på mitt hörn går det bra. I måndags dristade jag mig till att ta med båda barnen på badet. Själv. En ett- och en tvååring. Jag har haft dem tre dygn på egen hand när Petra varit borta på jobb. Och det går fint. Jag känner mig oftast nöjd och glad när jag är med dem även om jag får ont i huvudet ibland av allt jag vill få till och ska hinna med. Och jag blir tokarg när han slår henne och jag blir lite matt när jag tycker att vi borde gå ut och jag inte kommer mig för och jag känner mig lite fantasilös när jag går ett till varv runt tomten med Astrid.

Om någon känner för att överraska med en fin present bara sådär ändå men inte riktigt kan komma på vad ni ska ge har jag några förslag:

En rejäl matkällare, gärna jordkällare med stenar i taket. Det vore fint om man kunde komma in i den direkt från huset. Jag vill kunna börja lagra potatis och rotfrukter en längre tid. I år skördar vi säkert 20-25 kg kålrötter. Potatisen är det sämre med än tidigare år även om det kanske räcker in i december och morötter är årets bottennapp.
En till frysbox. När jag pressat ner den halva älgkalven kommer frysen vara rågad och jag måste panikkoka sylt och saft av bär vi sparat och äta kött och bär till frukost, lunch och middag. Får kanske börja konservera kött annars för det är en hel del kvar på tilldelningen.
En rök. Ingen lite plåtlåda som man bränner på lite spån utan en rejäl. Petra vill ha rökt fisk och jag vill röka kött för att kunna ha till pålägg.
En utökning av tomten. Just nu överväger jag att börja riva upp de sista ölandstokbuskarna mot granntomten för att odla där i stället. När området planlades var det tre rader med buskar mellan tomterna. Man har tagit bort mittenraden eftersom den kvävdes av vår rad som ligger högre. Grannarnas rad är kvar. Jag har tagit bort delar av vår rad och flyttat bärbuskar dit. Nu lever de buskar som är kvar i vår rad farligt.
Sen vore det förstås kul med sån där kruka som man syrar grönsaker i.

Det är inte så att jag fyller år eller nåt. Bara om nån ville överraska eller så.

Släppa taget

2011-08-25T01:06:00.004+02:00

Nu släppte hon taget, Astrid. I förrgår började hon gå mer systematiskt. Hon har gått innan. Till och med gått några steg, böjt sig ner och plockat upp något på golvet och sen ställt sig upp och gått tillbaka. Hon har även gått till lekparken och tillbaka med ett finger som enda stöd. Men nu går hon själv om hon ska någonstans. Jag och barnen var hos en annan barnfamilj och Astrid glömde bort att tänka sig för när allt blev för roligt så hon gick längre och längre när hon skulle hänga med på ett eller annat. Igår bar hon både pall och pedalhink när hon gick, så hon har haft det i sig ett tag.

Jag drömde att vi var på ett tak, jag och Olov. Det var till formen som ovansidan på ett rör. Vi hade varit på övervåningen. Ut från den kom man bara genom en lucka i taket. Sen skulle man gå på taket till en annan lucka, längre ned. Det var trätak. Vitt och flagnat. Olov började åka på skorna ner mot den andra luckan, fast jag sa åt honom att låta bli. Farten ökade. Han hade sina jumpaskor med Batman, där ena kardborren lossnar hela tiden. Han åkte förbi luckan, mot kanten och där tog det inte stopp utan han försvann bakom den. Vi var flera våningar upp. Och jag tänkte fan och hoppsan och det var det. Att om jag hållit i honom hade han inte trillat. Sen var det så hemskt att jag vaknade. Jag minns inte att jag drömt något liknande på mycket mycket länge. Förut har det bara varit jag som dör i mardrömmar. Ibland tänker jag att jag borde vara mer orolig, innan det är försent. Också en sorts oro.

Tjockmage

2011-08-18T11:00:00.002+02:00

Vi säger att Olov har tjockmage när han ätit mycket - sådär så att magen pekar rakt ut. Som förälder till en tvååring känns det allra bäst när han ätit riktigt mycket och av allt vi serverat - ja kanske inte ketchup och sylt och sånt. Och då är han tjockmage och då är allt bra. Igår berömde Olov grannflickan för hennes tjockmage. Hon fyller sex i höst och sa att man inte får säga så till någon, att folk kan bli ledsna då. Lite jobbigt sånt där, att världen tränger sig på utanför med andra ideal än de som för tillfället är viktiga. Att snart måste barnen börja behärska sig och visa världen att de kan vara lagom. Att de kan låta bli att ta mer fast de egentligen vill - visa att de har en botten, att de har magahov som morfar sa när mormor trugade. Än så länge går Olov runt i en blandning av kläder - en hel del från 70- och 80-talet och bryr sig mer om färg och motiv än stil och form. Vi har ärvt kläder så det finns till långt upp på mellanstadiet (finns mellanstadiet kvar?). Men nånstans kommer det komma en krock när kläderna blir för fel. När man är cool om man har en Bilar 2-tröja och töntig om man har ett par hemsydda 80-talsbyxor med prilligt mönster. Omvärlden alltså. Svårt att veta hur mycket med eller motkraft man ska försöka vara. Om han ska ha coolaste kläderna för att allt ska gå lättare eller om man ska vara lite mer streberaktig och motvalls.

Samma med Astrid. Hon är ett år och cute as a daisy om hon en söt klänning och en söt hatt eller mössa. Gärna söta leggings också. Då ler alla tanter och farbröder på ICA åt henne och man kommer fram och pratar med mig - och henne. Om hon har kläder som Olov tidigare haft tror man och utgår från att hon är en kille och det blir inte alls lika många leenden och samtal. Med tjejkläder uppfattas hon som söt och blir sött behandlad. Det borde inte behöva vara så när man är ett men så är det. Och för en förälder är det ju trevligt om ens barn får positiv uppmärksamhet.

Min kampboken. Han - Knausgård beskriver sig själv utifrån. Utifrån det han själv ser. Som om han studerar sig själv. Och det är ändå skrivet i jagform. Det blir så rent på nåt vis då. Jag får se det komiska i en situation. Han viftar inte med stora humorflaggan.

Semigrönavågar och handlar på krita

2011-08-17T22:52:00.003+02:00

Än så länge går det fint. Jag planerar och förbereder och hinner med någon extra sak här och där, även om jag ibland känner ett visst tryck mot huvudet när jag gör lite många saker samtidigt och har en tid att passa.

Den äldre håller eventuellt på att sluta med blöjor. Vi har försökt ett tag. Han är inte helt entusiastisk utan snarare lätt motvillig. Det går sådär. Kunde gå sämre, kunde gå bättre. Men efter två dagar på dagis har det inte varit några egentliga missöden. För min del är det ändå billigare än pappersblöjor och mindre jobb än tygblöjor. Det verkar vara så när man har småsyskon, att man inte vill skynda på med nya saker utan gärna erhålla samma service och hjälp som det yngre syskonet. Varför lära sig att hålla sig när man skulle kunna gå runt i blöja och slippa kontrollera sina behov och sen bli bytt på?

Vi, som aldrig skulle låna till konsumtion, har genat lite i kurvorna. Vi har sparat föräldradagar - Försäkringskassans föräldradagar med ersättning. Man kan göra det före barnet fyller ett utan att ens sjukersättning från Försäkringskassan påverkas om man skulle bli sjuk. Med sparade dagar kan man vara ledig mer efter att barnet fyllt ett och innan det fyllt åtta. Under sommaren har vi toksparat dagar och nu har vi knappt pengar till räkningarna. Och helt plötsligt känns det befogat med eget potatisland, eget köksträdgård och fisk och kött i frysen. Under några veckor har det vid nästan varje måltid varit åtminstone någonting från egen matproduktion. Jag är stolt som en tupp varje gång det är så. Samtidigt är det den här tiden på året som det tar mest tid. Vi höstar in när det blir tid över. Om vi hinner ska vi försöka göra vin på rödvinbär och kanske något mer i år. Vi har hittills aldrig lyckats plocka eller använda upp det plockade från rödvinbärsbuskarna sen vi flyttade hit.

Vi blev intervjuade av ÖP i våras på grund av vår alternativa livsstil. För att vi inte renoverar huset. Det var det artikeln handlade om - hur vi såg på vårt boende och att vi var lite speciella som inte renoverade. Reportern var trevlig och allt verkade bra - men vis av dåliga erfarenheter bad jag att få läsa artikeln innan vi godkände att den publicerades. Det vi hade sagt hade i flera fall fått en viss betydelseförskjutning. Det var inte direkt fel men inte riktigt det vi hade sagt. Jag tyckte vi framstod som några som tyckte att folk som inte gör som vi är dumma i huvudet. Jag kunde inte heller se att jag skulle nå framgång i att förklara detta för journalisten så det blev ingen artikel med oss. Jag har tidigare gått med på att göra knäppa saker för media. Men då har det varit för en sak, något jag vill få fram. Att vi är lite semigrönavågare (skrivisär/ihop - hur gör man, Enar?) behöver jag inte pracka på andra - ja mer än de närmast sörjande som läser här.

Jag lyssnar på Karl-Ove Knausgårds Min kamp och tycker den är fantastisk. Ibland är det lite långa beskrivningar av ett eller annat men ofta är det fantastiskt. Att det handlar om hans liv på riktigt och inte bara är hittepå är inte det avgörande. Det är hur det är skildrat. Boken är hittills mycket roligare än jag hade förväntat mig. När jag började lyssna hade jag bara sett författaren på Skavlan och som jag minns det verkade allt så allvarligt. Alltså. Det är ju allvarligt - men det händer roliga saker. Det är roliga iakttagelser. När han beskriver spelningen med hans band utanför ett köpcenter skrattar jag högt.

Eftersom jag är inne i boken lyssnade jag på hans sommarprat som också var bra. Det och Olof Wretlings har varit sommarens bästa för min del. Det gör stor skillnad om det är någon som är van att skapa historier som sommarpratar.

Ehuru planering skola hålla bitterhet, hopplöshet och kaos stången.

2011-08-14T21:34:00.004+02:00

Imorgon smäller det. Eller. Petra börjar jobba. Jag börjar vara hemma med barnen. Själv. För första gången med båda barnen. När vi fick andra barnet sa någon att ett barn är ett barn och två barn är tusen barn. Någon annan sa att ett barn är ett barn och två barn är 1,5 barn. Jag håller oron för kaos stången med att göra upp planer. Jag har skrivit matlista för veckans arbetsdagar. Jag funderar på när jag kan förbereda olika delar till måltiderna i förhållande till när barnen sover och brukar ta det lugnt. Jag funderar på hur vi ska ta Olov till och från dagis i förhållande till sovtider mm.

Alltså. Jag har ju varit hemma med barnen kortare stunder. En dag eller en halvdag lite då och då. Men nu är det dag efter dag efter dag resten av året. Nu börjar nötandet. Utslitandet av det goda humöret och de där oväntade idéerna som kan få en två och ett halvtåring att vara förnöjsam och nyfiken istället för tjatig, motsträvig och våldsam. I två timmar klarar jag vad som helst. I tre också. Med en andningspaus kanske mer. Men dag efter dag efter dag. Samtidigt som ettåringen håller i mitt ben, vill bli buren, vill slå kullerbyttor i soffan som sin storebror och plockar sönder det han håller på att bygga i lego. Jag funderar hur det ska gå till, att klara ut detta utan att förlora sig i de små konflikterna med barnen. Att lyfta blicken och se att allt är ok egentligen och att vi har det ju rätt bra vi tre som är hemma. Att få till den där atmosfären som blir ibland när barnet som inte gjort illa sig eller inte är upprört stryker eller kanske pratar det andra barnet som för tillfället är en liten hög av misär och elände.

Jag behöver ett sammanhang som inte är jobbet eller hemma där jag lyfter blicken, släpper taget och kommer ifrån. Där det handlar om annat. Såna här gånger skulle jag ha spelat innebandy eller trummor i ett band där någon sköter allt det praktiska. Jag har en idé i alla fall. Får se om det blir nåt av.

Jon Söder i Odensala skrev detta blogginlägg. Han skrev det på uppmaning av Maria Nordvik i Skellefteå å alla människor som gått igenom en föräldraledighet med fler än ett barn med fattningen i behåll sin ära.

Dagens läxa

2011-02-09T10:03:00.004+01:00

Det är sista dagen på femdagarsledigheten och jag funderar på hur jag ska få tid med så mycket som möjligt den här dagen. Men först några visdomsord. Vad jag lärde mig utan att gå i skolan sista dagarna:

Jämställdhetsbonus. Jag har äntligen fattat hur det funkar. Om vi från 1 januari till 31 december är hemma lika många månader med barnen cashar vi in 13 papp på skatteåterbäringen. Om jag är hemma ena året och Petra andra året med samma barn tjänar vi noll. Det är helt kalenderårsbaserat. Vi kommer tjäna noll på Olov och dra in maxpotten på Astrid. Bra tänkt, men inte helt rätt ändå, politikerna och tjänstemännen.
Kämä lachej = tjena, läget på tigrinji - ett av två eritrianska språk. Men om du hälsar på en med snopp ska det vara kämä lacha.
Om somaliska seder och bruk. Vi var på kurs om somalierna. Helt fascinerande. Hur får man samhället att funka med noll stat som styr upp saker och ting. Ingen Försäkringskassa och inga sociala myndigheter. Ingen a-kassa. Om kvinnan behandlas dåligt av mannen så kommer hennes klan och hjälper till och säger ifrån eftersom hon fortfarande hör till dem. Änkepensionen är att man som kvinna har rätt att gifta sig med mannens bror ifall mannen dör. Precis som Onan i Bibeln alltså.
Tigrinji - eller eventuellt tigrinska - har 220 tecken. Besvärligt med bokstavskylskåpsmagneter kan man tänka.

Så då var vårvintern här

2011-02-08T20:41:00.004+01:00

Så då var vårvintern här. Det är liksom årstiden man kan bäst här. Det är nästan därför folk bor här. Soliga dagar som bara blir längre. Snö, men ändå en känsla av att det är varmt eftersom det tidigare varit så mycket kallare. Skidföre, skridskoföre, skarsnö och de där vinande dagarna när solen är varm, vinden är kall och snön driver igen i spår, bildar drivor på cykelvägar och man vet att man nästan bor på fjället. Och vi lyckades nästan ta oss ut på sjön idag för lite skidåkning. Men det stupade på en alldeles för trött pojke, att det började snöa och mulna på och ytterligare en sak som vi glömt bort och inte iddes åka efter för att åka vidare igen. Stavar är till exempel bra vid skidåkning.

Vi har i alla fall haft årets valladag, med lager på lager på lager av glidvalla och sickla sickla och borttagning av förra årets blandning av vallatejp och klister och ny tejp. Det tar alltså en dag för oss med iordninggörande av provisoriska vallabänkar och tidningar på golvet mot allt valladropp och vallasickel och sen undanstädandet. Vilket år som helst ska vi ha en vallahörna någonstans i huset.

Och med vårvintern kommer funderandet över sommaren. Med vår införskaffade husvagn måste det såklart bli husvagnssemester. Vi lyckades klämma in 19 nätter i husvagnen under hösten så jag tycker att vi redan tjänat in den. 19 nätter för 4 personer är ju ändå 76 personnätter. Tyvärr läckte den vattenburna värmen någon gång i samband med Astrids dop. Mina föräldrar sov två nätter i husvagnen (80 nätter!) och sen började det droppa vatten under den. Jag tycker inte att den ska mögla eftersom vattnet innehåller 40% glykol men det lär ju kunna lukta. Får se om vi lyckas torka ur husvagnen till sommaren.

En del av våra vänner säger att de aldrig skulle kunna tänka sig att skaffa husvagn - det skulle möjligtvis vara vår då eftersom den är så gammal och museal och ja - stilren eller nåt. Jag säger att om någon skulle vilja ge oss en sprojlans ny 2011 med extra allt i inbyte mot vår Polar från -75 så har vi en affär. Ugn, dusch, varmvatten, inbyggd stereo, en kontroll där man styr värme, el, gas med mera istället för rattar lite här och där tycker jag låter helt ok. Och en hel del extra utrymme. Vi har blivit såna som går och suktar efter en nyare husvagn med mer lull, bättre isolering och fler funktioner. Men. Det är schysst att ha allt på plats när man kommer fram. Att slippa bädda. Att pojken känner igen sin sovplats oavsett var vi är någonstans.

Vi funderar alltså på husvagnssemester - kanske på campingplatser, kanske en del våldgästning här och där och ganska lite bilåkning per dag. Vi tänker just nu att det kanske kunde vara något.

Sådärja

2011-01-31T18:30:00.003+01:00

Sådärja då...

Nu bloggar jag igen. Just nu alltså. I valet mellan att sova i alla fall fem timmar och blogga så verkar sömnen vinna. Den vinner över en hel del annat också.
Nu är jag tillbaka på jobbet efter först 50% föräldraledigt i 4 månader och helledigt i 10 månader. Här går alla om varandra med föräldraledigheter, ut och resaledigheter, tjänstledigheter samt kriga i Afghanistanledigheter. Och sen kommer folk tillbaka. Vi - jag - försöker just nu fatta var vi har varandra och hur det blir framöver.
Nu har Olov börja att intressera sig för vad text och bokstäver är. Jag är lätt chockad. Igår läste han och Petra mästerverket Kaj springer på pottan. Han frågade var i texten var det stod Kaj och efter var det var skrivet springer och så vidare. Efter ett tag kände han igen flera av orden och pekade ut dem i texten. Det hade jag inte ens föreställt mig att han skulle kunna göra. Han har precis fyllt två. Hade inte trott att han skulle prata så mycket som han gör heller. Eller att det skulle gå att förklara så mycket för honom. Jag är medveten om att föräldrar har till uppgift att vara imponerade sina barn. Men såhär alltså. Jag är förvånad.
Nu är jag igång med vintercyklandet igen. Minus 20? Inga problem. Ishalka? Inga problem. 2 dm snö? Jo, lite problem. Jag lyssnar på böcker på mp3-spelaren, drar på mig störtkrukan och försöker lägga upp ett vettigt tempo. Det är min egentid numer. Motion, pendling och kultur i ett. Alltid lika svårt med klädvalet vid cykling eftersom temperaturen pendlar upp och ner ganska mycket och cyklingen värmer så mycket inifrån efter en 3-4 kilometer. Förra veckan var -21 och det är den gång jag träffat mest rätt hittills. Jag varken frös eller svettades så mycket. Kändes som en seger över elementen.
Nu verkar jag ha blivit vädertåligare över lag. Nån timme om dan utomhus med barn verkar vara härdande. I julas åkte jag skidor en par-tre timmar i -30 ett flertal gånger och det var helt ok. Än så länge är det en kick varje gång jag tycker att vädret är helt ok fast det inte borde vara det.
Nu har jag skrivit blogg också. Inte illa. Vilket år som helst kanske jag uppdaterar länkarna.

2010-12-21T11:49:00.001+01:00

Att läsa samma pekbok vecka efter vecka

2010-08-23T14:08:00.004+02:00

Har precis överlevt en ovanligt seg och tuff förkylning. Först var Olov förkyld och efter ett tag även jag. När jag förut bara skulle ha sovit mig genom förkylda dagar dagar har jag nu fått hålla igång någorlunda med Olov för att göra en eller två sovpauser när allt annat har varit på plats. Astrid (a.k.a. Bäbis 825) vill dagtid ha konstant kroppskontakt för att vara lugn och särskilt för att kunna sova. Så varje gång jag har sovit middag har hon legat ihopkurad i min armhåla.

Olovs befarade regression, att vara yngre än han är, har hittills varit ganska lindrig. Han kan sitta i mitt knä när han äter eller vilja bli buren mer. Annars är det inte så stor skillnad. Däremot var han jättetrött några dagar efter Astrids hemkomst och ett tag framåt. Som at själva omställningen till en fyrapersonersfamilj tog mycket kraft. Och det kan jag förstå. Det är rent fantastiskt att på förhand ha fått reda på en hel del om barn och hur de uppfattar världen så att jag vet varför de gör som de gör. Olov lär sig just nu flera ord om dagen. Han härmar och kan ibland använda ett ord ganska snabbt efter att ha sagt det första gången. Innan han började använda ord så kunde han peka på samma sak om och om igen ör att få reda på vad det hette. Innan jag själv hade barn tyckte jag sånt tjat kunde vara irriterande. Nu ser jag att det är enkel, men enveten, glosträning och då är jag gärna med och hjälper till. På samma sätt är det numer roligt att kväll efter kväll läsa samma bok. Han liksom utforskar boken och nöter in olika delar av boken allteftersom tills allt vi kan komma på är avhandlat. Det kan ta tre veckor med en enkel pekbok om vi läser den varje kväll. Men då pratar vi om helt olika saker vid en genomläsning vecka tre än vecka ett. Och ritade pekböcker med fluffiga djur borde genast avskaffas. Vad är de för fel på fotoböcker? Det är lättare att fatta vad en ko är om man ser ett foto av den än nån jävla turkos och rosa My Little Pony-look-a-like med horn.

Om ni funderar på att skaffa en 35 år gammal husvagn så är det inte fel att ha en svärfar som själv bott borta i husvagn i jobbet i många år och använt den mer intensivt än den vanlige svenssonturisten. Ett tips bara. Han frågar var saker är och hur de funkar och berättar vad som behöver underhållas och vad som slits och vad som behöver bytas. För övrigt sväller planerna på hur vi kan använda husvagnen proportionellt mot tiden. Nu ska den användas under höstens viltvårdande och till en resa till länets västra delar (Jag tycker att det är lite svårt att skilja på Mörsil och Mattmar. Nåndera.) och eventuellt för en semester i Lit (3 mil härifrån) och kanske till en sverigeturné nästa sommar. Innan jag tänkte efter föreslog jag även en höstresa till Provence eftersom Petra har bekanta där. Få se om vi hinner med Lit.

Äntligen jag funnit hur man ska semestra rätt

2010-08-03T20:01:00.003+02:00

Diskussionen om vuxenpoäng är en gång för alla över för vår del.

Två barn.
Villa.
Kombi.
Guldkunder hos bank och försäkringsbolaget.

Svårt att toppa men nu har vi köpt husvagn. En Polar 530 från -75 i hyfsat skick. Vi tänkte dels använda den som rullande sovrum under somrarnas familj- släkt- och sommarstugeturnéer. Vi har ledsnat på all i och urpackning, all i och urbäddning. Nu är det dubbelt så mycket att packa som för bara två år sen eftersom vi fördubblat oss till antalet. Dels har vi en vag avsikt om att ha den i ett eller annat närbeläget fjällområde vintertid som minisportstuga. Nu ska vi bara komma på var vi ska ha den när vi inte använder den.

Bäbis 825

2010-07-29T23:49:00.003+02:00

Säg pappa.

Sådärja! En fyra kilos dotter på dryga halvmetern. Hon föddes i tisdags. Och jämfört med förra förlossningens 35 timmar så var den här halvdan en promenad i parken. Åtminstone för min del. Varken jag eller Petra kan se att hon är lik någon av oss särskilt mycket. Men enligt de röster vi hittills fått in så leder Petra klart. Men en röst har jag minsann fått.

Svårt att förstå att jag och Petra är dubbelt så många nu. Vi har varit hemma ett dygn nu. Hunnit fika med grannarna och köra tre diskmaskiner. Tvättat lite. Sovit lite. Vi har ätit alla mål mat vi ska äta. Olov har klappat bäbisen, sagt godnatt till henne och härmat hennes gråt. Hon jobbar på att acklimatisera sig till nya omständigheter. Vi med. På lördag är hon dubbelt så gammal som nu.

I denna ljuva väntetid

2010-07-03T23:46:00.006+02:00

Vi är på upploppet nu. Petra har föräldraledigt och jag har föräldraledigt och Olov är väl barnledig då. Det är slutet på en era eller eller två i våra liv. Min era som ensam hemma med Olov och Olovs era som enda barn och världens centrum. Snart ska vi pracka på honom ett syskon och hans första livskris. Och det har varit en kväll som det oftast bara är några få av per år när man bor i ett kallhål som Östersund. Villaidyll extreme med grillning, melon och nakenbad i uppblåsbara lilla poolen för Olov till två timmar efter hans äldre kusiners läggningstid. Det är lugnet just nu och jag vill att det aldrig ska ta slut och jag vill att han ska ha ett syskon. Det är såna här kvällar man skriver en sång eller en film om. När pojken leker lite barnsligt kan vi fnissa åt hans påhitt och mysprata om det som varit och om det som komma skall. Och det är just nu och just här och jag undrar om det egentligen - egentligen - blir bättre än så här.

Morfar var MacGyvers förebild

2010-06-14T23:54:00.004+02:00

Händige herrn åtgärdar ett trasigt MP3-spelarclips.

Det här är en blogg.

2010-05-22T23:00:00.003+02:00

Det här är en blogg. Folk går in här och vill veta vad som har hänt. Eller de flesta vill ha en huskur mot magsjuka eller läsa om senapskål, armband mot illamående eller kanapéer. Eller - förstås - tapeter. Men några vill följa bloggen. Bli uppdaterade. Då kan det kanske uppfattas oartigt att inte tillmötesgå denna lystnad efter god läsning. Så nu skriver jag.

Jag skriver att

Olov blev biten av en häst idag. En liten söt fet ponny som gjorde reklam för att man kan rida på honom (som i sitta på sadeln och bli runtledd - inget annat) vid andra tillfällen än Jamtlis vårmarknad. Jag och Olov och 5 andra barn klappade honom. 2 hästtämjare såg på. Kanske trodde hästen att Olovs hand var havre. Kanske var han jävligt less. Men han bet sig fast i hans fingrar så vi fick öppna munnen på honom innan han släppte. Han bet med sina gula tänder - och jo jag blev lite skärrad. Tittade bara på först. Trodde inte det var sant. Olov sa inget förrän han drog efter andan och skrek. Han har dock kunnat använda handen ikväll utan att reagera på något illavarslande vis.
Vi har trädgårdsprojekt som är större än vi hinner med. Vi har sänkt ambitionsnivån nu.
Vi funderar en del på hur vi bäst ska få tid och pengar att räcka till i förhållande till Försäkringskassan och föräldraledighet. Vi tycker själva att vi hittills varit ganska finurliga även om vi råkat bränna bufferten. Men framtiden har vi inte listat ut än. Mer än till nyår. Från midsommar ska båda vara hemma året ut. Vi ska få ett till barn i sommar. Olov ska få ett syskon. Så att det finns bläck i pennan som någon sa på ett jobbmöte när jag berättade. Kanske löjligt men jag blev lite stolt då. Man ska ju bli stolt över själva barnen.
Bilen behöver fixas. När vi bytte däck och köpte nya sommardäck sa däckmannen att vinterdäcken var helt tokigt slitna. Har jag beställt tid? Har jag bytt halvljuslampan som var paj redan i påskas? Eller undersökt varför det hänger ner en plastkåpa fram? Men jag känner mig jävligt kaxig när jag backar med släp. När jag åker till återvinningsstationen (Varför kan det inte få fortsätta att heta tippen?) vill jag helst ha keps, arbetshandskar och jobbarbyxor. Att det är Petras snickarbyxor behöver ingen veta. Jag känner mig stor då. Bekväm. Fast för det stora flertalet av oss borde arbetsbyxor heta fritidsbyxor. Det är de jag har i sandlådan om jag hunnit med att byta.
Jag skademyser i mjugg när jag läser att kakel och klinker i badrum inte är da shit utan ofta skit eftersom det är svårare att täta än en gammal badrumsmatta. Våra 70- och 80-talsvåtrum fnissar med. Man ska ju inte vara sån. Men efter att ha hyrt bostad hela mitt vuxna liv och i princip inte reflekterat mer över inredning än var skåpet ska stå så fullkomligt matas jag nu med inredningtips och tyck. Jag tror vi får tre villatidningar som vi inte har bett om. Och om man på jobbet eller hemma ska småprata med någon är ofta bostaden minsta gemensamma nämnare. Det är inte det att jag inte är intresserad. Om jag kunde inreda genom att vifta med ett trollspö skulle huset se annorlunda ut. Men det blir stökigt och tar tid och kostar pengar och jag orkar inte lägga energi på att välja dörrknoppar till badrumsskåpet som jag inte orkar välja. En fördel med att ha hus är ändå att särskilt äldre män behandlar en som vuxen när man har ett hus. Det är konstigt men det är så.
Jag måste sluta nu. Jag måste gå bums i säng utan att passera Facebook. Eller läsa gamla Rocky eller Stenmarkare på nätet. Jag måste få sängdisciplin för idag sa Marcus att ett barn är inget barn men två barn är hundra barn och jag sover redan för lite och det är oftast mitt eget fel. Och i slutet på juli kommer nästa barn.

Jag kom att tänka på Konsum i Hedemora

2010-05-03T13:52:00.007+02:00

Jag kom att tänka på Konsum i Hedemora. Bara sådär, när jag klädde på Olov overallen. Det kan ha varit Konsum i Sala eller möjligen Konsum i Leksand, fast där var det nog gatuköket. Asfaltplanen. Ungarna utanför som åkte inlines. Jag har slutat säga Rollerblades, som det en gång hette. Det var sådär varmt som det kan vara en sen eftermiddag på en asfaltplan när det är som allra varmast i Dalarna eller om det nu var Västmanland (väl? Sala?). Det kan vara så att jag blandar ihop konsumbesöken eftersom det var så varmt. Det var en årets varmaste dagar en riktigt varm sommar och vi åkte bil från Mariefred till Sveg, jag och Petra. Det kan ha varit 2002. Det var en vit, rostig Saab 9000 med en sprucken högtalare och ingen AC what so ever. Vi doppade bomullstyg i vatten och baddade oss med. Badade i Sala. Jag tror det var den gången vi badade i Sala. Brygga i U-formation vid en tjärn. Lite dyigt av alla badande men riktigt skönt vatten. De blandas ihop alla resorna genom Dalarna på olika ledder.

På radion pratade de om varghat i Dalarna. Det märks inte när man åker igenom men det ska visst finnas där mer än någon annanstans. Och det har varit en TV-dokumentär om varghatare som jag inte sett men skulle ha velat se. Tydligen skulle varghatare vara som folk är mest. Nu har jag befunnit mig i sammanhang där det är helt självklart att vargar ska han en plats bredvid andra djur i skogen och i sammanhang där det är lika självklart att eftersom vargar dels äter det man jagar och dels äter den livskamrat man jagar med så vill man ha bort vargen. Och i ingen av grupperna har det funnits någon öppning att se det på något annat sätt.

Vi åkte genom Dalarna även för snart två år sen när vi gjorde vår turné genom Sverige innan det var dags för småbarnsliv. Även då var vi på genomresa och även då var det en av sommarens varmaste dagar som vi valde att förlägga till en bil utan kyla. Vi slog upp tältet vid en sjö strax söder om Ludvika och badade även då innan vi fastnade hos Björn och Erika i Falun för en sen middag innan vi tuffade vidare mot Sveg. För övrigt är det en riktigt snygg bild på en konsumparkering inne i omslaget till Sators Stereo.

Enskilt läge i Dalarna.

Stalkad av Googlemaps

2010-04-22T14:41:00.005+02:00

Har idag blivit passerad av en röd Audi med ett gigantiskt periskop och ett antal googleloggor inte mindre än fem gånger. Först på restaurang i stan och sen under hemvägen. Nu är Google så fin i kanten att man pixlar alla ansikten så det tar visst ganska lång tid innan bilderna kommer ut. De tänker på den personliga integriteten och nöjer sig med att läsa min e-post. Men måste de välja en så glåmig dag?

Norrlandsvår.

Om ni längre fram knögglar er igenom googlemaps trassliga gränssnitt och hittar ut på Östersunds gator så är det jag som cyklar runt med en cykelkärra bakom och försöker behålla värdigheten i cykelhjälm och uppförsbacke.

Vad ska vi tro på när allt är såhär?

2010-04-21T14:44:00.004+02:00

Just nu är jag glidarföräldern. Bokar fika och lunch med kompisar och andra föräldrar, en näve i veckan och däremellan rullar jag över till Olovs morfar och fikar, går på öppna förskolan. Ibland slukas jag av alla borden och måsten hemma men just nu är det medvind, sol i ryggen trots att det emellanåt är både snö och regn och aska.

Vi har hittills varit och tittat på två dagis här i Odensala och ska på ett tredje nästa vecka. Eftersom Odensala är ett villahav kryllar det av dagis på längden och tvären. De olika dagisen försöker visa sig attraktiva med verksamhetsplaner och hur de presenterar uppläggen av dagarna. Kul att de försöker, men det är inte direkt så att man kan välja och vraka ändå då de flesta förskolorna är fyllda till sista plats. Och jag är inte så intresserad i hur pedagogiska de är. Med kärlek och respekt på schemat är jag nöjd. Det andra kommer de traggla så det räcker till och blir över ändå.

Och så hamnade mitt jobb mitt i ett mediedrev. Östersundsposten har i en serie hårdvinklade artiklar gjort sitt för att boendena ska framstå som ungdomsfängelser med hård disciplin och stränga straff. När man bjudit in tidningen att komma och hälsa på har man inte varit intresserad och inte heller av att låta folk koma till tals. Och jag slits mellan att vilja vara med i tidningen och förklara och att bara skita i artikelserien. Utan att fördjupa mig här (vi har ju tystnadsplikt) så finns det vettiga svar på de flesta anklagelser även om det inte var särskilt vettigt att på kort tid öppna ett boende i början på sommaren utan tanke på sysselsättning eller skola där man hälften är från ett land och hälften från ett annat. Men jag vet ju att en förklaring också skulle vinklas, att den man skulle prata med skulle verka trevlig och intresserad och sen vinkla om en eller annan formulering till det som passar tidningens fokus för dagen. Frågan är vad i media som verkligen är ett ärligt undersökande och redovisande och vad som är vinklingar. Vad ska vi tro på när allt är såhär? Jag har varit mediecynisk innan från när jag läste mediesociologi i Norge och från samröre med media i folkmusiksammanhang där journalister dels gärna vill rapportera sina schablonbilder och dels blir ärligen förvånade när det inte är som de tänkt sig. Det blir knappast bättre av att läsa ÖP:s Janne Josefssonjournalistik.

Ute och cyklar: Nordic cab

2010-04-14T23:43:00.004+02:00

Alltså. Cykla. Jag har precis återupptäckt cyklingen. Inte cykling som i att flytta sig från punkt B (bostad) till punkt A (arbete) och tillbaks igen. Inte cykling som i att käka mil på landsväg eller i skogen. Utan cykling som i att vara 12 och inte riktigt veta om man ska hälsa på den ena eller den andra och medan man tänker på något annat så har man visst cyklat till ett tredje ställe. Det gå ju så otroligt fort att att cykla jämfört med att gå. Min och Olovs rörelseradie har i ett slag utökats kilometervis, för att inte säga milvis. Och när man inte ska vara någonstans en viss tid är det än så länge ganska roligt att ha en kärra på släp.

Lyckad testkörning i söndags. Jag är delvis klädd i vardagsdräkt från Vänsjö anno -1981.

Akta er er för att börja prata om cykelkärran med mig om ni har bråttom. Jag kommer entusiastiskt att visa varenda detalj och varenda finess och berätta om allt som jag skulle kunna använda vagnen till. Nordic cab alltså. En grej de inte nämner på hemsidan är livsmedelsinköp. Man skulle ju kunna använda vagnen som varuvagn. Självscanna, lägga maten direkt i kassar i vagnen och häkta vagnen på cykeln. Då börjar vi spara några i- och urplockningar. Behöver bara komma över mina aversioner mot självscanning och kufkänslan av att dra på en cykelbarnvagnsskidpulka inne i affären och lägga grejer i den.

Vad ska man kalla den?

2010-04-11T21:20:00.008+02:00

Medan vintern rasar ut hjälper jag den på vägen. Det är en positivt tvångshandling som jag inte behöver bli av med. Först skottar jag ren uteplatserna. Sen gör jag gångar så att man kan gå runt huset. Sen börjar förströelseskottningen. Jag lägger snö på mark som redan är snöfri. Det tinar snabbare då. Vintern ska bara ha hjälp med sitt rasande. Det kanske är en av de bästa grejerna med att ha hus. Att jag får hjälpa vintern på väg. Jag har nånstans att skotta när det är 10 grader varmt och drivorna ligger kvar. Att ge sig på kommunens drivor skulle helt enkelt inte vara samma sak, även om jag inte kan låta bli att dika bort en och annan vattenpöl från promenadvägarna. För första gången är Olov med ute och tja - hjälper till. Han illustrerar skottandet med ljud, ramlar på näsan i snön, kan inte greppa sin spade för att han inte får in tummen i handskens tumme, tittar på hundarna. Men han är med på gården och det är som jag har tänkt mig. Och som jag tänker mig våren och sommaren. Vi ska hänga på tomten. Jag fixar med något. Olov tittar på fixandet, fixar lite själv sen kommenterar han en fågel, ett plan eller en cyklist, sen måste jag springa ikapp honom för att han är på väg att göra illa sig. Vi ska puttra på tillsammans ute helt enkelt och det ska vara lite mysigt och lite småtrevligt och lite småbesvärligt. Jag har tänkt att det ska vara så och glatt mig åt det.

En hangaround

Vi har köpt en Nordic Cab. Det är ett tält uppsatt på en störtbåge med en balja som golv. Två barn kan sitta i den. Den kan användas som cykelkärra, joggingvagn, skidpulka och barnvagn beroende på om man har hjul eller skidor på den och vilka hjul man har. Eftersom det är plastbotten kan man även köra packning utan barn. Vi har väntat ett tag på kärran/pulkan/vagnen eftersom den var försenad från tillverkaren. Förutom skidåkning har jag glatt mig åt cykelkärredelen. Att jag och Olov ska vidga våra cirklar. Det ska gå enklare att komma lite längre. Jag kan tänka lite mindre på busslinjer och bilen och att det är långt att gå. Vi ska bara sätta oss och åka. Och vi ska fika i skogen och träffa kompisar på stan och åka till Jamtli och titta på djuren. Och det ska vara lite småtrevligt och mysigt och kanske småbesvärligt för varför måste barnen ha hjälm när de sitter fastspända i en cykelkärra med störtbåge? Men vad ska man kalla den? Ska man ha olika namn olika säsong eller ska man hitta på ett samlingsnamn på den så att Olov vet vad han ska sitta i?

Och jag sitter och ser på när han äter. När han äter och jag inte äter. Och jag flänger inte runt och lagar något annat eller lyssnar på radio eller har tankarna någon annanstans. Jag tittar bara på när han äter. När han är helt fokuserad på att försöka lyckas använda gaffeln rätt och få maten i munnen och han fuskar lite genom att använda händerna. Jag sitter och ser på honom och blir rörd av hans koncentration. Han är så stor och så koncentrerad och vi kommer äta så många måltider tillsammans och prata om stort och smått. Jag ska fråga hur det var på skolan idag och han ska säga att det var väl inget särskilt. En gång kommer det vara vardag och kanske lite väl vardagligt men just nu är det stort att tänka sig.

Sömnchock och magsjuka

2010-03-25T23:13:00.003+01:00

Vi satsar på överlevnad och tar en dag i taget, Olov och jag. Han har årets magsjuka. En seg jävel som inte tär så mycket, men som inte vill ge sig. Han kräktes en gång i lördags, en i söndags, två i tisdags och två idag, torsdag. Han segar på. Talar om att allt inte är helt OK, men står liksom ut. Nu får vi hålla oss hemma någon dag till. Vi lyssnar på hundarna som skäller, på flygplanen som flyger förbi som vi oftast inte ser. Olov tittar efter hundarna i grannarnas hundgård, vill se på TV, vi läser några böcker och någon tidning med fina bilder. Han stoppar fyrkantiga klossar i fyrkantiga hålet, trekantiga klossar i trekantiga hålet. Olov pekar på kylskåpet och vill äta mer, men jag följer varje husmors råd om att äta lite och kanske oftare. Och Olov pekar på kylskåpet. Han flyttar magneter från frysen till ugnen, till diskmaskinen till kylskåpet. Skatteverketmagneter. Varför nu Skatteverket ska behöva trycka sin logga på billiga plastprylar. Man kommer ändå inte ifrån deklarationen och de har (än så länge) inte blivit konkurrensutsatta med franskägda privata skatteverk som har sitt säte på Bahamas eller Guernsey.

Ingen öppen förskola, ingen barnrytmik, inget socialiserande. Vi sitter hemma och fiser och Olov blir less. Igår drog jag honom i plastpulkan till Lillsjön i finvädret, på små isrimpor som inte hunnit smälta bort än. Sen gick vi med vagnen till Storsjön och såg två tåg innan han somnade, pojken.

Pojken, morfar sa alltid det. Om hunden och om mig. Olov är min pojk. Det kommer till mig varje dag. Jag tror det gör något med mig att vara hemma så mycket med honom. Det gör något med Olov också. Han blir pappigare.

För någon dag sen sov jag två timmar vid Olovs läggning och gick sen upp och satt vi datorn och bara var för mig själv. Olov vaknade en timme tidigare på morgonen. Igår la jag om strategin sen jag sovit tre timmar vid läggningen. Jag gjorde de flesta kvällsprocedurerna och la mig igen. Jag struntade i floursköljning och tandtråd ifall jag skulle bli magsjuk under natten. Onödigt att ha använt tandtråd om sur magsaft ändå skulle skölja genom munnen. Jag sov en 10-11 timmar inatt. Rena drömmen kan man tro med det var en ren chock för kroppen och idag har jag haft ont i huvudet, varit lätt illamående och seg. Sovbakis. Sömnchock. Och allt som känts illa har jag försökt förstå om det är på grund av sömnchocken eller på grund av att jag blivit magsjuk. Jag gör som dagisfröknarna och äter vitpepparkorn och hoppas att det ska gå bra. Men enligt BVC-Inger så har den lång inhibitionstid, magsjukan. Fernet Branca har jag lite dålig erfarenhet av. Det är väl en 15 år sen jag verkligen blev hjälpt av den. Så vi tar en dag i taget och satsar på överlevnad.

Vardagslyx just nu

2010-03-23T09:05:00.002+01:00

Ok. Jag inser att detta är på väg att bli en pappablogg och att jag tidigare tyckt att nästan alla föräldrabloggar är tråkiga. Men just nu händer inte så mycket annat än att jag är pappa. Jag har statlig ersättning för't. Det växer på en, föräldraskapet och helt plötsligt kan jag njuta av gammal skåpmat, av det som en gång var trista rutinsysslor, vardagens Sisyfosgöra.

Att plocka ur diskmaskinen själv, utan hjälp av små händer som sträcker sig efter porslin och knivar.
Att tvätta själv. Eller att plocka i tvättstugan när pojken bara flyter med och hittar sina egna projekt.
Att vattna blommor. Själv eller ej. Principen survival of the fittiest tillämpas nu än hårdare på blomfronten.
Igår åkte jag till återvinningen med ett tvåmånaders upplag va plast, papp och annat. Själv. Innan hade jag köpt två uppladdningsbara batterier på en elaffär. Pappamys liksom.
Att prata med en handläggare på Försäkringskassan som dels kan greppa frågan och som dels kan ge ett besked som mer berör deras principer än första bästa paragraf. Månadens bästa samtal.
Jag gick på skaren till komposten idag! Skaren finns och jag har använt mig av den en gång i alla falla. Det har varit en riktigt vår. Personligt rekord på skaren när jag som 14-åring körde moppe på myrarna och i skogen kring Vänsjö.
Att skriva på ett tangentbord med alla tangenter på plats. Inga bortryckta.
Att trycka framför datorn när de andra två lagt sig och att sen dessutom lägga sig i tid (har inte lyckats än).
Att ha gjort något som för oss framåt. Inte plocka i och ur diskmaskinen. I helgen filmade vi badrumsrutan. Vi har ett stort badrumsfönster som ger härligt mycket ljus. När grannen försynt påpekade, efter några månader här att det, trots mönstret på ytan, ger full insyn förstod vi varför det var persienner inmonterade i det. Nu har vi, efter snart 3 år filmat rutan och ska förhoppningsvis vara fri från insyn.

Det är förstås en fantastisk lyx att kunna vara hemma med barn under en tid och få betalt för det. Att se utvecklingen från dag till, dag hur han sakta blir pappigare. Och. Vissa dagar - medan ni andra sliter vid bandet, hinna ta en tur på skidor eller skridskor med pojken i släptåg. Fast det är inte lyx längre. Det är vardag.

Du och jag, föräldraledigheten. Du och jag.

2010-03-18T15:09:00.005+01:00

Jag läser gamla blogginlägg och funderar på hur det ska kunna bli nåt mer skrivet här. Jag har ju fullt upp med äta-sova-tupplura-äta-fika-mellanmål-öppnis-bytis-rytmis och allt allt annatis som bara finns där utan att ta en paus. Nu sover Olov och jag hoppas att babyradion funkar som den ska för jag sitter i mammas och pappas källare i Sveg och jag tror inte att jag skulle höra honom.

Jag har blivit en som har åsikter om öppna förskolan. Testade en tredje "öppna" igår. Vi är på besök i Sveg, Olov och jag. Vi testade öppnis i Sveg. Det var några år sedan då jag kom på att jag inte riktigt vet vad det innebär att vara vuxen i Sveg. Så länge man går i skolan och är inblandad i föreningsliv är ju allt serverat. Man har ju tonårstråkigt ändå men det händer mycket och åtminstone mitt sociala liv var ganska uppbokat av inbokade aktiviteter. Försökte intervjua mammorna igår. Vi går även på babyrytmik - fortsättningen. Har inte hunnit bada mer än en gång fast jag la hela förra årets friskvårdspeng på badkort. Man ska ju äta-laga mat-plocka-tvätta-diska-ringa Försäkringskassan-ringa Länsförsäkringar-handla-skotta snö också. Jag är alltså föräldraledig. Fosterlandets belöning till oss som drar vårt strå till stacken för att få fram skattebetalare till framtida pensionsutbetalningar. Det är hur fint som helst att det finns - men ett tydligare och mer begripligt användargränssnitt (och då pratar vi hela FK, inte bara hemsidan) hade inte skadat. Jo. Jag har visst blivit en som har åsikter om Försäkringskassan också. Och utformning av barnvagnar. Och barnmat. Och barn-TV. Och barnleksaker som låter. Fast med barn-TV barnleksaker som låter har jag blivit betydligt mer liberal än jag hade tänkt mig vara. Allt som roar Olov en stund, som gör att maten kan bli klar, tvätten vikt, inköpslappen skriven kan eller att han går ner i varv inte vara så dåligt. Och det finns schyssta barnprogram för småbarn också.

Herr Toalett

2009-08-02T11:30:00.001+02:00

Fniss. Här bor Herr Toalett. Han är ungkarl och tar gärna emot besök. Hälsa på honom i Krokoms turistbyrå.

Mister trädgårdsmästare

2009-07-27T00:04:00.004+02:00

Jag har semester och bloggen med mig, vad det verkar. Kan konstatera att barn, hypersocial semester och blogg inte går ihop. Någon del måste maka på sig. En annan del som fått makat på sig är trädgården.

I våras var jag mister trädgårdsmästare med mig, Petra, delar av familjen och arbetskamraterna. Jag hade fått två trädgårdsböcker av Petra i födelsedagspresent. En tunn om beskärning och en tjock om köksträdgårdar. Jag pratade vitt och brett om planer och projekt. Jag funderade i alla fall på dem. Det är lättare att vara trädgårdsmästare innan snön smält bort. Typ en månad senare än jag tänkt mig började jag sätta frön i krukor inomhus. Typ ett antal veckor för sent satte jag ut de plantor som tagit sig. Det var fem grader varmt och regnade och andra veckan i juni och jag hade inte hunnit härda plantorna innan jag satte ut dem. Tanken är att de för varje dag ska få vara ute längre och längre tid innan de planteras i jord för att gradvis vänja sig med uteklimatet. Sen åkte jag bort en vecka, var hemma en kväll och åkte bort en vecka. Osv. Inte ens ärterna är vad de varit. Jag har bytt till en lägre sort eftersom den jag tidigare haft blivit så himla hög. Trädgårdsmästaren tänkte sig en gammal anrik sort med lila istället för vita blommor. En lågväxande sort. Det är en lågväxande sort. Inte en blomma har synts. Först nu behöver jag överväga något slags stöd.

Dessutom har jag anlagt ett potatisland ihop med Petras pappa. Svärfar. Säger man det om man inte är gift? Om man har barn med dottern till svärfadern? Har dock inte sett det på två veckor så jag vet inte riktigt hur det går.

Men. Det är helt fantastiskt att vara så mycket med Olov. Efter vad jag får höra från andra, som har mer erfarenhet än mig av barn, skriker han lite och skrattar mycket och har ovanligt många ansiktsuttryck. På en del kort vi tagit av honom ser han mycket äldre ut än han är. Jag vet inte riktigt vad han gör med mig – om han gör något. Eller om jag bara blir uppfylld ändå. Om det är något som hör till att bli förälder. Än så länge är det liksom inte svårt att ha tålamod med honom. Än är det inte svårt att vara nöjd eller stolt som en tupp.

Tåtilling in Podgora

2009-06-22T14:50:00.004+02:00

Olov gråter och vi är i Kroatien. Han har blivit förkyld och när man är turist verkar Kroatien vara det perfekta landet om man kommer från Sverige. Det är rent och snyggt och civiliserat och god grillmat och man kan bo på hotell från 1924 – prekommunism. Lite mer kurorts- och luftsgästshotell. Samtidigt finns ett stänk från socialisttiden kvar med bunkerhus, dåliga vägar och allvarliga kassörskor på "snabbköpet" i lila och orange förkläden som allvarligt förklarar att det är pant på ölflaskan (men inte på burken) om du har med dig kvittot från inköpet när du pantar.

Och Olovmannen blev säkert förkyld av någon av de femtielva tanterna som petaade på honom på vägen hit. "Kor bli han ä" sa de eftersom vi flög från Trondheim och han log åt alla som pratade med och petade på honom.

Våra grannar är ett ungt par som inte lämnar rummet. De sitter på balkongen och dricker sprit och cola och röker. Jag råkade gå in till dem igår – tog lite lätt på det här med rumsnummer. Jag sa sorry och pep ut och mannen bara tittade på mig. Hade det varit på film hade de väntat på ett samtal som säger att det är dags att skruva fast ljuddämparen på vapnet och slutföra uppdraget. Men nu är det förmodligen bara ett ungt par från Norge som har lite tråkigt eftersom de hamnat på fel charterort – den där lite sömniga, loja utan minsta hålligång men med en strålande natur. Klart hav på ena sida och höga branta berg på den andra.

Jag berättar namnen på tårna för Olov – om och om igen. Då gråter han inte.

Lilltåa, Tåtilla, Tillerosa, Spafrua och Stortuppa upp i väre'.

Han är bara tyst och tittar och jag sjunger lite och det är väl ok. Samtidigt som vågorna hela tiden slår in och lukten av grillat från restaurangen längst ned slår upp då och då. Jag pratar lite med Petra och då protesterar han igen.

Lilltåa, Tåtilla, Tillerosa (alltid lite svårt att komma ihåg), Spafrua (betyder spader dam) och Stortuppa upp i väre'.

Några gånger. Och Olov blir lugnare. I vanliga fall gråter han bara när han är hungrig eller riktigt trött. Nu gör det inte så mycket att han är förkyld just idag. Det regnar till och från och vågorna slår in och det är inte så varmt men inte heller kallt.

Kanske ska vi gå till Makerska någon dag. Apolloguiden sa att det skulle vara fantastisk shopping där. Det enda jag vill köpa är en lite FM-sändare som man kopplar ihop med mobilen, mp3-spelaren och what not med vilken radio som helst. I Sverige får de max sända 5 meter vilket i praktiken betyder att man måste hålla sändaren mot antennen på mottagaren. Här får de visst sända längre. En sån vill jag ha. Annars har vi skrivit av alla utflykter. Dels vill vi bespara Olov fler resor. Dels är de apolloguider vi hittills hört fantastiskt avskräckande. Dåligt mellansnack liksom. Kommer inte till poängen och surrar om fel saker. Vi spar pengarna och bestämmer oss för att svull aupp dem på Podgoras restauranger. Igår gick vi till hotellets restaurang för lite efterrätt. Det slutade med att jag satte i mig 1 kg musslor innan jag kom till fruktsalladen.

Kan en vegan äta musslor? Är en musslas lidande större eller mindre än lidandet hos en morot som skalas?

Lilltåa, Tåtilla, Tillerosa, Spafrua och Stortuppa upp i väre'.

Ramsor och visor från när jag var barn har fått en renässans. Jag blandar Vem kan segla med Dover Calais, Beethovens femma och nån kisslåt som var populär när jag gick i tvåan. Beethoven och hårdrocksriff funkar bäst när Olov kinkar. Och just idag även tåramsan.

Paret bredvis spelar populärmusik på mobilen. Olov har ammat och somnat. Jag ska strosa iväg till internetcaféet och skriva in det här. Det är så skönt att skriva – att sjunka in i det. Har inte hunnit göra det på länge.

Fotourettes

2009-06-20T12:12:00.001+02:00

Och ibland kan man bara inte låta bli att ta kort på sig själv. Byter man tåg i Hell så gör man.

Vi ska på charter och enligt väderprognosen ska det regna sju dagar i sträck. Så det blir zipp-offs och ullfrotté - samma som på fjället. Är man surjämte så är man.

Sommar

2009-06-14T11:22:00.001+02:00

Det är 7 grader och regnar och jag har precis påbörjat 8 veckors ledighet. Utvecklingspotentialen är enorm.

Fika på stan

2009-05-04T14:57:00.001+02:00

Olov smakar kaffet på Café Cultum på Mittuniversitet efter att ha försökt få ett pass men misslyckats. Polisen hade inte fått upp skylten än efter flytten.

Tolka vägskylten

2009-04-29T00:18:00.001+02:00

För den som inte har tagit körkort betyder skyltkombinationen raggarrunda förbjuden. Det skulle bara vara en skylt istället för fyra. Nu är det som en rebus. Skylten finns på Storgatan i Östersund.

Olov säger

2009-04-25T06:53:00.002+02:00

Olov säger: Heavy metal sucks.

Sen skidpremiär

2009-04-18T14:53:00.005+02:00

På jobb i Bydalen. Det är sista dagarna på påsklovet och jag dammar av telispjäxorna för första gången den här säsongen. Jobbet står för det mesta av mitt friluftsliv det här året.

När jag är ledig hinner jag nästan ingenting nu. Jag tänker ofta att jag ska skriva blogg och uppdatera då och då men det blir liksom inte av. Just nu ser jag ingen riktig ände på bloggtorkan så ni får kanske vänja er med T9-misshandlade inlägg där det står som istället för snö och svär istället står osv. Ett svårt I-landsproblem.

För övrigt är den här bilden värd att klicka på för en förstoring.

Sista

2009-04-11T09:15:00.004+02:00

Årets sista koka i en lortig snöhög. Och jag flyttas som till barmark för att det ska tina lite fortare. Idag är det dop.

Red: T9-chiffrering: koka= koja, flyttas=flyttar, som=snö

Långfredag

2009-04-10T06:28:00.001+02:00

6.24, Långfredagen. Tåget från Stockholm löner snart in på spår 3. Stadsbussarna börjar gå vid 11 idag så jag och tuppen är uppe. Jag för att hämta min systers familj. Olovs kusiner. Det är dop i helgen.

Evil blood on the Storsjön

2009-04-01T23:43:00.003+02:00

Name that kranium. Vem lämnar ett haltv småkrossat, renätet färskt kranium på isen, bredvid stigen upp mot populära familjeidyllen Odensala? Och vilket är djuret? Som vanligt är mitt liv ett ständigt äventyr. Cykla till jobbet - hur spännande är inte det?

Pop corn

2009-04-01T11:09:00.001+02:00

Jag kokar ris till matlådan. Varje dag matlåda. Jag borstar tänderna lite för länge och bränner riset lite. Bara lite.

Bara lite bränt ris luktar pop corn. För övrigt var det motvind över isen idag. Obs. Inget skämt.

2009-03-24T16:35:00.002+01:00

Jordå. Vi lever och har hälsan.

Och det är fantastiskt med en pojke som ler - ibland bara för att man tittar på honom.
Det är fantastiskt när han fastnar med handen i mobilen som hänger ovanför honom och han fascineras av att det rör sig och pinglar.
Och när han, igår eller i söndags, precis upptäckt sin högernäve och håller den ganska still framför ögonen och stirrar stint på den samtidigt som vänsterhanden förblir fladdrandes och oupptäckt.
Eller när han sover tre timmar i sträck för att jag gått en sväng med barnvagnen och han fortsätter sova av bara farten och jag hinner göra annat samtidigt som jag har uppsikt över honom.
Och det är fascinerande hur vissa dagar bara försvinner utan att jag gjort något vettigt och ändå på något vis tyckt att jag har fullt upp.
Och vad vi fastnar framför allehanda skidsport. Jag får känslan av att det inte varit såhär mycket skidor på TV sen Stenmark, Wassberg och Svan sin tid i pist och spår. Eller så beror det på att jag ser mer på TV på helgerna nu än förut.

Annars då? Tja. Det är inte så mycket annars. Jobbet och det kan jag ju inte berätta så mycket om mer än att det är ganska kul att jobba nu. Det känns som vi har medvind och är på rätt väg även om vi såklart har långt att nå innan vi är där vi vill vara. Och som besöksmål har jag och Petra verkligen ökat i attraktivitet. Det är mycket länge sen - om någonsin - som vi fått såhär många besök. Och det är riktigt kul. Vi är sociala hemmavid samtidigt som vi uppdateras på vad som händer bland vänner och fränder.

Vardagsedge

2009-03-12T17:27:00.001+01:00

Känner mig helt vild och crazy när jag vågar mig på en första bussresa med Olov. Petra är inte med. Kalla mig gärna galen men här ser ni en som ständigt är på jakt efter nya tokigheter.

Hårt liv

2009-03-05T23:01:00.001+01:00

Pimpling, skidåkning och sen gräva snökojor på kvällen efter maten. Vissa dagar på jobbet går minst sagt an. Jag firar sportlov fast jag jobbar. Vi övernattar mellan Åre och Norge. Imorgon ska vi hyra snöskor och gå upp på ett eller annat fjäll kring Storulvån om vädret tillåter. Jag tror jag kan stå ut med det.

Raskar över isen

2009-03-01T11:30:00.004+01:00

När snösvängen kanske inte sviker, men väl inte hinner med för det snöar mer eller mindre nästan varje dag, då får man - bokstavligt - hitta andra vägar för att inte bryta kontraktet med kommunen. Jag har ju skrivit på ett kontrakt om att minst 60% av mina jobbresor ska gå på cykel. Men när det är flera cm snö på cykelbanan mest varje dag så är det lite tungt att cykla de nästan 1,5 milen tur och retur varje arbetsdag. Jag tar bilen ibland och har även hittat tillbaka till bussen som känns lyxigast. För att orka cykla och inte bara tänka på att det går tungt och att jag är trött så lyssnar jag på ljudböcker när jag cyklar. Ljudböcker har tidigare varit i princip omöjliga för mig. Att bara sitta och lyssna på dem går nästan inte. Jag har försökt ibland när jag målat väggar eller möbler och det har gått någorlunda, men nu är jag i ljudboksheaven och lyssnar inte bara när jag cyklar utan på bussen - funkar utmärkt, vid snöskottning, städning (går inte när Petra vill vara social samtidigt), och när jag går med barnvagnen. På sistone har jag avverkat två Anne Holt-böcker från 90-talet och många ovidkommande detaljer blir det och det tar lång tid innan böckerna hittar sin nerv - för den finns där långt in. Nu lyssnar jag på en annan norsk författare - Jo Nesbö och hans Hodejegerne - på norska alltså. Och den är helt fantastisk berättarglädje för, ehrm, pengarna. Jag är helt till mig och det gör lite ont att ta ur lurarna när jag kommer till jobbet. Men det ger verkligen en bra start på dagen. Just det jag. Jag har börjat ta skridskobanan till jobbet. Förutom slänten genom kolonilotterna och nedanför järnvägen som absolut inte är någon cykelväg och knappt en gångstig på vintern så har vägen bjudit på fina vyer. Av någon anledning har världen en annan lyster i samband med solens upp- och nedgång. Ja ljuset ja. Lika välkommet i år igen.

Det ligger en tunna hinna snö på banan - inga andra spår än mitt och skuggan är låång.

Dimma och sol över sjön och jag är nyss omåkt av en frostig skridskoåkare.

Vallsundsbron och här har några åkt innan och det är både Sagan om ringen och Transsylvanien.

Man behöver inte vara Wassberg eller polarfarare för att vara frostig. Det är -10 och fuktig dimma och julklappsbuffen skyddar öronsnibbarna som jag förfusit en gång i vinter. Och ögonbrynen skvallrar mer än vanligt om att jag håller på bli en mogen man.

Samma bro drygt ca 9 timmar senare.

Solen går ned och når nästan Oviksfjällen samtidigt som jag gör helg.

Jon antar en utmaning

2009-02-11T21:27:00.002+01:00

Jag har råkat ut för en bildutmaning av bloggen Lycka 406.

* Gå in i mappen där du har dina bilder
* Gå till den sjätte mappen och välj sedan den sjätte bilden i den aktuella mappen
* Lägg upp bilden på din blogg och skriv sedan något om den
* Utmana (sex) andra personer och länka till dem, samt tala om för dem att dem är utmanade.

Jag antar att det är bilderna på aktuell dator som gäller.

Bilden är från vår Sweden Tour 2008 i somras när vi helt ut tog oss fram på andras gästfrihet. Mannen på bilden är Erik Berglund. Den turkosa magen tillhör Frida, min syster och Eriks mamma. Kvinnan med det blå linnet är Petra. Hon har han som kom att bli gossen Olov i magen - Eriks kusin. Vi är på väg till nåt som heter något med gator. Det enda jag kommer på är Trolle gator som ligger i Linköpingstrakten men som bara är en lite rövskåra i förhållande till denna gata som jag inte kommer på vad den heter. Vi åt korv och blåbär innan vi nådde själva utflyktsstället. Inte med på bilden: Johan - Eriks pappa. Och jag som tog bilden.

Jag utmanar den som känner sig manad att hitta bilden enligt ovan nämnd beskrivning.

En genväg (2)

2009-02-10T23:40:00.001+01:00

Genvägen i finväder. Med ledkryss och allt. Bilden blir bättre på en datorskärm än i mobilen. Så det kan vara så att det går att se Frösö sjukhus på bilden. Ett nedlagt mentalsjukhus. Det var där mina föräldrar fann varandra. Gökboetromantik.

Om mobilbloggande var mer människoanpassat skulle jag lägga ut fler bilder från isen.

En genväg

2009-02-04T19:21:00.002+01:00

En suddig bild från skymningen. Jag är tillbaka på jobbet efter att ha varit pappaledig i tre och en halv vecka - inte dåligt att klämma ur så mycket ur 10 pappadagar. På eftermiddagen hade vi utbildning inne i stan och sen cyklade jag ut till Frösön. I kylan och skymningen halade jag entusiastiskt upp telefonen för att ta ett kort på genvägen över isen. Tyvärr är bildskärmen lite liten för att man ska se hur skarp bilden är.

Jag bor på ett ställe där man kan gena över isen till jobbet. Det är en rösad led över isen. Röda kryss som på fjället. Hade jag alltid bott här hade jag kanske inte tänkt så mycket på det. Nu har jag snart bott här i fyra år och tänker på det ofta.

Jag blev kaskadspydd i ansiktet i morse. På 3 dm avstånd.

Jo jag är på jobbet. Men jag har faktiskt rast. Då får man blogga.

Jag jobbar fortfarande på att hitta den ultimata vintercyklarklädseln. Jag behöver en mössa som täcker öronen alternativt öronmuffar. Ena örsnibben värker lite.

Ytterligare en ekonomiprofessor

2009-02-01T22:29:00.004+01:00

Jag får namn och ord och uttryck på hjärnan ibland - på samma sätt som man kan få låtar på hjärnan (just nu är Björnen sover, Gåsa gåsa klinga och O ajajajaj buff vanliga). När jag sist läste Harry Potter upprepade jag bland annat Draco Malfoy och Slytherins till exempel. Och ...he said with a mirking smir on his face. Nu senast har jag läst, men mest lyssnat på, Haruki Murakamis Fågeln som vrider upp världen. I den figurerar en obehaglig typ under namnet Noburo Wataya. Just hans namn har jag upprepat om och om igen sådär som jag gjort när jag försökt lära mig vissa ord och uttryck på främmande språk.
Noburo Wataya
Noburo Wataya
Noburo Wataya.
Eftersom jag mestadels lyssnat på boken har jag hört det sägas många gånger då det är en lång bok och Noburo Wataya är en av de viktigare personerna i boken. Jag gillar klangen i namnet. Det är något som skaver i det men bara sådär lagom. Sådär som att klia på ett myggbett. Noburo Wataya är den som huvudpersonen hatar mest här i världen. Det är hans frus man (måg eller svåger, måg eller svåger?) och han är framgångsrik i det japanska samhället som vältalig i olika TV-program och med artiklar i tidningar. Han blir också högt uppsatt politiker. Det han säger låter bra och övertygande, men när vår huvudperson funderar på vad han sagt så är det - ingenting. Ingenting med mening och riktning. Han visar sig vara mer eller mindre en symbol för ondskan själv. Och det är knappast en slump att han är - just det - professor i ekonomi.

För övrigt uttalar inläsaren av boken chat med ett t framför. Tchat.

Bäbis-REM

2009-02-01T22:00:00.004+01:00

Ibland är det tydligt att Olov drömmer. En kompis som är läkare har visserligen sagt att spädbarn inte drömmer, men en gång sa man att de inte kände smärta, så det tror jag vad jag vill om. Men ibland när Olov sover rör sig ögonen bakom ögonlocken och han grimaserar. Jag misstänker drömmar. Men om vad?

Äta?

Bajsa?

Bajs på tvären?

Rapa?

Rap på tvären?

Hicka?

Sova (drömma om att sova?)?

Livet i magen?

Födseln?

Byta blöja?

Mycket mer är det inte han upplevt.

Ekonomiprofessorn, lyckan och glow-in-the-dark-napparna

2009-01-29T23:07:00.008+01:00

På Skavlan förra veckan pratade de om lycka. En ekonomiprofessor med skägg och långt hår sa att i hela världen så skattas lyckan på en 10-gradig skal till 5,8 men i Sverige skattar vi vår lycka till 5,6. Och om något positivt händer som ökar ens lycka så ökar den i max tre månader. Sen är ens lyckonivå tillbaka på den nivå som man var innan. Samma gäller om något sorgligt händer. Väldigt viktig forskning det här, ekonomiprofessorn, men vad betyder det? Enligt honom så kommer alltså min lycka över att ha blivit pappa vara tillbaka på den nivå den var innan jag blev pappa om mindre än två och en halv månad. Och min lägre lyckonivå över att morfar dog kommer snart vara tillbaka till - ja - 5,6 (5, 8 om jag hade bott någon annanstans). Forskning visar det, sa professorn.
Han sa inget om vad som händer om man drabbas av två känslor samtidigt.
Han sa inget om att vi kan förtrycka våra känslor.
Han sa inget om att vi tolkar våra känslor.
Han sa inget om att vi kan påverka våra känslor.
Han sa inget om varför han om professor i ekonomi satt och berättade om forskning på lycka. Var är kopplingen (Jo att vi ska köpa oss lyckliga så klart - om vi hela tiden handlar saker som gör oss lyckliga kan vi säkert höja vår medellycka. Kanske handlar vi för lite i Sverige)?
Han pratade bara om lycka som något som kan mätas - som temperaturen ungefär.

Dagens konsumentupplysning för nyblivna småbarnsföräldrar: Glow-in-the-dark-nappar lyser inte särskilt bra. Dessutom lyser ju inte barnet så idéen är ändå lite ofullständig.

För övrigt har Skavlan alldeles för många gäster per program. De hinner bara sätta sig så kommer nästa gäst. Vad är mening med att Lukas Moodysson ska sitta och se när Kjerstin Dellert gör pensionärsgympa och förtalar Jonas Gardell?

Vad är det med ekonomiprofessorer och hår? I slutet på 90-talet var det två ekonomiprofessorer som dök upp här och där och pratade om funky business. De hade svarta kläder och varken hår eller skägg. Nu är en ny ekonomiprofessor på väg att slå sig in i Mediasverige (när kommer boken?). Jag har sett honom på TV förut. Och han har istället både hår och skägg. Jag har lite svårt att lita på ekonomiprofessorer.

Aha - funky ekonomiprofessor för tio år sedan.

Hej jag vill vara Jim Morrisson/Rickard Wolf.

Dags att vinkla upp presiennerna

2009-01-23T16:27:00.003+01:00

Mörkret har sänkt sig över Östersund och de nyblivna småbarnsföräldrarna tycker att det börjar bli dags att vinkla upp persiennerna, köra ännu en 60-maskin och dra på sig kläderna samtidigt som den lille somnar om efter ännu en lång session vid bröstet. Jag har lite svårt att tro att livet utanför tuffar på precis som vanligt. Alla har säkert lov när vi har det, sådär om det annars är när man vänder på dygnet. Jag har städat åtminstone porslinet i badrummet för att ge en känsla av att vi är med på banan. Och annars är det ganska bra. Han, pojken, tycker napp är finemang även om det är tradigt när föräldrarna försöker överanvända det. han gråter nästan inte alls utan gnisslar lite om det är något som inte är bra. Vårt största problem förutom att vi tappat bort dygnsrytmen är väl att han somnar när han äter och inte hinner rapa innan - vilket inte är mycket till problem.

Så finns förstås alla farhågor, om allt som kan gå illa. Men det är väl en del av förälderns vardag.

... och blöjor och oljor och pryttlar och artiklar. Med en rabattkupong i handen och mer än än hyllvägg med blöjor har jag tittar på jämförpriser och gissat på kvalitéer och märken. Och det lutar ganska brant mot tygblöjor bara han blir lite större. Men då finns också flera olika märken och material och dessutom har vi fått erbjudanden om bättre begagnade blöjor. Men orkar man tvätta och hur många behövre man för att vii ska räcka till?.

Nu har jag även blivit både bajsad och spydd på.

Jag går omkring och fånflinar hela dagarna och vill att det aldrig ska ta slut. Jag jollrar, trallar och snackar och hjälper till och stånkar och stönar när magen slår knut på sig själv. Jag kokar napp, smörjer med olja och tvättar navel. Jag fattar att det blir vardag av det här med en dag med hämtningar och lämningar och barnsjukdomar och läxor och träningar. Men än så länge är det en walk in the park, en dag på landet och fläkt av förväntan.

Obama vs engelsk konfekt

2009-01-20T18:17:00.001+01:00

Olov lyssnar på Obamas invigningstal. Störst? En kille i frottékläder med mönster som liknar engelsk konfekt eller en ny president? Enkelt om du frågar mig.

Blöjor

2009-01-19T18:51:00.001+01:00

Jag köper blöjor för första gången. Icas egna är dyrare än märkesvarianten.

Ehuru Dan Andersson och Sofia Karlsson knyter ihop säcken och släkten

2009-01-18T15:17:00.006+01:00

Vi dansade vals på förlossningen.Vi skulle skaka ned det där barnet som knackade på utan brådska. Vi dansade vals till Sofia Karlssons tolkningar av Dan Andersson mellan värkarna för att det skulle bli något. Och efter 36 timmars värkar kom en lång man med långa fötter och långa fingrar enligt många lik Petra och enligt många lik mig, men enligt min egen mamma stöpt i samma form som mig. Och inte grät jag vid födseln som jag tagit för givet att jag skulle göra. Jag kände mig som en i arbetslaget runt Petra så då var inte det att tänka på. Men jag har förundrats över hans gäspningar, nysningar, hostningar och miner, och av bajset och första kissfontänen. Och se mig mätt kan jag inte.

Svaret på veckans vanligaste fråga: Olov. Nils Olov Söder. Olov för att det är fint och inte kontaminerat med personer man inte vill associera till. Nils efter hans morfars andranamn och Söder efter - ja mig, min pappa och farfar och hans far och farfar och efter deras barn och fruar.

"Tidevarv komma, tidevarv försvinna, släkten följa släktens gång. Aldrig förstummas tonen från himlen i själens glada pilgrimssång", skrev Sara som kommentar till förra inlägget. Som jag har haft det på tungan denna vecka utan att varken kunna det eller finna det.

Så var det begravning på morfar i Ängersjö. Morgonen efter kvällen då Olov kom hem åkte jag för att ta farväl av den sista i släkten av far- och morföräldragenerationen. Bokslut och nytt kapitel. På vägen var det som kallast -26 och förstås - strax efter Rätan och blogginlägg på vägen - en hel hop med renar. På kyrkans parkering i Ängersjö var det bara -9 men det blåste fan när jag satte på mig de sista delarna av kostymen och bytte morfars snowjoggings till finskor. Och i kyrkan var det kallt och prästen kom fem i elva och kollade några sista detaljer som ändå kom på skam och Fridas Maja skrek inte helt diskret lite då och då. Emil sjöng "Helgdagskväll i timmerkojan" av Dan Andersson och då kom hulkningarna mina. Jag var lite stressad efter ombytet på parkeringen och av kylan utanför och i kyrkan. Och jag tror Emil inte fick ur sig sista versen där han stod med tårarna rinnande utför kinderna och jag höll tal vid kistan om vad vi fått av dem och vad vi vill ge vidare till de kommande och kunde inte annat än beklaga att de inte fick träffas, Olov och morfar. Och det var en brokig samling i allt från jeans och skinnväst till ja - kostym och dräkt. Fler än vi vågat tro och mer eller mindre långväga. Klädseln bekom nu knappast morfar som tyckte att det var väl inget fel på kostymen från 70-talet när de skulle vara finklädda. Och vi huttrade i kyrkan. Men i en omålad kista av furu, som det anstår en skogsarbetare, blev det ett värdigt farväl. Och att sitta på Vänsjö bygdegård och äta smörgåstårta tillsammans med släktingar som varit osams i årtionden men nu satt tillsammmans för att de ville ta farväl av honom och kunde lägga gamla oförätter åt sidan. Och att träffa barn till hans syskon som jag aldrig träffat och att knyta ihop säcken med att en släktings son var sambo med en av de barnmorskor som hjälpt oss. Och att bli uppletad av Fridas Erik när jag kom till bygdegården, där han varit under begravningen och han kom springandes med öppna armar och skrek hej Jon. Varje besökare kändes viktig.

Jag och Petra träffades första gången på Ransäterstämman år 2000. Vi pratade lite och hon skulle visst flytta till Linköping så vi kunde höra av varandra då. Hon tyckte att jag såg ut som en tomtenisse - har hon sagt senare. Jag tyckte hon verkade trevlig och vi pratade om att hon kunde vara med och hålla en danskurs. Petra åkte buss och fick hjälp av en då, inte helt men ganska, okänd Sofia Karlsson att bära tältet till bussen. Då vi träffades.

Så - vi verkar få hjälp av Dan och Sofia att strukturera de större skeendena i våra liv. Jag tackar dem för det. Det har varit en fantastisk och intensiv vecka men jag hoppas ändå att nästa blir lite mer normal och städad på liv- och dödfronten. Just nu är det helt OK och helt fantastiskt bara att bli kissad på om det är rätt person som gör det. Såna händelser räcker för mig just nu.

Minus 22 och snart i Rätan

2009-01-16T09:20:00.001+01:00

Det är minus 22 enligt bilens termometer och jag är nybliven pappa och på väg mot morfars begravning. Bredvid vägen är det fullt med rentramp. På radion har de just spelat Vintern av Vivaldi. Jag ska fika lite.

Who's your daddy now?

2009-01-12T23:19:00.001+01:00

En pojke. Två trötta föräldrar. Mer verkligt än overkligt. Idag är jag fred och kärlek oavsett vad som händer i världen.

Ett förpliktande släktträd

2009-01-11T01:04:00.004+01:00

Petra letar namninspiration i en gammal bok om Skärvången. Petras farmors farfar var bror till Louise Hoffstens mormors mormor. Dessutom var Petras farfars farmor oäkta barn till Carl XIV Johan - ni vet mannen med svampen och gatan och efternamnet. Och min pappas kusin - Östen Edlund - var svensk mästare i diskus. Som ni förstår har vi anledning att ha höga förväntningar på det kommande barnet.

Vad betyder det här då Freud? (3)

2009-01-08T18:50:00.003+01:00

Vaknade i morse med en skön och kanske lite oväntad kombination av låtar i på hjärnan. De liksom grabbade tag i varandra i en skön mix. Den ena känner alla igen och den andra är inte alls lika bekant för allmogen idag. Bee Gees Staying Alive samt Sators Pigvalley Beach. Den ena är lite svängig kastratdisco och den andra pang-på-rödbetan-rock. På en Satorkonsert i Hedemora motorstadion som jag såg sa Sator att de spelade Pigvalley Beach live för sista gången. Jag undrar om det blev en var sant. Tyvärr finns den inte på You Tube och jag har inte hittat den för allmän lyssning någon annanstans heller.

Med vad betyder det? En undermedveten längtan efter fest och dekadens?

Eva Rydberg

2009-01-05T12:45:00.004+01:00

Om barnet föds imorgon kommer det alltid vara Eva Rydberg på TV:n på barnets födelsedag. Det kanske är roligast i början.

Vi har haft sköna lata dagar och inte gjort mycket för mänskligheten. Idag börjar jag jobba. I natt var det lite svårt att sova. Vi kolhydratladdar och förundras över vintern. Häromdagen var det 20 grader kallt. I Vänsjö var det - 36. Som när jag var barn. Mitt köldrekord är - 42. Då fick vi skjuts till skolan.

Munkar och minigrävare

2009-01-03T13:34:00.001+01:00

Utanför ICA finns en vagn med munkar och minigrävare.

En sista titt på året som gått.

2009-01-02T15:21:00.003+01:00

Förkyld igen. Inte däckad så att jag inte kan stiga upp och inte bara lite snörvlig. Svullen i halsen och kroppen har gått på en 60-70 procent. Sådär så att det funkar att vara uppe och göra saker men för trött för skidåkning och liknande. Har sovit ikapp med Petra som nu sömnladdar inför det som komma skall.

Så en uppsummering av året som gått. Mallen hämtad från Terese Isakssons Facebooksida:

1. Gjorde du något som du aldrig gjort förut? Jag har gjort Petra gravid. Jag har köpt bil.
2. Höll du några av dina nyårslöften? Tror inte jag avla något löfte. Jag brukar inte göra det.
3. Blev någon/några av dina vänner föräldrar i år? En hel drös.
4. Dog någon som stod dig nära? Morfar
5. Vilka länder besökte du? Sverige.
6. Är det något du saknade år 2008 som du vill ha år 2009? Mer ledighet, mer sommar och mer vinter.
7. Vilket datum från år 2008 kommer du alltid minnas, och varför? Kanske 17:e december. Det var då morfar dog. Det var också 17:e december 1994 som jag klippte av mig det långa hår jag då hade mer eller mindre av tvång. Det var traumatiskt för mig så jag kommer fortfarande ihåg datumet.
8. Vad var din största framgång i år? Att det gick så bra för Petra att bli gravid.
9. Största misstaget? Misstag? Jag? Det kanske framtiden får utvisa.
10. Har du varit sjuk eller skadat dig? Jag har varit rejält förkyld några gånger. Jag tror att jag skadat mig men kommer inte ihåg vad det kan ha varit.
11. Bästa köpet? TV:n? Bilen? Systemet för vattenburen värme? Mobilen? Dubbelsängen? Matsalsbordet? MP3-spelaren? 2008 var kapitalvarornas år.
12. Vad spenderade du mest pengar på? Vattenburen värme.
15. Gjorde någonting dig riktigt glad? Ja, många saker. Att åka i lössnö i Bydalen en vanlig vardagseftermiddag efter jobbet, att åka på turné i Sverige och hälsa på vänner, att höra morfar spisa av byalkisen, att veta att jag ska bli pappa, att bli morbror igen, att se att det går bra för lillebror.
16. Vilka sånger/artister kommer alltid att påminna dig om år 2008?Detektivbyrån. Anders Thunell och Olav L Mjelva.
17. Var du gladare eller ledsnare i år jämfört med tidigare år? Varken eller tror jag.
18. Vad önskar du att du gjort mer? Skrivit kanske. Läst.
19. Vad önskar du att du gjort mindre? Dumsurfat, läst tidningen. Okynnesinformerat mig. Sett på TV.
20. Hur tillbringade du julen? I Öd och hemma med Petras familj. I mellandagarna var min familj hit en dag.
22. Blev du kär i år? Jag slutade inte vara det.
23. Hur många one night stands? Det räknas inte om det är med med ens förlovade, antar jag.
24. Favoritprogram på TV? Reklamfria filmer och Tell me you love me.
25. Hatar du någon nu som du inte hatade i början av året? Nej.
26. Bästa boken du läste i år? Sånt där är så svårt att komma ihåg. Jag har läst ganska många böcker i år men kommer inte på någon just nu sommed marginal slår de andra på fingrarna.
27. Största musikaliska upptäckten? Detektivbyrån.
28. Något du önskade dig och fick? Det mesta. Det gick nästan väl lätt.
29. Något du önskade dig men inte fick? Jag skulle vilja att det var lättare att spontanumgås med folk. Bara trilla förbi och att andra trillade förbi. En vag önskan om att bli trummis, men det är ingen som uppfyller den åt mig när jag sitter här och önskar för mig själv.
30. Årets bästa film? Såg kanske en eller två filmer på bio. Jag glömmer bort dem, filmerna.
31. Vad gjorde du på din födelsedag? Jobbade.
32. Finns det någonting som skulle gjort ditt år ännu bättre? Mer semester. Varmare sommar. Mer tid med vänner.
33. Hur skulle du beskriva din stil år 2008? Natur och kultur.
34. Vad fick dig att må bra? Social samvaro.
35. Vilken kändis var du mest sugen på? Anders Flanders.
36. Vilken politisk debatt engagerade dig mest? Statliga uppköp av banker. Jag skrattar ihjäl mig åt åsikterna före och efter Carnegie. Tjena vindflöjlar.
37. Vem saknade du? Mormor.
38. De bästa nya människorna du träffade? Det bästa var att återse de gamla. Annars: Nikki och Sponge. Maja.
39. En värdefull läxa du lärt dig i år? Gamla hundar struntar i läxan.
40. Citera en sångtext som summerar ditt år:
Sångtexter är inte min grej. Jag lyssnar mer på melodier. Life/Universe med Detektivbyrån bekriver året bra.

Petra åker spark

2008-12-31T19:18:00.004+01:00

Här är Petra när hon låtsas åka spark. I själva verket är det jag som åker spark. Petra går sakta och värdigt bredvid. Det syns inte på bilden, men Petra har en präktig dräktig mage och när som helst ska det till. Kortet är taget bakom ICA och på köpet får ni se Sleipner som kommunal konst i form av en trästaty i bakgrunden. Kortet är taget med julklappsmobilen men jag har inte skickat den till bloggen med mobilen utan på vanligt vis. Man kan inte kontrollera resultatet lika bra med mobilen som på Internet. Det grämer mig. Hade jag gjort allt rätt från början hade det inte varit något problem. Nu är det det och det är lite krångligt att förklara för den som inte har kläm på det här med mallar (det har jag inte riktigt själv). Förvänta er plenty med vardagsrealism i framtiden. Som loftgångshus. Ni ser också framsidan av Odensalas loftgångshus. När man ser baksidan av dem - dvs loftgångarna - kan man tro att man är i en engelsk mindre bemedlad förort. Vardagsrealism alltså.

Menlösa barns dag

2008-12-28T10:12:00.003+01:00

Inte idag. Inte just idag vill jag att barnet ska födas. Visserligen har Menlösa barns dag bytt namn till Värnlösa barns dag och visserligen finns det en drös med framstående människor och än fler helt vanliga människor som är födda denna dag. Men barnet behöver helst inte födas idag och helst inte på någon annan dag i år. Det vore bra om det inte blev yngst i klassen och det är bra att det inte föddes på julaftonen. Och det här tänkte vi inte alls på när vi gjorde allvar av planerna att skaffa barn. Som Hummel sa hade det räckt med att se i kalendern när Marie bebådelsedag inträffar för att veta när man är i farozonen för att få barn kring juletid. Om barnet föds före eller efter nyår får vi se nu. närmsta dagarna. Sen kommer det ha betydelse för barnet åtminstone de närmsta 20 åren. Yngst eller äldst i klassen betyder en del.

Och fortfarande kan jag inte fatta hur det ska bli att bli förälder. Åtminstone säger alla det - att man inte kan ana hur det är att bli småbarnsförälder. Vi går och väntar på en stor förändring som vi inte vet så mycket om. Men vi har i alla fall köpt kombi. Frida - syster - och Johan berättade igår att när första barnet kom ägnades all uppmärksamhet och hur de försökte tyda minsta tecken som Erik gav ifrån sig. Nu med andra barnet så får hon bara hänga med eftersom det första barnet fortfarande tar så mycket uppmärksamhet. Det går tydligen bra det med. Vi kanske ska låtsas att vi får andra barnet på en gång.

För övrigt är barn på gång något att prata om. Det drar igång de flesta som någon gång varit föräldrar så man blir ibland - och särskilt Petra - överröst med babysnack. Vi kanske blir likadana själva men just nu är det där med barn fortfarande diffust, obegripligt och avlägset. Och vi har gått i en pytteliten föräldragrupp som för oss har varit bra eftersom vi inte har funderat så mycket på hur saker ska vara - födsel, bli förälder, amning och sånt. Nu ställde andra frågor och barnmorskan berättade om sånt vi inte tänkt på att man kunde tänka på. Bara det inte blir idag. Det kan gott få vänta några dagara till. Jag förväntar mig några sköna lata dagar nu och vill helst inte bli störd i det. Någon dag kan jag gott vänta med att bli förälder. Sen ska jag vara det resten av livet. Om allt går bra. Ständigt denna besvärjelse. Om allt går bra. Törs inte ta ut något i förskott. Jag gör mig beredd på att bli vän med oron. Om allt går bra.

Midvinter före och efter livet som vi räknar det

2008-12-22T01:58:00.004+01:00

Det har varit en speciell vecka. Det är verkligen midvinter även om nattens köld inte varit särskilt hård. När jag i tisdags tog mig ut på säsongens första skidtur, eller åtminstone varv i skidspåret,gick det så lätt så lätt men det det slutade rent bokstavligt i midvintermörker och regn. Midvinterregn och då borde jag väl anat oråd men det gjorde jag inte. Istället för att ringa upp pappa som ringt på mobilen följde jag med Petra - som uppgjort var - till Storsjöbadet och den nya relaxavdelningen. Jag är inte mycket för relaxavdelningar, har jag trott, men ändrade mig då detta var mer eler mindre ett bastuland med där vatten med apelsinskivor, diverse skivad frukt, kaffe, oliver och bubbelvatten ingick. Med den vedeldade bastun i tillägg befann jag mig i bastuheaven och avstod att toppa dagens triathlon med lite tango utan stannde extra länge i bastun. Inte heller hemkommen ringde jag pappa. Däremot ringde mamma på onsdag morgon och berättade att morfar dött. Bara sådär. Eller inte bara sådär. Hjärtat har varit dåligt länge och året då han skötte mormor i hemmet då hennes demens tilltog gjorde honom avsevärt äldre och sen hon dog har han inte direkt blivit yngre i kropp och själ även om han nästan alltid varit klar i huvudet. Han föll två gånger under söndagen och blev intagen på sjukhuset där han bara hade 31,5 grader i kroppstemperatur vilket ingen riktigt har kunnat förklara. Han var ändå medveten och pratbar i den mån han hörde något.

På onsdagen togs jag på sängen av beskedet och på torsdagen åkte jag tur och retur till Sveg för att ta avsked vid bädden. Vi sorterade lite bland hans grejer i väntan på att Långjanne skulle börja jobba eftersom de andra sköterskorna inte är långa nog att plocka ner honom och man skurit ner på vaktmästartjänsterna. Jag hade, vad jag minns, inte sett någon död förut och avstått från att se mormor, farfar och farmor och nu var det bara morfar kvar så det var liksom dags. Det var tvunget. Och under dagen innan - onsdagen - hade jag gråtit en skvätt innan jag for på jobbet, sen fortsatt till föräldragrupp och därefter glöggkväll till grannarna innan jag kom på att jag skulle åka till Sveg. Väl där var han förutom att han var blåslagen av fallen - ett blåmärke med form som en björnliganmask - så mager. Min lille starke morfar som sagt att jag var stark som en björn när jag släpade på stockar som han svingade, som lyft skotern till rätta när den kört fast och kånkat på älglår innan man hade vägar att köra älgarna på. Han var så mager. Han hade gått tom på bränsle och var så kall av kylrumsförvaringen och med viss hämning grät jag en lång utdragen gråt som om mödrarna, fruarna och mormödrarna som gråter vid kistorna i fjärran länder där det är krig och har hucklen skulle försöka besinna sig lite men bara lite. Jag tänkte på de små sakerna. Att det aldrig skulle bli jag på kökssoffan, mormor vid spisen som frågar om jag ska ha en sked till kaffekoppen (nä jag jag rör inte ner socker i kaffet) och morfar som la patiens eller sopade golvet. Det var slut med det. Helt. Definitivt. Att jag kunde ha ringt mer och att det var så få gånger vi nådde helt ända fram till varandra men att det ändå hände och att jag skulle vilja att det hade hänt fler gånger och att jag aldrig mer skulle kunna fråga om hur det var under kriget, under beredskapen, som jag gjorde när jag jobbade på Jamtli, att han inte skulle kunna lära mig något mer om jakt eller fiske och att han kanske skulle få träffa mormor nu som han hoppades och att jag också gör det även om jag inte riktigt tror på det. Det var bara slut och när jag la handen på skulten var det samma skult som förut men kallare och kinden var samma kind som förut men kallare fast ovanligt orakad och blek. Men ansiktet var sig inte likt utan magrare och mer insjunket. Gult och slut. Örat var dock helt sig likt. Jag tänkte på det. När jag stod där, intill och bredvid honom och inte visste hur jag skulle reagera - där i källaren på Svegs sjukhus granne med sjukgymnastiken och köket där jag hämtat mat så gånger när jag jobbat på hemtjänsten så tänkte jag på att örat var sig likt.

Det var en så intensiv upplevelse att sörja vid den dödes kropp. Morfars. Att släppa allt det andra och bara tänka på allt jag fått av denna människa och hans fru och allt som jag nu mist. Att helt gå upp i det intill honom och låta mig dras med i det. En begravning är en rit och det här var väl också det men ändå något annat och jag ångrar inte att jag inte tagit avsked på samma sätt hos mina föräldrars andra föräldrar. Så är det inte. Däremot är jag tacksam att jag tog mig tid och satt där om än aldrig så kort tid. Det kommer jag ta med mig tills jag dör. En upplevelse i det nya upplevelsesamhället där vi uppmanas ge bort en upplevelse i julklapp för att hålla de svenska hjulen igång. Morfars julklapp var lite tidig och knappast avsiktlig men större än vilket spa eller vilken ballonguppstigning som helst. Larger than life utan att överdriva.

Därefter räjsade jag hemåt i morfars 740 för att se Ranarims julkonsert och ta emot 75% av bandet i vårt hus. De decimerades av olika orsaker till 25%. Konserten var bra och jag slappnade av men helt mottaglig för mer jul var jag inte. Kl. 8 nästa morgon var det dags för nästa nära-livet-upplevelse. Ett ultraljud av Petras mage för att säkerställa att barnet ligger rätt. Det gjorde det. Vi fick mest se skallen i genomskärning uppifrån och flera genomskärningar av barnets bukhåla eftersom man med dessa mätningar kan fastställa barnets vikt på något finurligt vis. 3,2 kilo. Bullen i ugnen är alltså i princip klar och nu satt på eftergräddning och barnmorskan försökte få en sonisk bild av ansiktet men barnet vände andra kinden till och spelade svåråtkomlig och det enda vi fick en bild av var hjärnan i genomskärning och - örat. Vi fick en klar bild av örat. Som för att understryka livets storhet och kopplingen mellan livet före livet och döden efter livet så är det örat som visar upp sig för mig hos min morfar och hos mitt ännu ofödda barn.

Och idag har det alltså varit årets kortaste dag. Jag har jobbat helg och det är inte mycket att säga om det. Vintersolståndet. Det är ett vackert ord och om det är idag eller på julaftonen som djuren kunde prata med varandra vet jag inte men samma dag som jag var i Sveg sköt de älg alldeles utanför mitt jobb. Älgarna hade varit där några dagar och man tyckte de var väl närgångna när de knallade runt bland tegelhusen och min chef la ett ett äpple på fönsterkarmen till TV-rummet som älgkon mumsade i sig och älgkalven följde henne i hasorna. En av de ensamkommande asylsökande barnen visade mig bilder han tagit av älgarna som han tagit med sin mobil. Morfar var passionerad älgjägare och hela tiden bekymrad över när jag skulle börja jaga egentligen. Det har varit en märklig vecka och aldrig har väl Viktor Rydbergs dikt Tomten känts mer aktuell en midvinter som denna. Jag läser och ryser. Inatt är det jag som är tomten. http://runeberg.org/rydbdikt/tomten.html

Vintertrampare - ett boktips

2008-12-14T16:05:00.005+01:00

Jag har skrivit kontrakt med Östersunds kommun. Jag har blivit en vintertrampare vilket betyder att jag lovar på heder och samvete att cykla till och från jobbet 60% av resorna till och från jobbet. I gengäld har jag fått sprojlans nya vinterdäck till cykeln och en cykelhjälm. Jag måste rapportera in en gång i månaden hur många dagar jag jobbat och hur många dagar jag cyklat.

Det är 7 km till jobbet och det kan gå ganska riktigt tungt nu på vintern även om snösvängen prioriterar cykelbanan som går förbi både mitt hem och mitt jobb. Storsjön har inte frusit helt än (jo kanske nu, men inte sist jag såg den) så luften har varit fuktig och fylld med iskristaller och till det snö senaste veckorna. Faktum är att träden är mer rejält nertyngda av frost och snö. Hängbjörkarna som sträcker ut sig över cykelbanan på Strandgatan tyngs ned i cykelhöjd och piskar ansiktet om man inte är med. För att klara upp detta har jag bytt taktik vad gäller cyklingen. På sommaren försöker jag ta mig mellan jobb och hemma så fort jag kan. Det håller inte nu, då kurkar jag. Nu har jag börjat lyssna på ljudböcker på mp3-spelaren. Istället för att vara en kamp mot klockan och elementen blir nu cyklingen en stunds kontemplation och äventyr och jag har inte alls bråttom eftersom lyssnandet tar slut fortare om jag cyklar fortare. Konsten är att hitta böcker som inte är tråkiga och kanske måste de hela tiden ha små cliffhangers så att man inte vill släppa dem. Jag håller på att bränna igenom Jan Guillous senare böcker som alla hela tiden håller en lite i luften och på halster utan att ge en de sista pusselbitarna. Jag vet inte hur det skulle fungera med mer kontemplerande böcker. Jag har alltså omtolkat cyklingen från kamp till kontemplation - annars skulle jag inte orka. 20 minuters kamp är OK men nu på vintern tar det upp till 45 minuter beroende på väglag (lätt packad snö). Då orkar jag inte kämpa mig fram utan mår bäst av att cykla sakta, lugnt tillbakalutad.

När jag väl kommit in en ljudbok vill jag lyssna på den hela tiden, samtidigt måste jag göra lagom svåra saker. Plocka disk ur diskmaskinen, städa, hänga tvätt funkar. Härom dagen satte jag ihop ett IKEA-bord. Det gick bra. Att såga av benen till den höjd vi ville ha gick däremot inte lika bra eftersom det krävde en del räknande. Nu är benen lite för korta. Så kan det vara när man prioriterar fiktion framför verklighet.

Kvällssol över Östersund. SMHI spår och gud rår.

2008-12-07T15:52:00.002+01:00

Tihi. Nu är klockan snart 16 och det skulle vara beckmörkt ute om inte snön reflekterande allt ljus. Men enligt SMHI blir det en solig kväll ikväll. Jag väntar och ser (jo jag var helt maniskt på mellan- och högstadiet och rättade minsta lilla felskrivning som lärarna gjorde framme på tavlan. Varenda en.).

Några tecken på att sommaren är slut

2008-12-04T11:43:00.003+01:00

Jag har hittat några säkra tecken på att vi inte längre behöver oroa oss för beach 2008.

Snö på cykelsadeln. Och resten av cykeln.

Ett upp och nervänt tomteskägg på huggkubben. It doesn´t beach to me.

Bil med extraljus som mest påminner om ett periskop.

Istället för att blogga (2)

2008-12-01T12:20:00.003+01:00

Istället för att blogga har jag:

Bakat tunnbröd en dag i Skärvången i bakstugan som Petra var med och timrade.
Cyklat och lyssnat på ljudbok till och från jobbet.
Städat hela huset.
Varit på dop i Sveg - systerdotter Maja.
Varit i Sveg och hälsat på när Frida ändå var där med barnen - två svegsresor alltså.
Häpnat över hur lite nya bilen dra på landsvägskörning -ca 0,5 l/mil med dubbdäck på.
Jobbat.
Adventspyntat och allmänt julfetischerat i förtid.
Till exempel druckit tre liter julmust, ätit pepparkakor med ädelost, risgrynsgröt och skinkmackor med hädiska färdigskivade julskinkskivor.
Pillrat med adventsljusstakar, mest på jobbet där vi har en hel drös. Varför är lamporna inte parallellkopplade i ljusstakar? Visst, mer sladd istaken (det lät det), men så mycket lättare att använda. Då skulle alla lampor utom en lysa när en lampa pajat. Så mycket enklare att byta lampa. Särkilt när man ska serva en 10-12 stakar.
Börjat i föräldragrupp.
Var får barnmorskorna sina läromedel ifrån? Stickad livmoder med navelsträng av garn. Vem stickar livmoder? Barnmorskorna själva eller finns det ett företag som gör dem? (Vad heter livmoder i plural? Livmödrar? Livmodrar?)
Lärt mig att Östersunds kommun tycker att det räcker om mammorna går i föräldragrupp. Mammor får betald ledighet för två tillfällen. Pappor ingen alls.
Skottat snö. Ordentligt och kraftfullt.

Du har en vän i Sveg

2008-11-18T12:19:00.003+01:00

Såklart.

Blandade kvällsaktiviteter

2008-11-17T19:25:00.006+01:00

Vad gör Jon på kvällarna när han inte jobbar, kanske ni undrar. Här är en lista på utvalda aktiviteter sista veckorna.

Går på konsert: Detektivbyrån (om ni är trogna läsare vet ni det).
Går på konsert: Jämtkväll med Christina Kjellsson, Björn Gidlund och Mikael Eklöv.
Går på teater: Klungan, det är vi som är hemgiften.
Blir dubbad - jag och 100 andra skriver på ett kontrakt om att cykla 60% av jobbresorna under vintern. I utbyte får vi vinterdäck till cykeln och en cykelhjälm samt ska rapportera vårt cyklande. Kontrakt. Det är vad jag behöver för att verkligen få mig upp på cykeln när det är kallt.
Går tangokurs i vals och milonga. Alltså, det är en förening för argentinsk tango som har kurs i hur de (förut) dansar/dansade vals i där man också dansar tango. Man dansar tango till valsmusik, om ni frågar mig.
Går på konsert: Ale Möller, Aly Bain och Bruce Molsky.
Går på föräldragrupp (Ok - eftermidagsaktivitet.)
Se på Star Trek.
Fastna framför datorn.
Köra bil. Åkte hem från Sveg igår. Bilen snittade under halvlitern tor Östersund-Sveg. Såatte.

För övrigt har jag varit förkyld och för en gångs skull sjukskrivit mig och förkylning gick över på ett kick men jag förstår fortfarande inte hur det fungerar med karensdagar när man jobbar 8-17. Har pratat med en från löneavdelningen och en från personalavdelningen och de vet inte heller - i Östersunds kommun. Det jobbar 5000 pers åt Östersunds kommun. Hur kan de inte veta detta?

Maybe not your average shoppingblogg (Shoppingveckan bättrar sig, samtidigt som marknaden åker på ännu en åthutning.)

2008-11-07T23:59:00.007+01:00

Med konsumentvägledarens ord i bagaget ville bilhandlaren inte bråka. Eller. Mer att: ni har ju varit bra att ha att göra med så jag orkar inte tjafsa, men egentligen säljer vi många bilar med bara en nyckel. Han överlät till mig att kolla upp priset för nyckeln. Vad kostar det att kopiera en husnyckel? Sist jag gjorde det - kanske 7-8 år sen - kostade det 60 kronor. Vad kostar det fixa en ny bilnyckel? 1835 kronor. Jag häpnar och tackar gud och kommunen för konsumentvägledaren. Och att Petra är en rottweiler som övertalar mig att ringa eftersom jag är en toffel som helst står och skrapar med foten i gruset med mössan i hand.

När jag kom för att byta mp3-spelaren med radio läser jag inget om radio på skylten bredvid demomp3-spelaren med radio. Har jag drömt allt? Har jag lurat mig själv? Jag måste böja mig fram för att se längst ned i ena hörnet att skylten skrivits ut samma dag som jag är där. De har alltså bytt skylt. Medan könumren sakta tickar fram förbereder jag attacken på butiken och personalen. När jag till slut för fram problemet så föreslår säljaren en annan spelare och så var det med det.

Jo just det. Vi har pengar, försäkringar och lån hos Länsförsäkringar. I veckor har de annonserat om att deras medlemmar/kunder skulle få återbäring. Och vi har inte hört nånting eller fått brev. Petra tyckte jag skulle ringa och kolla. Då har vi blivit bortglömda eftersom vi flyttade från lägenhet till villa förra året och återbäring bara var för de som varit kund hela förra året. Eftersom vi bytt boform förstod inte försäkringsprogrammet att vi varit kunder hela året (OK man kan här ha en lång diskussion om vad förståelse innebär och om ett datorprogram verkligen förstår någonting. Se förstå som en metafor, så tar vi det någon annan gång.). Men visst, återbäring skulle det bli. 1600 spänn.

Genom några telefonsamtal har vi sparat/tjänat 3485 kronor. På ett sätt är jag glad för det. På ett annat sätt tycker jag att det är åt helvete. Jag vill inte hålla på och bevaka och och ligga på och vara som en lobbygrupp för mig själv. Jag vill att det ska funka ändå. Jag vill inte behöva diskutera priset på tomaterna varje gång jag handlar och behöva veta var de växt, hur de transporterats, vilket väder det var i regionen de kom från under växtperioden för att kunna bjuda ett korrekt pris på tomaterna. Jag vill bara att det ska funka. Rätt pris och inga rövare dragna tack. Jag vill inte ha förhandlingar med tappade ansikten hos de som försöker bluffa och sen försöker låtsas som att det är normalt när de blir påkomna. Ge mig en planekonomi så jag slipper diskutera mina ekonomiska rättigheter. Eller så är det ni som skärper er, marknaden (nej, jag och marknaden är inte du med varandra).

Dålig start på shoppingveckan

2008-11-05T23:23:00.006+01:00

Jag har en dålig shoppingvecka. I måndags köpte jag mp3-spelare med radio. I tisdags upptäckte jag att den inte har radio. Jag vill ha radio. Innan detta hände har jag pajat allt jag har som låter och är bärbart - CD-spelare, pod med mp3 och radio samt Kalle Ankaradion som följt med en KA-tidning och lämnats på tåget. Jag letade fram min senaste freestyle (Är inte det en 5:e sorts låneord? Vi hittar på ett engelskt ord som inte finns.) och dunkade i lite Sator och Bad Religion från anno dazumal. Det funkar men freestylen knäpper illa lite då och då så att det känns som en stöt i örat. Dessutom har den ingen radio. Alltså - ny mp3-spelare med radio. Jag bad specifikt om radio. Det stod radio på skylten. Radio nämns i instruktionsboken. Men - ingen radio.

I tisdags köpte jag bilen jag pratat om tidigare. Alla fel skulle vara åtgärdade och allt frid och fröjd. I själva nu-tar-vi-hand-och-blinkar-till-varandra-karlar-emellan-ögonblicket visar det sig att det är bara en bilnyckel. Efter att Petra idag pratat med konsumentvägledaren visar det sig att det är ett grundfel och att man kan kräva nyckeln. Dessutom kan försäkringsbolag vara skeptiska till stölder om en nyckel är på vift och den inte är bortkodad från bilen. Osv. Försökte ringa säljaren idag men han hade inte tid när jag hade det och sen var det tvärtom.

Jag har alltså köpt två saker den här veckan och båda saknar något som ska finnas med. Om någon mer vill lura mig så är det bara att komma med feta erbjudanden. Jag har ärliga blå ögon och en fet plånbok. Varför kan inte folk som säljer saker göra det enkelt för oss som gör sitt bästa för att shoppa hela Sverige ur krisen? Här tar jag mitt ansvar som med borgare i ett kapitalistiskt land och vad får jag tillbaka? Skärpning, marknaden!

Atopi - what´s in it for me?

2008-11-04T08:51:00.003+01:00

Jag kom till doktorn efter att ringt ett läkarnummer, blivit hänvisad till ett andra nummer och sen slutligen en tredje. Denne läkare undersökte mig och sa sen att det var en fjärde läkare som jag egentligen skulle besökt.

Utslagen (jag förstår att ni vill veta allt om kämporna) är enligt läkaren atopiska. Jag har det i mig genetiskt. Är man atopiker har man förutom en disposition för eksem även lätt att få astma, hösnuva och/eller födoallergier. Känns ju bra. Vi ska visst vara uppemot en 20-25% av befolkningen som har detta. Jag hade utslag som barn och var allergisk mot röda frukter och grönsaker. Det gick över men tiden och sen har det inte varit något problem. Förrän i våras alltså. Troligen beror de på att det vintertid är torrare luft här än i Linköping där jag bott större delen av mitt vuxa liv. Jag köpte också ett par byxor (halva halva reapriset på Domus, 125 kr!) som jag misstänker skavde igång eksemet. Jag måste kanske bli hiphopare - men har de stora byxor fortfarande?

Det är tydligen vanligare här i Skandinavien än i resten av världen. Med hela bilden beskriven så förstår jag att det är fler i släkten som är drabbade på olika sätt. Men. Varför finns det? Vilka är de fantastiska fördelarna? Eller är det bara ett genfel som inte dödar innan man får barn och därför kan leva vidare? Jag tänker att det måste finnas en vinst med det eftersom det finns just här. Varför är det bra att vara atopiker i Skandinavien? Varför finns det fler som är det/har det här? Ett annat genetiskt särdrag här ska ju vara att vi som vuxna tål komjölk. De som inte tålde det värsta svältåren dog ut. Eller är det som med malaria och blödarsjuka? I områden med mycket malaria finns en större andel med blödarsjuka. Detta då blödarsjuka ärvs recessivt och en blödarsjukegen ger skydd mot malaria men två ger malaria. I 75 % av fallen är det bra med genen men i 25% ger det blödarsjuka. Tror jag Ingvar sa på gymnasiebiologin. Vad är i så fall fördelarna för mina ickeatopiska släktingar?

Stalker

2008-10-30T10:35:00.005+01:00

Eeh. Hrm. När jag tycker inte att jag är en stalker. Bara hemma vid datorn kanske. Jag hörde det först i någon större utsträckning när jag lyssnade på en Fredrik Strages Fans. Då sa inläsaren ståkerr (ståkkolms-r). För några veckor sen diskuterades en ny stalkerlag. Då sa uttalade man på samma sätt som när man säger kalk. Intressant det där hur man ska göra låneord svenska. Det verkar finnas tre sätt. Om de är engelska: Antingen uttalar man dem på ett svengelskt sätt och stavar dem engelskt, tex e-mail (ja, Sv språknämnden rekommenderar e-post, men det har väl inte slagit helt 100 %). Eller så uttalar man dem svengelskt och stavar svenskt, t. ex. tejp. Eller så stavar man enligt ursprungsstavning och uttalar det som man läser ut det på svenska, t. ex. overall och pullover.

Basta med Detektivbyrån

2008-10-30T09:32:00.003+01:00

Sitter hemma i mysbyxor, ullfrottétröja, en till ulltröja och raggsockor med gårdagens bastning kvar i kroppen. Någon gång när jag blir stor och lever ett mer regelbundet liv ska jag bli som pappa och basta en gång i veckan. Jag sover så bra av det.

Visst, det går att optimera bastningen. Jag har fortfarande svårt att att ställa in den optimala temperaturen. Vredet är för oprecist. Igår var det aningen för kallt och sist var det aningen för varmt. Det ska vara så det svider i skinnet och porerna fläks upp på en gång. Men sen ska det inte slita i kroppen av värmen. Lavarna, bänkarna, skulle behöva bytas. De är av fur och kådar av sig så att man blir lite luggad när man reser sig från en av platserna. Sen skulle jag vilja flytta om dem för att få in fler människor och för att kunna sitta högre upp. Alltid fler människor. Det mesta vi gör i det här huset syftar till att få in fler här. Jag tror vi har 7-8 extra bäddar. I sängar alltså.

Jag går omkring tycker att jag och Detektivbyrån är kompisar. Musiken de spelar är som en skön saga och jag vill vara med. Jag brukar inte tänka att jag är kompis med musiker och andra konstnärer jag inte pratat med. Erlend Loe och Bodil Malmsten hör till undantagen. Vi kommer så bra överens Detektivbyrån och jag. Det var länge sen en konsert väckte så mycket sympati hos mig och jag bar med mig den i flera dagar som nu. Sättet som Anders Flanders (det namnet alltså) verkar helnjuta av att spela dragspel och hur vibrafonkillen studsar runt när han spelar och hur de förtjusta berättar hur de fått till ett särskilt pianoljud. Och att de är så inne i det de gör att lånat pengar för att kunna spela in skivan. Och långa utvikningar om Tore Skogman och Kingen och att de blivit kompisar med Hoven Droven. Och att i en låt så skymtar Kärleken är evig kort förbi några gånger så att jag både lyssnar om och tänker på låten länge innan jag kommer på vad jag har hört. Kombinationen av självdistans och kärlek till det man gör. Och sen sjungar Patrik Larsson i P3:s MNK Kärleken är evig när jag åker till tippen med en vagn med löv och buskklipp och snön pudrar Odensala. Det är lite saga över en del av livet just nu och jag är kompi med Detektivbyrån. Och om någon inte tänkre se dem när de passerar i en stad nära er så gör ni fel.

Snö på mina lövhögar

2008-10-28T10:05:00.003+01:00

Det är snö på lövhögarna - i år igen. Tydligen lockar krattningen fram snön. Snö alltså. Jag förstod mig aldrig på pappor som inte tyckte om snö för att de måste skotta när jag var barn. Jag gör det inte än heller. Det har hela tiden känts tråkigt att sommaren tagit slut. Men med ett två flingor högt snötäcke är jag redo för vintern. En av bilarna har vinterdäck. Hängrännorna är tömda. Potatisen är plockad. Vedskjulet är mer än fullt. Jag har nya ullfrottéstrumpor. Mer kyla, tack. Mer snö, tack.

Okej. Det är kanske inte helt nödvändigt med bärnät över jordgubbarna längre. Men det är fint i motljus på förmiddan.

Fint tillsammans + Lars Hollmer = Detektivbyrån

2008-10-28T00:24:00.007+01:00

Såg Detektivbyrån igår och blev lycklig. Så unga och så bra på mellansnack. Och riktigt trevlig musik. Dessutom pratade de ganska mycket om Tore Skogman och Kingen.

När jag är på konsert vill jag alltid placera musik i förhållande till vad jag känner till sen innan. Detektivbyrån är definitivt en korsning av Lars Hollmer och Fint Tillsammans. Lars Hollmer hade en jättehit i början på 80-talet som spelades ofta i väntan på att barnprogrammen började - Boeves psalm. Fint tillsammans vet jag inte så mycket om. . Jag började lyssna på dem på grund av en låttitel - Full fart och solsken hela dagen - eller nåt. Jag hittar melodier på You Tube men inte med video och grejer. Do the math.

(Boeves psalm med Köpings dragspelsklubbs ungdomsgrupp)

+

(Någon som löper till Fint tillsammans)
=

(Generation Celebration med Detektivbyrån)

Hmm. Undra om någon orkar lyssna såhär långt. Detektivbyrånvideon är visst s.k. featured video denna vecka på You Tubes framsida. Amerikaner diskuterar huruvida den är bögig eller om den är annorlunda och bra.

Så hjälper jag Island ur krisen

2008-10-21T13:29:00.004+02:00

I den här krisen som man ser mycket mer av i media än i verkligheten - är det en krisbubbla? - så drar jag mitt stå till Islands stack genom att helt snöa in på Arnaldur Indriðasons deckare och läsa dem så fort tid ges eller tas. I vanlig ordning började jag nånstans mitt i eftersom det bara var fjärde boken på svenska som fanns att köpa i Borgholms bokhandel i somras. Som en följd har jag ögnat igenom hela Islands historia i Nordisk familjebok samt om en del om islänningarna och som bonus lite om Japan också. Jag Nordisk familjeboksurfar. I Japan har de små fula men starka hästar och mest glädjande med den japanska materiella kulturen är hur snabbt den lär sig den västliga. I slutet på 1800-talet fanns bara knappt 60000 islänningar - som Östersunds kommun nu. Ca år 1200 tror jag det var - innan Island börja falla samman fanns 100 000 islänningar. Ja nu vet ni det. Så nog ska de klara av den här krisen, islänningarna. De är sega. Då, i början på 1900 var det mest danskar, norrmän, kanadensare m. fl. som levde av Islands fiske och så hade det varit under en lång tid då först Norge och sen Danmark tog över Islands fiskeflotta. Istället levde islänningen på får, kål och potatis och byggde hus av torv. Klart som fan att de försöker sko sig på andras ekonomiska system - fattas bara annat när andra varit så djävliga med dem.

Hälsocentralen som en höna istället för en fjäder

2008-10-15T10:07:00.004+02:00

Hur gör man för att komma i kontakt med rätt person på hälsocentralen och vem är rätt person? Jag behöver komma i kontakt med en läkare. När vi flyttade till Odensala fick vi en varsin lapp som sa vem vår personliga läkare är. Nu har jag sen länge tappat bort lappen och man kan bara ringa direkt till varje läkare. Då vill jag helst inte testa mig fram bland läkarna. Om jag ringer till själva hälsocentralen kommer man bara till distriktssköterskorna.

Jag var dit i våras med utslag på benen. Helst hade jag velat träffa hudkliniken direkt med det skulle börja längst ner i hierarkin. En sköterska tog emot mig och visste inte alls vad det var. Hon försvann 5 minuter och kom tillbaka med en bok om hudåkommor. Hon jämförde sen bildrena i boken med mina ben men hittade ingen riktigt bra bild. Till slut hämtade hon en annan sköterska som sa att jag skulle smörja med hydrokortison i en vecka och se om edt blev bättre. Det blev det tillfälligt men nu, efter sommaren är det lika igen och jag skulle helst hoppa över sköterskeledet för att direkt komma till den som nu ska vara min läkare.

Såna här små hinder gör att jag kan skjuta på saker i månader - ja år. Det är lite för bökigt och jag vill inte hålla på trycka stjärna fyrkant och vänta på min tur så istället så gör jag ingenting och hoppas att det inte är så farligt. Överlag skulle jag behöva ha lite mer terrier i mig. Och ja. Det är Petra som tjatar iväg mig mig. Annars krävs det en bruten arm eller nåt. Och det handlar inte om att jag ska vara karlakarl och klara mig själv utan mer om att det är lite för besvärligt. Jag kommer i alla fall knappast orka bli någon rättshaverist.

Loe, Viktor Johansson och en Peugeot 406

2008-10-14T12:16:00.004+02:00

Jo så att...

Det ska väl inte stå på innan jag har en egen stadsbuss i Linköping. Se kommentarerna i förra inlägget.
Grannarna ska flytta. Våra söta snälla grannar. Förra veckan knäppte en mystisk man i kostym kort på deras hus. Nu ligger det ute på Hemnet och vi vet inte vad som hänt. Så, kamrater - köp det - vi behöver nya söta snälla grannar.
Jag blir sugen på att läsa Erlend Loes nya Kurtbok. För övrigt har jag legat av mig på Loefronten. Förut läste jag böckerna innan de kom på svenska, men senaste boken om tjejen som vill ta självmord har jag inte hunnt med. Volvo lastvagnar var lite av en besvikelse som jag inte hämtat mig från.
Viktor Johansson som gick skrivarlinjen samtidigt med mig ska komma med en roman i veckan. Han som bara skrev för mig helt obegriplig poesi och sen kom ut med en poesisamling, fick Borås tidnings debutantpris, startade ett poesifanzine på nätet och nu recenserar i både Aftonbladet och HD (jag antar att det är Helsingborgs Dagblad). Jag vill också vara lite driftig och självgående. Han föreslår att jag ska skriva en kvart om dagen.
Bilen alltså - en Peugeot 406. Jag kände inte alls till den innan vi började vår quest for the ultimate second hand familjenorrlandsbil. Jag vet fortfarande inte om vi gjort rätt. Bil verkar överhuvudtaget vara en ganska dålig affär och nu har vi tre. Nån som vill köpa en 740 från -86? Kommer jag någonsin att lära mig att stava till peschå eller pugurt? Franska alltså.

Hemma från Linköpings folkmusikfestival

2008-10-13T22:18:00.004+02:00

Jag har kommit hem från Linköping och folkmusikfestivalen. Före dess åkte jag tur och retur till Umeå under en dag med jobbet för att träffa Migrationsverket. Dagen före det hann jag med tangokurs, en desinformativ information om föräldraförsäkring på Försäkringskassan, vedtravning samt ett bilköp där det bara fattas att vi gör en slutkoll på bilen efter verkstadsbesök.

Linköpingsbesöket avslutades i vanlig ordning med ett besök hos Sara och Fredrik där jag och Petra turas om att vara mer eller mindre i koma. Jag har ungefär tusen intryck jag skulle vilja berätta om men det får räcka med några.

Festivalen alltså. Jag bara fortsätter att förundras över fenomenet. Över att jag och Petra en kväll pratade om att det skulle vara kul med en demofestival och att sen den ena tillfälligheten efter den andra i kombination med bra idéer och bra folk ledde till en festival där alla möjliga människor i olika åldrar, nationaliteter och med ganska olika fokus samlas i Folkets park i Linköping för att dansa, spela och lyssna på musik eller bara träffa folk. Hur jag snart inte längre vet vad som hände när festivalen kom till eftersom jag berättat om det så många gånger att jag snart minns mer av berättelsen äån händelserna och blir förvånad över när någon berättar om sånt jag glömt. För ett tag var festivalen och det vi gjorde i folkmusikföreningen det som mest definierade mig som person. Att berätta om eller fundera på ett småhavererat exjobb eller timvik på hemtjänsten var inte alls lika kul som engagemanget kring festivalen och föreningen. Och fortfarande märker jag att jag kan gå igång lite väl mycket när jag pratar om hur det gick till när allt började. Att folk börjar stå och trampa och flacka med blicken men jag måste bara berätta klart.

Folk som bara dyker upp:

Jamtliarbetare - aktörer från när jag jobbade, kommunungdomar och en timmerman jag träffade på en fest i somras.
En som gått en skrivkurs för mig i Östersund och nu flyttat till Arvika och som berättade att han filmat mig när jag vände kolbullar och skrävlade på Jamtli.
Artister som jag är bekant med sen förut som puffar mig på armen och säger hej och hur är läget. Jag är löjligt svag för sånt. Jag vet ju att de inte är mer värda än andra människor. Men ändå.
En bloggläsare. En som jag träffat några gånger förut som gått samma danskurs i Malung som Petra som berättat att hon snubblat över bloggen och sen läst den. Det har jag gått och glatt mig åt hela helgen. Att bli läst.
Halva Folkmusiksverige med ansikten jag bara känner igen, folk jag någon gång tältat bredvid, kompisars kompisar, RFoD-folk, återkommande festivalbesökare - alla möjliga.
Ett helt gäng med folk som jag faktiskt varit med och lärt dem dansa som i vissa fall är betydligt mer aktiv än vad jag är nu.
Ett 5 dagar gammalt barn i en vedkorg. Hummel och Monika förärade festivalen ett kortare besök.
Alla de jag någon gång samarbetat med i folkmusiksammanhang.

Det är lite som en klassåterträff. En massa människor från förr dyker upp. Skillnaden är att dessa valde jag själv i många fall att umgås med och vi har gemensamma intressen. Dessutom är det mycket musik och dans.

Det heter inte man. Det heter jag. II

2008-10-06T21:29:00.003+02:00

Sånt händer.

Man åker till Skärvången på årsmöte för en förening man inte är med i och får se lite av en återförening mellan gamla syskon.
Man träffar på en arbetsbekant på vid kassan på ICA och försöker förklara de komplicerade ägar- och arvs- och driftsförhållandena för huset i Skärvången fast det inte är någon kö vid kassan. Hur tänker man då? Det vore gott om någon tänkte på vad som är lämpligt att börja dra upp när.
Man får två släp med ved av mågen. Dvs. det var byggrester som blev ved.
Man ser att det mesta som kan eldas skulle kunna vara ved och räds att bli som han i sketchen (Lorry? Yrrol? Killinggänget?) som eldade upp böcker, möbler, inredning och till slut parketten.
Man njuter av elden.
Man travar ved. Det är så lättravat med bräder.
Man lånar en bil över natten och provkör lite.
Man piratladdar ned ett missat avsnitt av en TV-serie från SVT.
Man misstänker att Tell me you love me är 00-talets motsvarighet till Scener ur ett äktenskap + sex fast man inte sett den sistnämnda serien.
Man råkar gå till Försäkringskassans föräldrainformation i blåbyxorna med lera och sågspån på knäna då man inte hunnit byta om och tänker alla ska tro att man är byggjobbare.
Man tar på sig en tur och returresa under en dag till Umeå av principskäl.
Man förbannar sekretessen och tystnadsplikten för att man helst av allt vill vara lika glappkäftad som vanligt.
Man gör löjliga tester på Facebook och finner att en ängel är tatueringen som passar en.
Man konstaterar att byggjobbare bra mycket oftare har tribaltatueringar än ängeltatueringar. Så mycket för den illusionen.
Man ser 14-årskillar välja den dubbelt så dyra, men rättvisemärkta, Ubuntocolan och hör dem säga att det är klart värt det samtidigt som man själv köper en vanlig Pepsi.
Man går hem och tänker på 14-åringarna och jämför deras veckopeng med sin månadslön och köper Ubuntocola för man vill ju inte vara sämre än 14-åringarna. Inte så mycket i alla fall.
Man hör och ser sin sambo skratta ihjäl sig åt att det på en ny Volvo står hankuk längst ner i vänstra hörnet på vindrutan där informationen om själva rutan är skriven.

Jobba hemma

2008-10-02T11:02:00.003+02:00

Petra har tagit med sig jobbet hem. Inte bara papper och dator den här gången utan också en fem, sex medarbetare. Jag kokar kaffe och ställer fram fika och håller mig undan. Samtidigt som jag på håll hör dem diskutera och jämför det de säger med Petras berättelser från jobbet. Visserligen går jag runt och iakttar folk hela tiden - men de här människorna är ju en så stor del av hennes vardag och den hör jag alltid ur hennes perspektiv. Nu får jag höra dem från när jag stökar i köket och när jag fikar med dem.

Grävskopan jag tog kort på sist la inte asfalt. Den fräste upp gatan lite mer än innan. Nu lägger de asfalt i regn och höstrusk. Till er tjänst har vardagspaparazzin Jon förevigat detta. Jag förstår att det är spännande för er.

Jag antar att det är såna här hårdföra män man kallar grovisar. Eller är det spadsnok? Eller är spadsnok en grovis?

Bilar, asfalt och ett smultron

2008-09-30T12:08:00.004+02:00

Vi är dumma i huvudet. Vi försöker vara rationella samtidigt som vi köper bil. Det gör att vi hamnat i en loop av argument, Blocket.se och variabler hit och dit som vi inte lyckas ta oss ur. Det är lättare att köpa hus än bil - åtminstone för oss. De bilar vi har har liksom bara kommit till oss. Petra köpte sin av hennes lillebror när han inte ville ha den längre för att den var för tjejig. Jag ärvde min av morfar. Men nu när vi försöker göra ett aktivt val så ändrar och ångrar vi oss hela tiden. Jag anar att bilindustrin är en enda stor kartell som gått ihop för att göra halvbra bilar för att alla ska behöva reparera dem mycket, för att de ska gå på bensin eller etanol - som enligt en skrift jag läste på en verkstad förstör bilarna mer än bensin- för att man ska bli missnöjd och hela tiden hoppas att gräset blir grönare och vägarna vackrare och vilja köpa ny bil. Tyvärr gör inte aningarna att jag undviker fällan utan att jag ändå går rätt i den. Lömska bilskojare.

Ett år efter att man grävde upp vår gata för fjärrvärme så lägger man nu på asfalt. Här står det inte still.

En grävare! Skrek alltid mina kusiner när de såg vadsomhelst med en skopa när vi var yngre. Jag smygfotar genom tvättstugefönstret.

Det ser ut som vi bor på en gata i skogen. Jag fortsätter att smygfota gömd bakom husknuten.

Men, kusiner och andra. Den här grävarn gräver inte. Den lägger asfalt med skopan. It's amazing vad de hittar på nuförtiden.Livet är inte bara stora maskiner. Här en solros som inte slagit ut. Ska den hinna? Ingen annan av mina solrosar har slagit ut.

Smultron är the shit. Och ärter och rödvinbär. Det tar inte slut förrän frosten kommer.

Volvos värde bla bla

2008-09-20T14:32:00.002+02:00

Mirja har rätt, det finns fler alternativ. Och efter att ha pratat en del med Johan på jobbet är förvirringen lika total som innan. Nu på sistone har det varit tal om Audi A6 - lite lyx och guldkant på tillvaron - men hur är det med bensinförbrukningen (jo bättre än 945), framvagnen och reparationskostnaderna? Det har varit tal om Ford Mondeo som lastar stort och mycket och är rätt billiga - men varför är de det? Och det funderas en del på Toyota Avensis, men är de tillräckligt stora och är de onödigt tråkiga? Som en liten bubblare på sistone har Nissan Primera dykt upp. Förvirringen fortsätter.

Ballast vore förstås en El Camino lika som Earl, men den är liksom inte med på kartan.

Ta en tur på stan

2008-09-16T16:49:00.003+02:00

SJ tycker att jag ska ta pulsen på Stockholms nattliga kollektivtrafik på väg till Linköping (jag försöker balasnera upp bilnlägget med lite tågåkning istället, men jag vet inte om det här var så bra reklam för Statens Järnvägar).

Volvos värde varar

2008-09-16T15:07:00.005+02:00

Nu pratar vi mest om bilar. Och jag har läst Begbilsboken för 2008 fram och tillbaka så jag vrider nacken ur led oavsett vilken bil jag ser på gatan. Vi har ganska många kriterier för vad som ska vara en lyckad bil.Fler än vad som går att uppfylla.

Plats för en barnvagn på längden bakifrån.
Centrallås
Helst AC.
Miljövänlig och då inte etanol utan biogas.
Vi vill gärna slippa låna.
Bilen ska finnas i närheten. Vi tänker inte åka till Landskrona för att konstatera att drömbilen på Blocket var lite väl rostig.
Det ska inte vara en krångelbil som bara pajar stup i ett.

Petras pappa har en Renault Kangoo som motorn rasat på och som i övrigt pajar stup i ett. Franska bilar verkar vara likte som franska nerver - nervösa. Vi vill inte ha en nervös bil. Vi känner några som har Ford. Lena och Eriks blir förkyld om det är fuktigt ute. Mina föräldrars Ford på 80-talet var slut när den var en sex-sju år och hade gått 15000 mil. Andra amerikanska märken verkar paja väl mycket.

En ny Passat har tillräckligt stort bagage - men tjena tror någon att vi har 250 papp i madrassen efter senaste årets alla utlägg? Nä, så rik blir inte ens jag av att jobba på ett boende i socialförvaltningens regi. Äldre Volkswagar har ofta säten för folk med kortare lårben än mig. Man ska vara högst 1,75 m för att köra dem längre än till Hackås utan men.

Biogasbilar finns mest kring Göteborg-Stockholm-Linköping och är som regel apdyra samtidigt som de inte finns i så många modeller. Opel har bara 15 liter i bensintank och det räcker inte om vi ska utanför Östersund. Och Opel känns lika pålitligt som Renault. En V70 är inte bara dyr, bagaget är för kort för att vi ska kunna rulla in barnvagnen.

En japanare då? Visa mig en med rätt bagage i Jämtlands län så. De är för få.

Just nu lutar det mer och mer åt en Volvo 945:a bara vi hittar rätt exemplar. För övrigt konstaterade pappa att deras V70 tappat i värde med typ 100 000 sen de köpte den. 245:an däremot skulle de få samma pris för nu som för 6 år sen.

Det heter inte man. Det heter jag.

2008-09-10T17:11:00.003+02:00

Man har en kompis som medelst elektroder inopererade i hjärnan programmerar små barn till att bli goda medborgare.

Sånt händer:

Man går på en doktorspromovering i Uppsala.
Man får kartongvis med 70-talsspädbarnskläder från svärföräldrarna.
Man åker och spanar efter begagnade bilar på bilaffärer samtidigt som affärerna stänger.
Man biter sig i tungan när någon återvinner energilampor som glasförpackning på återvinningsstationen och lyckas inte säga något. Javisst, miljön och det där, men jag ska inte vara en sån där som där som rättar folk jag inte känner utan att de ber om det. Men det var inte lätt.
Man diskuterar abort av foster som inte följer förväntad utveckling på ett kalas och tycker diametralt olika.
Man sover på tåg med både öronproppar och huva över ansiktet och låtsas att man är osynlig.
Man dubbelbokar sociala events till höger och vänster och hoppas kunna göra allt samtidigt och det går ju sådär i vanlig ordning.
Man hör sin skatteverkssambo misstolka queervykortet I love my moms hos en liten kille med två mammor

En mysig gillestuga och ett kungarike för ett kafferep

2008-09-02T12:57:00.006+02:00

Jag är hemma och vegeterar. Halsen är svullen och orken sådär. Ser på TV om laboratorieråttor, människans ursprung (igen) och somaliska kvinnor som chattar. Ja, jag tittar på UR. Eldar i kakelugnen så att det blir alldeles för varmt. Så för att Arvid ska få lite exlusivt mörkrostat kaffe på sin kvarn (se kommentarer till förra inlägget) kommer en ny omgång före- och efterbilder. Den här gången är det soffan som vi testade förra året med banankartonger - samt resultatet av målandet och bytet från direktverkande el till vattenburen värme.

Notera: väggfärgen, elementen, soffprototypen. Den här modellen var dock lite väl svulstig och stor.

Notera: väggfärgen, element och kopparrör, soffa med mera. Kvar att göra är sladdhärvan vid kakelugnen samt bordet som kommer att bytas ut. Vi ska ha ett högre så att vi kan dra det över benen. Vi vill kunna äta utan att söla. Övrigt: kuddarna som sticker upp bakom bordet står på en sovepuff. Den kan ställas intill soffan lite Schäslongaktigt, den kan fällas ut till säng och den kan stå själv som en liten minisoffa.

Ok, det är mysigare när det är mörkt ute, men mörkret kommer utan att man väntar på det och nu är detelva grader och regn och jag funderar på hur sjuk man ska vara för att vara sjuk från jobbet. Jag har knappt varit det och vi har ju det där med karensdagar. Idag är jag ledig ändå enligt schema, men imorgon har jag jobbdag. I väntan på morgondagen dricker jag chaite med honung och mjölk och knaprar vitlök och reflekterar över hur mycket vi är beredd att betala för ett kafferep - det som Arvid skrev i förra kommentaren. Och det är ju såklart hur mycket som helst. Vad är värt mer än raden av kafferep - att sitta med kompisar och ha det bra? Hela vår semester var ett ändå kafferep. Om det då står att det ska vara 20 muskotnötter för att det ska bli lyckat så va fan. Nog har man gjort jobbigare saker än att riva 20 muskotnötter för att få till en schysst fest.

Om muskotnöt och förgiftningar

2008-08-29T09:58:00.003+02:00

En blänkare i tidningen idag står det att fyra personer blivit förgiftade av muskotnötter då tidningen Matmagasinet angett att en äppelkaka skulle kryddas med 20 muskotnötter istället för ett kryddmått muskot. När jag var utbytesstudent skickade jag hem regelverket från min skola till min engelskalärare. Det var så bisarrt med ett helt häfte med regler för skolan om stort och smått. Det rörde sig om vilka datum man inte fick ha shorts, shortsens längd, tillåtna frisyrer och vad man fick och inte fick ta med sig till skolan. Läraren (vi kan kalla honom Affe-Nisse) tog in reglerna som en del i engelskaundervisningen. Det var bland annat förbjudet att ta med sig muskot på skolan i Texas, läste man. Affe-Nisse förklarade att det sannolikt berodde på att det kan bli hög på muskot. Kort därefter tog muskoten slut på affärerna i Sveg och man kunde bara köpa muskot över disk, berättade han för mig när jag kom hem. Nu verkar det som att det finns bättre droger än muskot då det tydligen både smakar illa i stora mängder samt att de flesta spyr innan de blir berusade och att man blir rejält illamående efteråt.

Så frågan är om Matmagasinet bara råkat skriva fel (kan det vara möjligt?) eller om någon illvillig korrekturläsare fnissande bytt ett kryddmått muskot mot 20 st muskotnötter och sen sett framför sig hur Sveriges äppelkäcka bakande husmödrar med familjer hallucinerande ragla omkring, höga på sina äppelkakor.

Svamptur på ägorna

2008-08-27T09:46:00.003+02:00

Det är ingen konst att skita när ändan är full säger morfar. Det är ingen konst att plocka svamp när det växer på gården. Det här plockade jag i måndags när jag trodde att jag skulle klippa gräset. Svampen till höger måste vara ängschampinjoner. Skivorna/lamellerna under hatten är rosa istället för bruna som butikschampinjonerna. Smaken skiljer sig åt ganska mycket. Våra champinjoner är - eeh - blommiga i smaken lite som jag tänker mig att mandelblom luktar. Jag har nog bara känt syntetisk mandelblomslukt. Svamparna till höger - jaa - Karl-Johan eller nån annan stensopp eller eventuellt strävsopp. Av sopparna var det i alla falla bara djävulssopp och gallsopp som man inte skulle kunna äta enligt svampböckerna och det var det inte. Också lite blommig smak i alla fall och, kanske inte oväntat, skum och svampig konsistens. Sopp är svampar som ser ut som en tvättsvamp under.

Soppen växte precis där jag hade haft på extra mycket aska - i måbärshäcken ut mot gatan. Jag undrar om det spelar in att den poppade upp där.

Glidet och rullet

2008-08-25T14:08:00.003+02:00

Det var med nån slags snöplighet över att det fria livet var över som skolorna började varje år. I nya stela kläder – skolkläder – mötte man de andra och en mer inrutad vardag med nytt schema och ibland nya lärare. Och vad jag inte saknar den tiden men ändå känner av känslan av vädret och hösten där det blåa bland molnen är klarkornblått och blad som försiktigt börjar röna och svampar som likt svampar ploppar upp ur gräsmattan. Vi har nog en 5-6 sorter varav åtminstone en är både god och ätbar. Ängschampinjon. Idag börjar alltså skolorna i Östersund och jag är glad åt att vara hemma och prokrastinera i byggarbyxor som om jag verkligen var upptagen vilket jag borde vara men inte riktigt kommit mig för än – story of my life.

Som en annan 40-årskrisare drog jag mig ut på en joggingtur igårkväll. Jag tycker ju om att åka skidor på längden och fick bättre kondition i vintras – märkte jag när jag började cykla igen. Och flera gånger i veckan cyklar jag till jobbet – nästan 1,5 mil tur och retur. Alltså borde det väl inte vara så omöjligt att jogga även om det är fyra-fem år sen jag sist försökte. Avsikten är väl inte att bli joggare utan att se hur det går. Av otålighet kan jag inte lägga upp ett långsamt tempo utan är som kalv och måste springa på i början. Det gick bra mycket bättre än sist jag försökte vilket förstås gjorde att det var lite roligt. Men jag saknar moral och ambition och så fort jag känner mig det minsta trött vill jag så gärna börja gå istället – för att upptäcka hur andfådd jag är. Glidet och rullet – det är det som gör skillnaden. Får jag bara glida lite eller rulla lite för återhämtning går det så mycket lättare – och fortare. Vad är grejen med att inte kunna öka farten när det går utför? Utan vidare ambitioner väntar jag spänt på att se om jag dristar mig till att ge mig ut fler gånger. Det var ju så skönt att basta efteråt.

Vardagslunken, min vän

2008-08-22T12:53:00.001+02:00

Äntligen! Fantastiskt! Den grå vardagslunken har till sist infunnit sig. Som jag har eftersökt lite gammal dammtrist dag-ut-och-dag-in-känsla. Under några år var det bara lite för mycket nyheter för en tröging som mig. Och nu när det har infunnit sig så känns det lite sådär. Det är ungefär så roligt som det låter med vardagslunk kan jag meddela alla som inte provat än. Vad ska man göra? Köpa nya kläder? Jag byter bara ut något eller några enstaka plagg per år så jag har fortfarande en del kläder som jag hade i gymnasiet. Men jag tycker oftast att kläder är för trista eller för fula för att ens orka prova dem. Det slutar för det mesta med att jag köper en pocketbok. Sen livar en ny tröja upp bara de första fyra-fem gångerna – om jag inte är väldigt nöjd med den.

Köpa ny bil kanske? Allvarligt så är det inget jag skulle överväga om vi inte väntade barn. Nu är det så att Petra inte gärna kör 740:n då den dels har choke och dels sladdar väl lätt på vintern. Miljömuppar som vi är känns biogas helt ålrajt men det finns inte i jättestort utbud. Och de flesta bilarna är ganska nya. Dyrt men PK alltså. Eller så slår vi till på någon lagom gammal japanare som har många mil kvar och bara går och går. Igår köpte jag Begbilsboken på Bilprovning men blev inte så mycket klokare av den. Bokens författare verkar mest ha fokus på motorprestanda.

Annars då? Funderar på att skaffa klippkort på badet. Gå dit och simma några längder och sen lyssna på gubbarna i bastun. Det gjorde jag ungefär en gång i veckan i Gävle eftersom jag hade 4 våningar till närmsta dusch där jag bodde. Jag lögade mig på Fjärran Höjder istället. Tyvärr har det blivit rätt dyrt sen de byggde om Storsjöbadet. Jag önskar att de hade ett särskilt pris för oss tråkbadare som bara vill simma fram och tillbaka och sen basta. Good ol’fashioned badhus rätt och slätt.

Därför invaderade Ryssland Georgien.

2008-08-20T22:26:00.003+02:00

Vad är det första som händer när Georgien invaderar Ryssland - i Sverige? Man börjar fundera på om ryssen kanske ändå kommer och funderar på om man ändå inte ska skjuta till lite i försvarsbudgeten. Petra är rätt så säker på att det är Bofors som peppat Ryssland till att invadera Georgien. Kanske tillsammans med andra företag i samma bransch.

Vad gäller Maud Bernhagen så har Carina tipsat om att ha lite mindre koll på folk och att hon inte vet vem Maud är. Dels har jag sett henne på TV. Dels är hon gammal kollega till Petra som även hon har ett förflutet inom sportjournalistiken. Maud jobbade på ÖP och Petra på LT. De fick åka på de där reportagen som ingen annan ville åka på. Enligt Petra hade Maud långa flätor och koftor med motiv av typen rött hus med vita knutar. Dessutom är jag begåvad med samma typ av blick eller radar som de flesta svegare är utrustad med. Det innebär av att man omedvetet hela tiden sonderar av typ alla människor som befinner sig runtomkring en själv. Det beror på att man i en ort där det inte händer så mycket alltid ska kunna redogöra för vilka som var på Konsum eller ICA eller som man såg på vägen till och från Konsum eller ICA. Man ska också ha koll på alla små och stora förändringar i omgivning eftersom de kan bli presumtiva samtalsämnen. Åtminstone för min del innebär det att jag blir trött i större folksamlingar eftersom det är så många att scanna av samt att jag ofta ser folk jag känner/känner igen även på ställen där jag inte borde göra det. Därför träffar svegare som åker till Stockholm ofta på andra svegare. Jag har till och med hört talas om svegare som åkt till New York och sprungit in i andra från Sveg. Och när man gör det har man något att berätta om när man kommer hem. För vad är väl märkvärdigast? Empire State building i New York eller en annan svegare i New York?

Jon försöker att inte stalka Maud Bernhagen

2008-08-17T23:49:00.003+02:00

En helg till. Vi har varit jätteduktiga idag. Jag har slätat ut och fyllt igen nedanför uteplatsen och däromkring. Använt jord som blev över när uteplatsen grävdes. Ikväll har vi kokat två omgångar med blåbärssylt på blåbär som vi plockade igår på Östberget på Frösön. Och det gick riktigt långsamt att plocka. Före dess jobbade jag. Just nu är det ungefär det jag gör. Jobbar eller donar på hemma.

I och för sig var vi till Jamtli i fredags. Petra kollade in kyrktimringen och jag surrade med jamtlikollegor från förr. De odlar hampa i år, något man tydligen tidigare gjort i Sverige för att göra kläder av. Då var det inte industrihampa som nu - utan röka-på-hampa. Men det var ingen som visste det då. För övrigt hade Bert-Ola läst ur en prästbok från 1809 att en skötsam och redig karl drack sådär en 20 supar på en dag. I och för sig var spriten svagare då - typ 20-30% - men hur kul hade det varit om inte nykterhetsrörelsen funnits?

I och för sig var vi på middag hos vänner på fredag kväll. Men ändå.

Jag har i alla falla kommit in lite i jobbet igen. Första dagarna var det bara astrist, men i torsdags och fredags började det svänga lite när det blev mer att göra och jag gaskade upp mig en del.

Petra ville absolut se utställningen från en dagismiljö anno 1971 på Jamtli där det visade sig att vi inte riktigt lämnat 70-talet. Det var inte så stor skillnad mot nu och det skojigaste var att TV4-sportens Maud Bernhagen var där samtidigt. Det hjälps inte, det är skojigt med kändisar och speaking of witch så har jag blivit kollega med curlingmaestron Peja Lindholm som jobbar på nya asylboendet på Frösön. Kanske läge för ett korplag till vintern? Och jag lyckas aldrig riktigt vänja mig med att känna mig naturlig i såna där kändissituationer. Ska man låtsas som ingenting och att kändisen inte är en kändis eller ska man visa att man vet att det är en kändis och vad är då det naturliga sättet att vara på? På Jamtli kände jag mig som värsta Maudstalkern då jag hela tiden hamnade i samma rum som henne. Hade hon varit helt okänd hade jag inte tänkt på det men nu kände jag mig som en förföljare.

Det är ju en dag imorgon också

2008-08-13T16:51:00.004+02:00

Några skyltar.
RNB, AYO, UGN, UNG såg jag hem från jobbet idag. Imorse såg jag UHT och PHD. sara m kontrade i kommentarerna med KNL, som hon tyckte var snuskigt. Det enda jag kan kontra med är metaregistreringsskylten REG som jag också såg på hemvägen. Och Tomas Tejles WTF förstås.

För övrigt hade morfar sommarens bästa svar på en floskel. När vi var i Vänsjö fick vi oväntat besök av en byinnevånare som morfar på förekommen anledning frågade om han var ute och tiggde sprit. Han ville ha kaffe och satt sen och surrade. När han skulle gå sa han att nä jag säger som jag brukar säga jag Erik, (morfar), jag säger som jag brukar säga jag. Det är ju en dag i morgon också. Som sagt. Det är ju en dag imorgon också. Varpå morfar svarade: Jag vet inte jag. Se på Erik Jonsson. Han klev ur bilen och sen dog han.

I vilken ände?

2008-08-12T13:13:00.000+02:00

I vilken ände ska man börja när man inte skrivit på länge? Man kan ju låtsas som ingenting och bara dra några schyssta bilskyltar jag såg på väg till jobbet: MMA, MOA, RTF och sen var det förstås några fler som jag bara inte kan komma ihåg.

Eller så kan man gå på och tjata om vädret och vad man gjort på sistone. Det är så mycket höst här nu även om det är lite varmare idag. Vädret känns jättemycket som när man hade de där första utelektionerna på gympan. Orientering – jag minns bara att vi hade orientering på hösten och bad i utebassäng. Någon morgon var det fortfarande frost i gräset och det rök av bassängen. Vi simmade lite fram och tillbaka och någon gång på tid annars var det mest planlöst badande med hopp från femman och andra höjder. Vädret kan vara som musik på det viset. Att en viss låt plockar fram en stämning eller händelse från förr. Någon enstaka gång när jag bodde i Linköping och det var senare på hösten än nu längtade jag älgjakt. Frost, gröna blad som blivit röda och lite dimma som sakta lättar. Morfar frågar alltid när jag ska börja jaga. Han tycker väl att jag börjar bli gott vuxen nu och borde sätta igång. Och jag tänker kanske. Kanske ska jag det. Men det måste bli lite mer ekonomiskt. Och jag skulle vilja ha lite mer semester så att inte den äts upp av jakt.

Eller så kan man älta lite om nuläget. Just nu känns det väldigt långt till nästa semester. På jobbet händer det inte så mycket nu innan skolan börjar så jag går på tomgång.

Eller så kan man droppa en nyhet som Emil i och för sig yppade i början på sommaren. I början på januari ska vi bli föräldrar om allt går väl. Vi var på ultraljud förra veckan. Huvudet var drygt 40 mm brett och lårbenet bra precis en tum långt. Det första vi såg var ett litet spöke som kliade sig i huvudet. Så under en tid har vi bara spanat in småbarn, magar och hela prylberget som man bara måste ha om har barn nuförtiden. Hur det känns? Abstrakt. Roligt. Och förväntansfyllt. Jag bidar min tid.

Sodomi och gonorré – bibelsexet ingen berättade om

2008-08-02T11:26:00.001+02:00

Ibland undrar man – jag – hur gick snacket, egentligen? När nya bibelöversättningen (Bibel 2000 – undrar om nästa kommer heta Bibel 3.0) kom så började jag att läsa den efter att ha fått den i julklapp. Ganska snabbt visade det sig att kyrkans barntimmar, Kerstin Busk vid bibelläsningen på lågstadiet och andra gjort ett censurerande urval av vad som skulle läsas och inte. Jag kände igen många av småberättelserna, men en hel del var borttaget.

Jag har en tydlig minnesbild av hur jag tänkte mig att det såg ut när Lots hustru förvandlades till en saltstod när hon vände sig om och tittade på förstörelsen av Sodom och Gomorra. Det jag inte hört talas om var händelsen i nästa kapitel. Då lever Lot ensam med sina två döttrar i en grotta i bergen. De har ingen att skaffa barn med på vanligt vis. Då ger de sin pappa vin och har sen sex med honom när han somnat. Den äldsta dottern den ena kvällen och den yngra dottern den andra kvällen. Därefter blev båda gravida och födde en varsin son. Jag undrar lite hur snacket gick. De lär ju inte bara ha bestämt sig sådär abrupt. Och sov verkligen Lot sig igenom två samlag? Och hur reagerade Lot när de var gravida? De båda sönerna gav sen upphov till två olika släkter. Det tyder på att Lot och hans båda döttrar sen träffade fler människor. Hur förklarade de för dem hur deras söner kom till? Var det OK med incest om det inte fanns någon annan att skaffa barn med? Och hur kan den enda rättfärdiga familjen i Sodom och Gomorra komma undan med familjesex från Guds vrede? Istället får de en plats i Bibeln. Förklarade Lots döttrar för sina barn att deras pappa också var deras morfar? Jag tycker det finns utrymme för både en och två Norénpjäser här. Kan ingen skriva dem? Kan ingen göra en film om dem? Jag vill veta hur snacket gick.

Dagens hobbyindian

2008-07-28T20:57:00.002+02:00

Dagens hobbyindian är jag och de flesta av resten av familjen. Efter en dag på playan så har jag återigen överskattat min egen solbränna trots årliga larm om malignt melanom. Jag vet om faran, som så många andra, och jag har känt till den länge. Något år solstrejkade jag lite. I tonåren. Men man ska liksom bli lite brunare för varje dag när det är sommar. Det ska synas att man varit ledig. Och nu har räddningen kommit. Jag skyller på D-vitaminbrist och att jag inte vill få vuxen-ADHD.

För övrigt är Härjeåsjön en grym badsjö. Långa, vida sandstränder, fin utsikt, mjuk sandbotten och varmt vatten. Röd fin sand och inga som säljer krimskrams.

The new norskarna

2008-07-27T21:59:00.004+02:00

Återigen är vi i Sveg oh jag vet inte vilket stopp i ordningen det är på den här resan. Från Öland och hit har vi åkt nattetid i brist på kylande egenskaper hos bilen. Första natten var det tydligt att jag faktiskt hunnit bli ganska utvilad eftersom jag tyckte att jag kunde köra ganska länge utan att känna mig särskilt trött. Bara för sakens skull tältade vi i en skogsdunge en halvmil från riksvägen. Har man ändå med sig tält måste man ju någon gång på en 2-3 veckors resa vara sådär fri och spontan och bara slå upp tältet på bondvischan.

Igår var jag tröttare men det gick ändå bra. Bara vi väl kommer iväg går det ganska bra. Jag slår på min inre truckdrivingwannabesträngar och sen kan jag köra långt.

Ett tecken på ålderdom måste vara att man återigen börjar gilla roliga historier. Som ett tecken i tiden är det inte längre norrmännen som gör bort sig utan amerikanarna.

Petras kompis träffade en amerikan på en konferens i Sverige. Han undrade försynt: ”Do you have the same problems with the Vikings as we have with the Indians?”.

Kadisch. Applause.

Igår åt vi middag hos Björn och Erika i Falun. Björn berättade om sin tyske kompis som varit i USA och fått frågan: ”Do you live in East Germany, West Germany, or Nazi Germany”.

Kadisch. Applause.

Nä. Ni hade inte hört dem förut.

Lättsam och behändig

2008-07-24T14:34:00.004+02:00

Jag låtsas avspänd framför kameran. Sara fotade.

Och det är sommar och det är semester och vi lever livets lata dagar utan bidra mer än absolut nödvändigt till landets BNP. I en vecka har vi vegeterat hos Sara och Fredrik i deras stuga på Öland. Och för nästan första gången har vi varit så nära inpå några andra så länge utan att hitta något att störa oss på. Det brukar alltid vara någonting. Och jag brukar alltid bli lite grinig och tvär, sådär tonårsaktigt på ett ocharmigt vis. Vet inte om det beror på vår mognad eller att de är så lättsamma och behändiga. Enligt salig mormor är Petra lättsam och behändig och det är en av de bästa egenskaper en människa kan ha, tror jag hon tyckte. Med tiden har jag kommit att hålla med mer och mer. Åtminstone vad gäller människor jag har i min närhet. Presidenten får gärna vara ett svin privat om han bara regerar klokt. Men ni andra ska gärna vara lättsamma och behändiga. Jag skulle kunna utveckla det här, men jag vet inte om det ger så mycket. Det är bara trevligt att omge sig med behagliga människor helt enkelt. Det betyder inte att jag inte tycker att man ska säga vad man tycker eller så. Det betyder inte att man ska vara mesig. Jag har så svårt för meserier. Särskilt när det är jag som mesar.

Just nu funderar vi på hur vi ska ta oss hemöver. Ska vi bränna på allt vad vi kan och klämma typ 80 mil på en natt eller ska vi ta det lite pö om pö? Det ser ut att bli varmt och vi har bara A i bilen (inte AC). Vi övervägde att hinna med en folkmusikfestival i Småland på hemvägen men värmen och att vi börjar vara ganska nöjda ändå gör att den just nu är avskriven. Men än finns tid att ändra sig. För övrigt är det deckare som gäller. Det är så skönt att flyta bort i en välskriven deckare. Synd bara att bokhandeln i Borgholm bara har böcker mitt i olika deckarserier. Det är så sällan jag lyckas börja med bok nummer ett.

Nu säger Petra att jag måste klippa tånaglarna själv. Aldrig får man känna sig helt ledig.

Back on the E4:an again

2008-07-14T20:05:00.004+02:00

En natt, en familj, ett liv och en egen liten kultur och sen borsta tänderna, packa och ut på vägen igen. Vi är på roadmoviesemester utan filmkamera och tillräckligt med sömn. Men vännerna är snälla och helt olika varandra. Vi har dessutom hunnit med ett bröllop i flower poweranda med trevliga nya och gamla bekantskaper. Allra trevligast för en tröging som mig var ändå brunchen. Då har jag haft god tid på mig att tina upp och det är en skön laid back stämning utan andra måsten att äta lite då och då. Det är det jag trivs bäst med. Äta lite, snacka lite, utmana Torgny i att spela och sjunga det vi inte hört förut. Gyllene skor i Bo Kasperstappning gjorde min dag. Vi brunchade från tio till halvfyra innan det var dags för E4:an igen. Idag: vakna utanför Gävle, E4:an i lite väl hög hastighet och sen via tunnelbana, båt och spårvagn ut till Rosendal och tillbaka till Bromma och dåliga svengelskaskämt eftersom Paul är engelsman.

Pär med barnen i en stuga i Ljusdal.

De lyckliga tu.

Paul, Petra och K. Blom på Djurgården i popbandspose.